Yrveyaar
ISRAELITEN:)
Min far! utropade Nathanael, då han blef
honom varse. ES
Josua skickade en kall, frånstötande blick
till honom och sade med ett ironiskt leende:
,Jag er far? Jag finner af edert utseende att
ni tillhör vårt folk; men ehuru starkt sam-
bandet mellan det bör vara, kan jag icke er-
känna dess pligter gå så vida, att de skulle
förbinda mig erkänna det namn, hvarmed ni
hedrar mig, af hvarje mig obekant medlem
deraf.
Nathanael betraktade honom, full af förvå-
ning.
orda vände sig tvert från honom och hel-
sade baronen med nästan krypande ödmjuk-
het, i det han sade:
Tillgif, herr baron, att jagier närvaro vå-
gat tillbakavisa: en oförskämdhet, den jag
minst af allt väntat här möta.y
Baronen, som af skäl, hvilka snart skola
blifva läsaren begripliga, icke gerna såg sig
öfverraskad. af Josua i en underhandling, så-
dan som den nyssnämda, befann sig försatt
i ett brydsam dilemma, hvarur Nathanael dock
befriade honom i det han, tillbakastött afJö-
suas hotande blickar och kalla, hjertlöst för-
olämpande bemötande, lemnade rummet.
Med er nådiga tillåtelse,, sade nu Josua,
i det han på ett vördnadstullt afstånd stan-
nade i en ödmjuk ställning; skulle den der
fremilingen söka innästla sig hos Herr baro-
nen 2 ;
Just icke det, men om så vore? ... sva-
rade baronen med en låtsad likgiltighet, hvaraf
Josua ej lät bedraga sig:
) Se N:o 197—199,