urskiljning här ega rum, särdeles då motstånd: icke möter. Vid sådana pryglingsoperationer borde väll också gälla såsom ovilkorlig regel, att om tvifvel kan: uppstå huruvida en person hör till dem som skola skingras) eller icke, bör något våld emot en sådan person ej föröfvas, aldrahelst som meningen ju icke kan vara att allal de felande skola få stryk utan endast att enl motsträfvig folkmassa skall skingras. Skulle af en sådan massa en eller annan undgå käppen, så är deraf ingen skada skedd; men omj deremot personer som ej tillhört den olagligen församlade folkmassan pryglas, är sådant icke endast en: svår förhärmelse emot den personliga säkerheten, utan det-undergräfver äfven aktningen för laglig ordning och de myndigheter som skola uppehålla denna. Skall folket hållas till ordning. och lydnad för lagarne, måste de-auktoriteter, som skola verka för ett sådant vackert syftemål,. äfven sjelfva iakttaga den strängaste uppmärksamhet på lagens föreskrifter, samt icke af likgiltighet eller . öfverilning göra sig skyldigal till några afsteg derifrån. På samma gång som myndigheterna anbefalla sina underordnade att använda ett sådant våld, som i om-j förmälda fall förekommit, är det myndigheternas ovilkorliga pligt att äfven anbefalla sina tjensteandar den största grannlagenhet. Ett! motsatt förfarande vore ju ingenting annat än att lössläppa en del råa passioner för att kufva andra, som:kanske icke på långt när vore sål råa. Man måste derföre på det högsta ogillal Svenska Tidningens ofvannämnde äsigt i saken, såsom varande ganska farlig för ett lagligt samhällsskick. Annat blir det om fråga är att omkullstörta ett sådant samhällsskick, som då t. ex. vid statskuppen i Paris den 2 December folket utan ringaste urskiljning nedsköts på bulevarderna, endast för att ingifva det oskräck,, så att det ej skulle våga att sätta sig upp emot usurpationen. Der kundel ej komma i fråga att göra någon skilnad mellan skyldiga och oskyldiga. De voro alla lika skyldiga i deras ögon som kommenderade anfallet. Men någon dylik orottslig nödvän: dighet fanns icke för vår polisbetjening, då den med: sina: batonger skingrade den i Storkyrkobrinken församlade: hopen. Att äfven vid ett sådant tillfälle misstag kunna begås äro vi för vår del benägna att erkänna; men icke är det värdt att söka öfverskyla dem med framhållandet af den åsigten, att de äro oundvikliga. Då: de äro af den beskaffenhet, som vi förut anmärkt, synas de tvärtom vara oursäktliga, och att med sofismer vilja försvara dem är än mindre ursäktligt. tr KORA — I dagens nummer af Svenska Tidningen förekommer en mycket lång och patetisk artikel om tjenstehjon, hväri mycket kristligtsäges om förhållandet mellan husbönder och tjenare, mycket klagas öfver försvinnandet af det sköna patriarkaliska förtroendet, o. s. v. Dess författare finner i synnerhet två saker beklagansvärda, först att det flyktade familjeförhållandet börjar ersättas af ett förhållande af kontrahentskap, hvilket naturligtvis alltid måste stödja -sig på den förhatliga basen af laglighet, för det andra att husbönder ej vårda sig om sina tjenares framtid. I det första kunna vi ej se:annat än ett framsteg, nemligen vinsten af sjelfständighet inför lagen för en stor och betydande klass i samhället. Man kontraherar med hvarandra om varuleveranser, eller om utförandet af vissa arbeten; hvarföre skulle det vara mindre menskligt att-kontrahera om vissa personliga tjenstebevisningar för en viss tid? Hvad patriarkalismens och käppens vänner här finna fördur det omseslaigå tortroendet, om kärlekstjenstero och annat patetiskt pjolier. Skada att de erinra så mycket om konungens i Preussen sentimentala autokrati, då han försäkrade att intet skrifvet fördrag skulle komma emellan honom och hans folk, utan att det ömsesidiga förtroendet skulle vara deras karta, d. v. 8. det absoluta godtycket å ena sidan och den absoluta undergifvenheten å den andra. Äfven vi finna det särdeles vackert och önskvärdt att tjenare och husbönder äro fästade vid hvarandra med band af inbördes förtroende och välvilja. Men vi se ingenting, skönt i dessa gammalmodiga patriarkaliska förhållanden, då -tjenaren var fästad vid sinl! herre med en hunds uppoffrande tillgifvenhet,: och icke kunde tänka på att lefva honom förutan. : Äfven tjenaren är menniska och har rättigheter till en oberoende ställning, så snart han genom omtanka och sparsamhet gjort sig skicklig. och värdig till dess åtnjutande. 2 Tjenandet kan följaktligen aldrig betraktas ? som roål, utan endast som medel till ett fram-. ida oberoende, och ingen ädel husbonde, lärer! äl arbeta på att vid sitt hus för alltid binda! n utmärkt tjenares existens, med försakande! f på annat håll möjligen erbjudet oberoende. Dentjenandes utsigt att en gång bli sin gen är den bästa eggelsen för honom att sörja . ör sin egen framtid. En god husbonde vill 5 erna uppmuntra snarare än motarbeta den, itt annat handlingssätt vore den gröfsta egenn: ytta. Hans vidare pligt, långt mera kristä g än att hålla sentimentalt shack om inböres förtroende; är att löna tjenaren så att han KA ke allenast har fullt opp för sina närvarande!ps ehof, utan också kan: aflägga något årligen vi) ir att grunda ett framtida oberoende; Vära ho ärvarande tjenstfolkslöner äro. ätminstone på la smligaorterz oförsvarligt låga. I den mån 8! hn br Lar