rande ett af mig nyligen utgifvet arbete om Svenska kyrkan i London; och utan att vilja inlåta mig uti nägon offentlig skriftvexling med hr Mollen, anser jag mig dock böra lemna nägra upplysningar i afseende på de af hr Mollen omnämnda förbällanden, till förekommande af missförstånd. Hr Mollen börjar sina anmärkningar säluada: Däå br Carlsson omtalar kyrkans skuldsättning torde det hafva varit i sin ordning att han upplyst huru densamma tillkommit, för att icke läts en oförtjent skugga falla på mig och flere af landsmännen, en pligt-som blifvit helt och hället förbisedd. Till svar hbärå får jag äran hänvisa br Mollen till pag. 117 at ofvannämnde arbete, der följande upplysning före kommer, nemligen: Kyrkans ställning var nu högst bekymmersam. nnu hade ingen ny pastor blifvit utnämnd, och det blef derföre nödvändigt att tillsluta kyrkan, emedan ingen tjenstförrättande prest var att tillgå. Kyrkans kapital var nära uttömdt, och hennes inkomster både obetydliga och osäkra, i anseende till den hvarje är. aftagande handeln och rörelsen mellan Sverige och England, äfvensom i följd af förminskade skeppspenningar, sedan Finland och Pommern blifvit afskiljda trön Sverige. Deremot hade kyrkans utgifter blifvit betydligt ökade, dels genom tillkomsten af en märgd fattiga norska sjömän, som sökte och erhöllo bjelp af kyrkans medet, och dels genom tilloppet af svenska fattige, som efter krigets slut förlorade arbetsförtjenst eller voro till ärbete oförmögne., Häraf behagade hr Mollen finna, att den pligt som hr Mollen härutinnan täckts ålägga mig, nicke blifvit belt och hället förbisedd. Att läta en oförtjent skugga falla på hr Mollen och flere af landsmännem, har aldrig kunnat falla mig in, och intet spär dertill finnes heller i mitt arbete, desto mindre som den ende namngifne ledamoten af kyrkorädet, hr generalkonsul Tottie, blifvit pag. 116 pä det högsta Jofordad, säsom den der shade all möda osparå att uppehälla det till undergång lutande svenska kyrkosamfundet i London. Deremot har jag pag. 121 anfört såsom ett faktum, att kyrkokassan erhöll ett ärligt anslag af 200 från svenska och norska statsverken, hvarvid jag på samma sida tillagt följande anmärkning, nemligen: Med dessa anslag skulle kyrkans affärer numera lätteligen hafva kommit på rediga fötter, om tillbörlig hushållning blifvit iakttagen; men i stället fortgick församlingen i skuldsättning, som med hvarje är tilltog. under hela pastor Wählins tjenstetid, — hvilken anmärknings riktighet kan aritmetiskt bevisas, och säledes af mig mäste vidhåällas. Ty om pastors lön, hvars betydliga förhöjning vällade den olyckliga skuldsättningen, hade blifvit bestämd till det belopp som doktor Wählins tvenne efterträdare ätnjutit, och hvarmed de varit belätne, så skulle kyrkokassan vid d:r Wählins afflyttning baft behållning i stället tör skuld. Detta förhällande har ofta varit samtalsämne mellar mig och de. ännu lefvande herrar landsmän, hvilka af hr Mollen blifvit namngifne och hvilka jag har lyckan att räkna säsom mina högt värderade vänner; och längt ifrän att de, säsom hr Mollen, velat öfver. skyla det begängna misstaget, hafva de fastmer gerna medgifvit, att den sedan 1834 vidtagna regleringen af kyrkans utgilter varit lyckligare för kyrkan, samt att det skulle varit bättre om denna ätgärd blifvit vidtagen under d:r Wåhlins tid. : ore frågan att undersöka beloppet af den lön, som borde tillkomma en svensk pastor i London, för att bereda honom en sorgfri utkomst i det dyra Epgland, så är jag fullkomilgt ense med hr Mollen, att kyrkorädet icke bestätt dr Wählin en enda skilliog mera än hvad för honom varit behöfligt. Meni min tanka hade det. varit klokare att följa det gamla triviala, ehuru derföre icke mindre helsosamma ordspråket, ati rätta munnen efter matsäcken, hvilken pligt också blet kyrkorädet anbefalld af Kongl. Kommerskollegium, som erinrade kyrkorädet att noga tillse, det kyrkans utgifter icke -öfverstiga hennes inkomster, (pag. 122). . För öfrigt torde jag få upplysa hr Mollen om följande misstag, nermligen: Att dr Wählins lönetillökning icke var blott på papperet,, emedan den skuldförbindelse (pag.-122, noten), som kyrkorådet lemnade honom; blifvit till fullo honorerad. Att nägon ökad utgift ieke förorsakades pastor derigenom att pastorshuset försäldes, emedan pastor för nämnde bus af egna medel skulle ansvara för den årliga byran och ålla önetas, eftersom hr Mollen behagade finna af 4:e punkten uti sockenstämmobeslutet af den 26 Juli 1808 (pag. 79, noten). Att lefnadskostnaden i London för det närvarande ingalunda blifvit -så förminskad, att man kan lefva der för bättre pris än i de flesta -hufvudstäder. Från Lysekihl är det bra svärt att lära känna lefnadskostnaden i London, och derföre torde jag, som under de 13 sednaste ären varit bosatt i London, vara i bättre tillfälle än hr Mollen att härom lemna underrättelse; och får jag härmed sanningsenligt förklara, hvilket af alla som en längre tid bott i London icke skall kunna bestridas, att lefnadskostnaden derstädes för de s. k. bättre klasserna ingalunda förminskats, utan snarare ökats. Det är visserligen sant, att det fria handelssystemet verkat en betydlig hedsättning uti priset på bröd och ätskilliga ändra lifsförnödenheter, hvarigenom den fattigare delen af nationen, för hvilken dessa artiklar utgöra den hufvudsakligaste lefnadskostnaden, erhållit en stor lättnad uti sina utgifter. Men för den s. k. herreklassen utgöra dessa utgifter en mindre del af lefnadskostnaden, då deremot bushyra, möbler, kläder, löner till tjenstfolk, tvätt m. fl. dryga artiklar kosta lika mycket nu, som dä jag först kom till London, äfvensom civilisationens framsteg i någon mån ökat lyxen, så att hvarjehanda nya utgifter esomoftast förekomma. Stockholm den 20-September 1852. G. W. Carlson. Panare DIEN vt: Zwurkbahardon Av Paromana anfäranda mid