Yrveyaar ISRAELITEN:) Min far! utropade Nathanael, då han blef honom varse. ES Josua skickade en kall, frånstötande blick till honom och sade med ett ironiskt leende: ,Jag er far? Jag finner af edert utseende att ni tillhör vårt folk; men ehuru starkt sambandet mellan det bör vara, kan jag icke erkänna dess pligter gå så vida, att de skulle förbinda mig erkänna det namn, hvarmed ni hedrar mig, af hvarje mig obekant medlem deraf. Nathanael betraktade honom, full af förvåning. orda vände sig tvert från honom och helsade baronen med nästan krypande ödmjukhet, i det han sade: Tillgif, herr baron, att jagier närvaro vågat tillbakavisa: en oförskämdhet, den jag minst af allt väntat här möta.y Baronen, som af skäl, hvilka snart skola blifva läsaren begripliga, icke gerna såg sig öfverraskad. af Josua i en underhandling, sådan som den nyssnämda, befann sig försatt i ett brydsam dilemma, hvarur Nathanael dock befriade honom i det han, tillbakastött afJösuas hotande blickar och kalla, hjertlöst förolämpande bemötande, lemnade rummet. Med er nådiga tillåtelse,, sade nu Josua, i det han på ett vördnadstullt afstånd stannade i en ödmjuk ställning; skulle den der fremilingen söka innästla sig hos Herr baronen 2 ; Just icke det, men om så vore? ... svarade baronen med en låtsad likgiltighet, hvaraf Josua ej lät bedraga sig: ) Se N:o 197—199,