Kyrkoherden dr Bergmans anförande vid Eyrkokonferensen i Helsingborg den 20 Juli 1852. Då vi haft tillfälle att taga kännedom af detta anförande, meddela vi derur några fragmenter, som äro af allmännare intresse: Må det tillåtas mig, innan vi vidröra frågan om den 16 S:n Regeringsformen, här först uttala nägra fridsord, och fästa sällskapets uppmärksamhet på, att det icke är en enstaka företeelse i värt land ensamt, att kristna börja tala om religionsfrihet, utan att det är en stor och allmän fråga, som är ä bane; att det ir en allmän meningsförändring, som föregär i dessa dagar i hela det proteståntiska Jägret: de olika kristna bekännarne börja öfverallt fraternisera med hvarandra; det börjar höras-i alla evangeliska trakter en allt tydligare uttalad uppmaning, att icke längre sky hvarandra, för det man icke i alla underordnade religionsfrägor tänker lika. Man börjar bära aktning för hvarandra. Man börjar till och med se nägot sannt och vackert hos hvarandra. Det är ju icke en brist hos ljuset, att det kan delas i sju färger; är icke hvarje färg för sig skön? Sä äro de olika protestantiska bekännelserna icke en fattigdom hos protestantismen, säsom man nägon gäng hört pästäs, utan en rikedom, neml. i samma mening som färgerna i-ljuset äro det. Det vore en brist, om nägon af de sju färgerna vore borttappad; men ljusets fullhet är alla de sju färgerna tillsammans. Katolicismens fattigdom och ohbjelplighet bestär just uti dess ensidighet: den kan icke se sanningen mer än på en sida; den kan icke i.en enhet upptaga motsatsernas, icke ens ätskillnadernas betydelse eller läta dem komma till sin rätt ). Tvertom är förhållandet med protestantismen! Dess olika bekännelser utgör just sanningens tullhet. De äro dess skönhet. Icke är den klara diamanten mindre skön för det den slipas med stor konst i facetter; det är just genom dessa, som ban lyser skönast. Det är med sanningen, som det är med ljuset och med det sköna i allmänhet: det bryts i skyn, det bryts i gruset; för Gud allena är det ett!s Man börjar derföre med skäl allt mera undersöka bäde orsaken och den inre beskaftenheten af den afsky, för att icke säga: det hat, hvarmed de olika protestantiska bekännelserna hittills betraktat hvarandra; och denna undersökning har redan ledt till resultater, som äro märkliga. För att kunna tala tydligare i denna fråga, förflyttom oss ett ögonblick inom en annan sfer: detvar nemligen icke längesedan svenskar och danskar ännu hatade hvarandra af allt hjerta; det skulle vara fosterländskt; man inlärdes så från barndomen! Sä började nägra studenter i Köpenhamn och Lund att fraternisera med hvarandra. Vi äldre minnas det rätt väl. Med tvenne skalder i spetsen, Tegner och Oehlenschläger, växte skaran år frän är; unga och gamla blandade sig ide fredliga ledungsfärderna, der det blott gällde att eröfra bjertan; begge folken stodo sälunda snart ansigte mot ansigte, igenkände hvarandras: drag och språk, kände igen hvarandra säsom bröder, de der länge, länge varit åtskiljda, föllo i hvarandras famn, och greto af glädje med fridens englar. Men nu blef ocksä frågan snart derefter: hvem har söndrat oss, vi som dock bo hvarandra så nära? Hvem har tändt hatets låga i vära hjertan? Och händer slogos tillsammans under löften om evigt broderskap. Ej mycket annorlunda förhäller det sig på det religiösa gebitets Frågan är nemligen ej längre om nägra enstaka menniskors fåfänga försök att stympa och sålunda jemka tillhopa olika protestantiska meningar till en juste miliew. Nej, frögan är at praktisk natur i detta ords vackraste mening. En stor rörelse föregär i hela den protestantiska verlden! Frägan är om nägot som redan börjar vara ett faktum; nemligen om det stora evangeliska körleksför) T. ex. menniskans sjelf bestämmelse och nådavalet, frihet och nödvändighet, o. S. V.