urskiljning här ega rum, särdeles då motstånd:
icke möter.
Vid sådana pryglingsoperationer borde väll
också gälla såsom ovilkorlig regel, att om
tvifvel kan: uppstå huruvida en person hör till
dem som skola skingras) eller icke, bör något
våld emot en sådan person ej föröfvas, aldra-
helst som meningen ju icke kan vara att allal
de felande skola få stryk utan endast att enl
motsträfvig folkmassa skall skingras. Skulle
af en sådan massa en eller annan undgå käp-
pen, så är deraf ingen skada skedd; men omj
deremot personer som ej tillhört den olag-
ligen församlade folkmassan pryglas, är sådant
icke endast en: svår förhärmelse emot den
personliga säkerheten, utan det-undergräfver
äfven aktningen för laglig ordning och de
myndigheter som skola uppehålla denna.
Skall folket hållas till ordning. och lydnad
för lagarne, måste de-auktoriteter, som skola
verka för ett sådant vackert syftemål,. äfven
sjelfva iakttaga den strängaste uppmärksam-
het på lagens föreskrifter, samt icke af lik-
giltighet eller . öfverilning göra sig skyldigal
till några afsteg derifrån. På samma gång
som myndigheterna anbefalla sina underord-
nade att använda ett sådant våld, som i om-j
förmälda fall förekommit, är det myndigheter-
nas ovilkorliga pligt att äfven anbefalla sina
tjensteandar den största grannlagenhet. Ett!
motsatt förfarande vore ju ingenting annat än
att lössläppa en del råa passioner för att kufva
andra, som:kanske icke på långt när vore sål
råa.
Man måste derföre på det högsta ogillal
Svenska Tidningens ofvannämnde äsigt i sa-
ken, såsom varande ganska farlig för ett lag-
ligt samhällsskick. Annat blir det om fråga
är att omkullstörta ett sådant samhällsskick,
som då t. ex. vid statskuppen i Paris den 2
December folket utan ringaste urskiljning ned-
sköts på bulevarderna, endast för att ingifva
det oskräck,, så att det ej skulle våga att
sätta sig upp emot usurpationen. Der kundel
ej komma i fråga att göra någon skilnad mel-
lan skyldiga och oskyldiga. De voro alla lika
skyldiga i deras ögon som kommenderade
anfallet. Men någon dylik orottslig nödvän:
dighet fanns icke för vår polisbetjening, då
den med: sina: batonger skingrade den i Stor-
kyrkobrinken församlade: hopen.
Att äfven vid ett sådant tillfälle misstag
kunna begås äro vi för vår del benägna att
erkänna; men icke är det värdt att söka öf-
verskyla dem med framhållandet af den åsig-
ten, att de äro oundvikliga. Då: de äro af
den beskaffenhet, som vi förut anmärkt, sy-
nas de tvärtom vara oursäktliga, och att med
sofismer vilja försvara dem är än mindre ur-
säktligt.
tr KORA
— I dagens nummer af Svenska Tidningen
förekommer en mycket lång och patetisk ar-
tikel om tjenstehjon, hväri mycket kristligt-
säges om förhållandet mellan husbönder och
tjenare, mycket klagas öfver försvinnandet af
det sköna patriarkaliska förtroendet, o. s. v.
Dess författare finner i synnerhet två saker
beklagansvärda, först att det flyktade familje-
förhållandet börjar ersättas af ett förhållande
af kontrahentskap, hvilket naturligtvis alltid
måste stödja -sig på den förhatliga basen af
laglighet, för det andra att husbönder ej vårda
sig om sina tjenares framtid.
I det första kunna vi ej se:annat än ett
framsteg, nemligen vinsten af sjelfständighet
inför lagen för en stor och betydande klass
i samhället. Man kontraherar med hvarandra
om varuleveranser, eller om utförandet af vissa
arbeten; hvarföre skulle det vara mindre mensk-
ligt att-kontrahera om vissa personliga tjen-
stebevisningar för en viss tid? Hvad patriar-
kalismens och käppens vänner här finna för-
dur det omseslaigå tortroendet, om kärleks-
tjenstero och annat patetiskt pjolier. Skada
att de erinra så mycket om konungens i Preus-
sen sentimentala autokrati, då han försäkrade
att intet skrifvet fördrag skulle komma emel-
lan honom och hans folk, utan att det ömse-
sidiga förtroendet skulle vara deras karta, d.
v. 8. det absoluta godtycket å ena sidan och
den absoluta undergifvenheten å den andra.
Äfven vi finna det särdeles vackert och
önskvärdt - att tjenare och husbönder äro fä-
stade vid hvarandra med band af inbördes
förtroende och välvilja. Men vi se ingenting,
skönt i dessa gammalmodiga patriarkaliska
förhållanden, då -tjenaren var fästad vid sinl!
herre med en hunds uppoffrande tillgifvenhet,:
och icke kunde tänka på att lefva honom för-
utan. : Äfven tjenaren är menniska och har
rättigheter till en oberoende ställning, så snart
han genom omtanka och sparsamhet gjort sig
skicklig. och värdig till dess åtnjutande. 2
Tjenandet - kan följaktligen aldrig betraktas ?
som roål, utan endast som medel till ett fram-.
ida oberoende, och ingen ädel husbonde, lärer!
äl arbeta på att vid sitt hus för alltid binda!
n utmärkt tjenares existens, med försakande!
f på annat håll möjligen erbjudet oberoende.
Den- tjenandes utsigt att en gång bli sin
gen är den bästa eggelsen för honom att sörja .
ör sin egen framtid. En god husbonde vill 5
erna uppmuntra snarare än motarbeta den,
itt annat handlingssätt vore den gröfsta egen- n:
ytta. Hans vidare pligt, långt mera krist- ä
g än att hålla sentimentalt shack om inbör-
es förtroende; är att löna tjenaren så att han KA
ke allenast har fullt opp för sina närvarande!ps
ehof, utan också kan: aflägga något årligen vi)
ir att grunda ett framtida oberoende; Vära ho
ärvarande tjenstfolkslöner äro. ätminstone på la
smliga- orterz oförsvarligt låga. I den mån 8!
hn br
Lar