rande ett af mig nyligen utgifvet arbete om Svenska
kyrkan i London; och utan att vilja inlåta mig uti
nägon offentlig skriftvexling med hr Mollen, anser jag
mig dock böra lemna nägra upplysningar i afseende
på de af hr Mollen omnämnda förbällanden, till före-
kommande af missförstånd.
Hr Mollen börjar sina anmärkningar säluada: Däå
br Carlsson omtalar kyrkans skuldsättning torde det
hafva varit i sin ordning att han upplyst huru den-
samma tillkommit, för att icke läts en oförtjent
skugga falla på mig och flere af landsmännen, en
pligt-som blifvit helt och hället förbisedd. Till svar
hbärå får jag äran hänvisa br Mollen till pag. 117 at
ofvannämnde arbete, der följande upplysning före
kommer, nemligen: Kyrkans ställning var nu högst
bekymmersam. nnu hade ingen ny pastor blifvit
utnämnd, och det blef derföre nödvändigt att tillsluta
kyrkan, emedan ingen tjenstförrättande prest var att
tillgå. Kyrkans kapital var nära uttömdt, och hen-
nes inkomster både obetydliga och osäkra, i anseende
till den hvarje är. aftagande handeln och rörelsen
mellan Sverige och England, äfvensom i följd af för-
minskade skeppspenningar, sedan Finland och Pom-
mern blifvit afskiljda trön Sverige. Deremot hade
kyrkans utgifter blifvit betydligt ökade, dels genom
tillkomsten af en märgd fattiga norska sjömän, som
sökte och erhöllo bjelp af kyrkans medet, och dels
genom tilloppet af svenska fattige, som efter krigets
slut förlorade arbetsförtjenst eller voro till ärbete oför-
mögne., Häraf behagade hr Mollen finna, att den
pligt som hr Mollen härutinnan täckts ålägga mig,
nicke blifvit belt och hället förbisedd. Att läta en
oförtjent skugga falla på hr Mollen och flere af lands-
männem, har aldrig kunnat falla mig in, och intet
spär dertill finnes heller i mitt arbete, desto mindre
som den ende namngifne ledamoten af kyrkorädet,
hr generalkonsul Tottie, blifvit pag. 116 pä det hög-
sta Jofordad, säsom den der shade all möda osparå
att uppehälla det till undergång lutande svenska kyrko-
samfundet i London.
Deremot har jag pag. 121 anfört såsom ett fak-
tum, att kyrkokassan erhöll ett ärligt anslag af 200
från svenska och norska statsverken, hvarvid jag på
samma sida tillagt följande anmärkning, nemligen:
Med dessa anslag skulle kyrkans affärer numera lät-
teligen hafva kommit på rediga fötter, om tillbörlig
hushållning blifvit iakttagen; men i stället fortgick
församlingen i skuldsättning, som med hvarje är till-
tog. under hela pastor Wählins tjenstetid, — hvilken
anmärknings riktighet kan aritmetiskt bevisas, och
säledes af mig mäste vidhåällas. Ty om pastors lön,
hvars betydliga förhöjning vällade den olyckliga skuld-
sättningen, hade blifvit bestämd till det belopp som
doktor Wählins tvenne efterträdare ätnjutit, och hvar-
med de varit belätne, så skulle kyrkokassan vid d:r
Wählins afflyttning baft behållning i stället tör skuld.
Detta förhällande har ofta varit samtalsämne mellar
mig och de. ännu lefvande herrar landsmän, hvilka
af hr Mollen blifvit namngifne och hvilka jag har
lyckan att räkna säsom mina högt värderade vänner;
och längt ifrän att de, säsom hr Mollen, velat öfver.
skyla det begängna misstaget, hafva de fastmer gerna
medgifvit, att den sedan 1834 vidtagna regleringen
af kyrkans utgilter varit lyckligare för kyrkan, samt
att det skulle varit bättre om denna ätgärd blifvit vid-
tagen under d:r Wåhlins tid. :
ore frågan att undersöka beloppet af den lön, som
borde tillkomma en svensk pastor i London, för att
bereda honom en sorgfri utkomst i det dyra Epgland,
så är jag fullkomilgt ense med hr Mollen, att kyrko-
rädet icke bestätt dr Wählin en enda skilliog mera
än hvad för honom varit behöfligt. Meni min tanka
hade det. varit klokare att följa det gamla triviala,
ehuru derföre icke mindre helsosamma ordspråket, ati
rätta munnen efter matsäcken, hvilken pligt också
blet kyrkorädet anbefalld af Kongl. Kommerskolle-
gium, som erinrade kyrkorädet att noga tillse, det
kyrkans utgifter icke -öfverstiga hennes inkomster,
(pag. 122). .
För öfrigt torde jag få upplysa hr Mollen om föl-
jande misstag, nermligen:
Att dr Wählins lönetillökning icke var blott på
papperet,, emedan den skuldförbindelse (pag.-122,
noten), som kyrkorådet lemnade honom; blifvit till
fullo honorerad.
Att nägon ökad utgift ieke förorsakades pastor deri-
genom att pastorshuset försäldes, emedan pastor för
nämnde bus af egna medel skulle ansvara för den
årliga byran och ålla önetas, eftersom hr Mollen be-
hagade finna af 4:e punkten uti sockenstämmobeslu-
tet af den 26 Juli 1808 (pag. 79, noten).
Att lefnadskostnaden i London för det närvarande
ingalunda blifvit -så förminskad, att man kan lefva
der för bättre pris än i de flesta -hufvudstäder.
Från Lysekihl är det bra svärt att lära känna lef-
nadskostnaden i London, och derföre torde jag, som
under de 13 sednaste ären varit bosatt i London, vara
i bättre tillfälle än hr Mollen att härom lemna un-
derrättelse; och får jag härmed sanningsenligt för-
klara, hvilket af alla som en längre tid bott i Lon-
don icke skall kunna bestridas, att lefnadskostnaden
derstädes för de s. k. bättre klasserna ingalunda för-
minskats, utan snarare ökats. Det är visserligen sant,
att det fria handelssystemet verkat en betydlig hed-
sättning uti priset på bröd och ätskilliga ändra lifs-
förnödenheter, hvarigenom den fattigare delen af na-
tionen, för hvilken dessa artiklar utgöra den hufvud-
sakligaste lefnadskostnaden, erhållit en stor lättnad
uti sina utgifter. Men för den s. k. herreklassen ut-
göra dessa utgifter en mindre del af lefnadskostna-
den, då deremot bushyra, möbler, kläder, löner till
tjenstfolk, tvätt m. fl. dryga artiklar kosta lika myc-
ket nu, som dä jag först kom till London, äfvensom
civilisationens framsteg i någon mån ökat lyxen, så
att hvarjehanda nya utgifter esomoftast förekomma.
Stockholm den 20-September 1852.
G. W. Carlson.
Panare DIEN vt:
Zwurkbahardon Av Paromana anfäranda mid