vi se gerna att vår ärorika författning ärak genom hans hat och helgas genom hans fruktan. Äfven de personliga anfall mot vårt blad till hvilka Elysåe-sjelfherrskaren nedlåter sig skola icke förvirra oss. Hr Bonaparte må kalla oss den passionerade tolken för fiendtliga partier eller representanten för en egennyttig opposition. Vi äro icke, såsom Monitören, organ för en nation, men vi äro i förevarande fall något mer, vi äro organen för det menskliga samvetet, för detta medvetande, som åtskiljer menniskan från boskap, organen för denna oböjliga sedelag, hvilken ingen menedig domare kan omstörta och hvilen en än så lysande framgång icke kan kringgå. Blott på en anklagelse, som hr Bonaparte i sin vrede framkastar, måste visvara. Han förmenar att vi billigat de föregående franska revolutionerna (1830 och 1848) icke för hvad genom dem vunnits utan för det dervid utgjutna franska blod. Vi tadla synbarligen den 2 och 4 December för det de voro så blodlösa?... Emedan blott 1200 oskyldiga promenerande på ljusa dagen, på öppen gata utan motstånd blifvit mördade af den berusade och för ändamålet af hr Bonae bestuckna soldatesken? Nej så är det icke, tyrSt; Napoleonsdagen borde då firas den 4 December på de oskyldigas torgp... Den egentliga frågan är: Hafva vi drömt hela tiden ända till nu? Är det ett ogrundadt påstående, att Frankrike blifvit beröfvadt alla sina rättigheter, att det icke längre har politiskt lif, såsom Times vågar att påstå? Eller gör det deremot, såsom: hr Bonaparte förklarar, för första gången ett försök med den mest obegränsade frihet? Om Frankrike eger politiskt lif, så böra vi finna det, liksom det animaliska lifvet, i dess organers fullkomlighet; dess senat, dess lagstiftning, dess generaler, dess auktoriteter, dess kommunalråd och framför allt i dess press... I dess domstolar presidera ännu just de samma män, som samlades den 2 December föratt förklara presidenten afsatt för förräderi och mened, som i April svuro samma man trohet, och som-nu i hans namn handbafva så mycket af lagen, som han låtit bestå, så ofta han tillåter den att ha sin gång. I spetsen för hären. står den samme general Magnan, som, då hr Bonaarte förhördes i pärskammaren i anledning af attentatet i Boulogne, öfverhöljde honom med sitt förakt för hans olyckliga försök att besticka honom. Sedan den tiden har försöket förnyats och med mera framgång. Senaten är sammansatt af lejda pensionärer, utan sjelfständighet, utan karakter, och den lagstiftande församlingen har blott tillåtelse att yttra sitt ogillande af det förstörande slöseriet, som den icke har lof att hämma. Hvar finnes här något politiskt lif? Allmänna valrätten är ett tomt ord, ett strålande intet, För att vara något, bör innehafvaren ega ej blott en röst, utan äfven ett val. Öfvergå vi från institutioner till handlingar, så finns i plundringen af orleanska familjens egendomar samt i Lambessas och Cayennes fångskepp, som äro fyllda med tusenden af odömda landsförviste; det bästa beviset för att det menskliga samhällets stora mål — skydd för person och egendom — icke är inbegripet i nuvarande franska regeringens plan. Om detta är en trogen skildring af Frankrikes nuvarande ställning — och hvem kan neka att så är förhållandet? — ha vi då icke rätt till förundran öfver ett folks urartande, som under sådan förnedring och nesa, som denne man bringat öfver detsamma, kan ha tid eller smak för revyer eller processioner, raketter och transparenter?. Och måste icke åsynen af det: cesariska Fratkrike med sin servila senat, sina fala generaler, sin halft muntrationshalft administrationsminister, sina vilda pretorianer och böjliga myndigheter, nödvändigt pätvingå oss en jemförelse med det romerska rikets mörkare tider? Hr Bonaparte traktar efter allt för mycket. Frankrikes press skulle för längesedan sagt detta, men dess press är stum. Dess talarstol skulle ha sagt det, men dess talarstol är mållös. En nation kan vara fri och stolt, eller trälbunden och underdånig; men man kan ej vänta, att det med någon konst skall lyckas att komma Frankrike till att yfvas öfver sitt slafveri eller att stoltsera öfver sin vanära. Hr Bonaparte undanbeder sig våra jemförelser med byzantinska kejsardömet. Upptäcker han då ingen familjelikhet, åtminstone med en person i den skildring, som Gibbon meddelar om kejsar Commodus: Midt ibland ett smickrande hofs bifallsyttringar var han icke i stånd att dölja för sig sjelf, att han förtjenat förakt och hat af hvarje tänkande och hederlig man i sitt rike;. hans vilda sinne var retadt genom medvetandet af detta hat, genom afunden till hvarje slags förtjenst och genom aningen om en fara, som för sig hade goda grunder.n ossssmstsljksnon———