CE NPT NAV) NAR ASMBML SITS 2VAS ULL LIUIBVaLA ILV-
nom, men utan annan påföljd än atthan sjelf
intog Dalrymples -plats såsom generalbefälhaf-
vare i Poringal. Det var då han vid Oporto
öfverraskade Soult, hvilken derifrån utförde
denna djerfva reträtt, gom ännu anses såsom
ett af krigekonstens underverk. l
Vi kunna blott i största korthet vidröra det
följande af händelserna på den Pyreneiska half-
ön, den tvifvelaktiga segren vid Talaveira.
för hvilken han dock af brittiska parlamentet
belönades med en årlig pension af 2000 i
sterl., och hans återgång till Portugal för att
betäcka Lissabon mot Massena. Det var vid
detta tillfälle som han anlade de beundrans-
värda linierna vid Torres Vedras, sora tvingade
fienden att draga sig tillbaka från Portugal.
Den brittiska fältherren återvände derefter till
Spanien,. intog Ciudad-Rodrigo och Badajoz,
inträngde i Castilien och levererade i spetsen
för den allierade armåen af engelsmän, por-
tugiser och spaniorer mot Marmont den ly-
: sande bataljen vid Salamanca, hvaraf Madrids
intagande var en följd. Uppehållen vid Bur-
gos af den tappre Dubreton, måste han ännu
en gång draga sig tillbaka till Portugal, men
återvände 1813 säsom generalissimus för de
tre förenade armåerna, slog vid Vittoria den
fientliga armeen under Josef Bonaparte och
Jourdan, och sednare vid Toulouse Soult.
Knappt inryckt i denna stad mottog han
budskapet att Paris var intaget af de allierade.
Redan efter slaget vid Vittoria utnämnd till fält-
marskalk, upphöjdes han nu i hertigligt stånd
under namnet Wellington, som han först er-
hållit: såsom Viscount, efter slaget vid Tala-
veira, .. Vi böra här icke förbigå att han kort
förut, iden 26 Februari, olifvit utnämnd till
riddare af vår Svärdsordens stora kors, första
klassen, hvilken grad numera, efter hans
frånfälle, innehafves af blott en enda krigar-
veteran, nemligen den österrikiska generalen
grefve Walmoden Gimborn.
Såsom triumfator återvände Wellington till
London och såsom triumfator kom han som
Englands representant till Wienerkongressen,
midt ibland hvars föter såsom en bomb ned-
slog underrättelsen om Nåpoleons landstigning
i Frankrike. Kongressen utnämnde honom till
generalissimus, och han afgick omedelbart till
Nederländerna för att med Blicher uppgöra
planen för det blifvande fälttåget.
Den kalla engelska pligtkänslan segrade vid
Waterloo öfver den franska entusiasmen, och
Wellington inryckte. i. Frankrikes. hufvudstad
såsom generalissimus för ockupationsarmåen.
Efter freden återvände han till England, öfver-
hopad af ära och rikedom, och nu börjas hans
politiska bana, - Han intog. på samma gång
sin plats i öfverbuset, och gitt säte såsom öf-
verfälttygmästare i Lord Liverpools ministör.
1818 afgick han såsom Englands representant
till kongressen i Aachen, och flera år derefter
i samma.egenskop till kongressen i. Verona,
hvarest han på bästa vis satte sig emot Frank-
rikes intervention i Spanien. Efter hertigens
af York -död- 1827 öfvertog han högsta befä-
let öfver. brittiska armåen, men trädde redan
följande året såsom förste skattkammarlord i
spetsen för ministören, med - Sir Robert Peel
till bundsförvandt i underhuset. Sjelf hög tory
förmådde ban dock genom ett och annat frisin-
nadt medgifvande, såsom den irländskt-katolska
emancipationsbillen, åt sin minister gifva en viss
popularitet. . Julirevolutionen och reformbillen
störtade honom gemensamt, och han rymde
platsen åt en whigminister under lord Grey.
Under Peels båda ministörer deltog han på
kortare tider i affärerna, första gången såsom
utrikesminister, andra gången såsom kabinetts-
ledamot utan portfölj. Vid lord Hills död
återtog han funktionen såsom högste befälhaf-
vare öfver brittiska armeen, hvilken han öfver-
lemnat till denne vid sitt första inträde i mi-
nisteren, och bibehöll denna värdighet till sin
död. Under den starka krigiska spänning,
som i England var en följd af Louis Na-
poleons statskupp den 2 December, var den
åldrige fältherren ännu vaksam, och ledde, el-
ler åtminstone öfversåg, sjelf befästningsarbe-
tena på kusten...
Man tecknar ej på fri hand en karakteristik
utaf en af samtidens mest framståendeper-
sonligbeter. Vi torde också få tillfälle ått
återkomma till den store bortgångfies minne,
åt hvilket Times redan första dageti egnar 21
spalter och förbehåller gig fortsättning en an-
nan dag. Såsom hans bild framstör i dess
allmänhet är ban en typ för den kalla, men
högsinnade stoicism; som aldrig känner en-
tusiasmen vidga sitt bröst, men aldrig förgä-
ter sig sjelf och sina pligter. Ordet ära gick
knappast någonsin öfver hans läppar; en fran-
sysk biograf säger om honom, att hufvud-
innehållet af hans tal till sina soldater kan
reduceras till denna mening: J ären väl be-
talda, väl klädda, väl födda; den af er, som
ej gör sin pligt, blir hängd. Hans hf: var
en enda handling af redlighet och rättvisa; i
Spanien, midt emellen brinnande bataljer, i
spetsen för en arme, som efter hans eget ut-
tryck bestod af de största skälmar af alla
verldens nationer, skipade han en rättvisa
som iden djupaste fred, och bade tid och öra
för enskildas obetydligaste andraganden. Hans
figur var hög, stel och mager, på sista tiden
mycket böjd; hans ord var torrt, kallt och
färglöst, men klart och träffande. Fruktan
e!ler öfverraskning kände han lika litet på
slagfältet som i rådet eller parlamentet. Han
var en af dessa Albions stolta söner, som
öfverallt göra sin pligt. Få dödliga hafva va-
rit Meta gynnade af lyckan; mot Napoleons
bekanta uttryck, att lyckan gjort mer för
Wellington än denne för lyckan, skall Eng-
Jand helt visst sätta på hang grafvård det val-
språk, som omgaf bans hertigliga vapen: Vir-
tutis fortuna comes — lyckan dygdens följe-
slagarinna, en sats, som i detta fall tyckes
vara något mer än en paradox,
Syn
Mm Or Hi MM Ya MD FR AA Mo rr et
m-
— H. M. Konungen mottog den 18 dennes
kl. 6 e. m.. Christiania kommunalrepresenta-
tions lyckönskningar i anledning af H. M:ts
återvunna helsa, hvilka framfördes i ett tal af
ordföranden, öfverrättsprokurator Rasch. H, d
M:t yttrade sin erkänsla för den uppmärk-!?