Kyrkoherden dr Bergmans anförande vid
Eyrkokonferensen i Helsingborg den 20
Juli 1852.
Då vi haft tillfälle att taga kännedom af
detta anförande, meddela vi derur några frag-
menter, som äro af allmännare intresse:
Må det tillåtas mig, innan vi vidröra frågan om
den 16 S:n Regeringsformen, här först uttala nägra
fridsord, och fästa sällskapets uppmärksamhet på, att
det icke är en enstaka företeelse i värt land ensamt,
att kristna börja tala om religionsfrihet, utan att det
är en stor och allmän fråga, som är ä bane; att det
ir en allmän meningsförändring, som föregär i dessa
dagar i hela det proteståntiska Jägret: de olika kristna
bekännarne börja öfverallt fraternisera med hvaran-
dra; det börjar höras-i alla evangeliska trakter en
allt tydligare uttalad uppmaning, att icke längre sky
hvarandra, för det man icke i alla underordnade re-
ligionsfrägor tänker lika. Man börjar bära aktning
för hvarandra. Man börjar till och med se nägot
sannt och vackert hos hvarandra. Det är ju icke en
brist hos ljuset, att det kan delas i sju färger; är
icke hvarje färg för sig skön? Sä äro de olika pro-
testantiska bekännelserna icke en fattigdom hos pro-
testantismen, säsom man nägon gäng hört pästäs,
utan en rikedom, neml. i samma mening som fär-
gerna i-ljuset äro det. Det vore en brist, om nägon
af de sju färgerna vore borttappad; men ljusets full-
het är alla de sju färgerna tillsammans. Katolicis-
mens fattigdom och ohbjelplighet bestär just uti dess
ensidighet: den kan icke se sanningen mer än på en
sida; den kan icke i.en enhet upptaga motsatsernas,
icke ens ätskillnadernas betydelse eller läta dem kom-
ma till sin rätt ). Tvertom är förhållandet med pro-
testantismen! Dess olika bekännelser utgör just san-
ningens tullhet. De äro dess skönhet. Icke är den
klara diamanten mindre skön för det den slipas med
stor konst i facetter; det är just genom dessa, som
ban lyser skönast. Det är med sanningen, som det
är med ljuset och med det sköna i allmänhet: det
bryts i skyn, det bryts i gruset; för Gud allena är
det ett!s Man börjar derföre med skäl allt mera un-
dersöka bäde orsaken och den inre beskaftenheten af
den afsky, för att icke säga: det hat, hvarmed de
olika protestantiska bekännelserna hittills betraktat
hvarandra; och denna undersökning har redan ledt
till resultater, som äro märkliga.
För att kunna tala tydligare i denna fråga, för-
flyttom oss ett ögonblick inom en annan sfer: detvar
nemligen icke längesedan svenskar och danskar ännu
hatade hvarandra af allt hjerta; det skulle vara fo-
sterländskt; man inlärdes så från barndomen! Sä
började nägra studenter i Köpenhamn och Lund att
fraternisera med hvarandra. Vi äldre minnas det
rätt väl. Med tvenne skalder i spetsen, Tegner och
Oehlenschläger, växte skaran år frän är; unga och
gamla blandade sig ide fredliga ledungsfärderna, der
det blott gällde att eröfra bjertan; begge folken stodo
sälunda snart ansigte mot ansigte, igenkände hvar-
andras: drag och språk, kände igen hvarandra säsom
bröder, de der länge, länge varit åtskiljda, föllo i
hvarandras famn, och greto af glädje med fridens
englar. Men nu blef ocksä frågan snart derefter:
hvem har söndrat oss, vi som dock bo hvarandra så
nära? Hvem har tändt hatets låga i vära hjertan?
Och händer slogos tillsammans under löften om evigt
broderskap.
Ej mycket annorlunda förhäller det sig på det re-
ligiösa gebitets Frågan är nemligen ej längre om
nägra enstaka menniskors fåfänga försök att stympa
och sålunda jemka tillhopa olika protestantiska me-
ningar till en juste miliew. Nej, frögan är at prak-
tisk natur i detta ords vackraste mening. En stor
rörelse föregär i hela den protestantiska verlden!
Frägan är om nägot som redan börjar vara ett fak-
tum; nemligen om det stora evangeliska körleksför-
) T. ex. menniskans sjelf bestämmelse och nådava-
let, frihet och nödvändighet, o. S. V.