STOCKHOLM, den 31 Augusti Det är en märkvärdig inkonseqvens, hvar-j till åtskilliga af dem, som i allmänhet hylla liberala åsigter, göra sig skyldiga i afseende på den frihet, som är den högsta och dyrbaraste, — samvetets och den religiösa bekännelsens. Ena stunden kunna de med värma förfåkta tankens och ordets frihet, för så vidt den är frihet att uttala den skarpaste kritik i fråga om statsärender och politiska handlingar, och skulle anse för det värsta dåd, om någon genom hot och tvång och straff trugades att offentligen uttala och bekänna helt andra politiska meningar än dem han inom sig hyser; ögonblicket derefter äro de firdiga att lofprisa den lagstiftning, som drifver i landsflykt hvar och en som hyser och uttalar en religiös tro, som i något afviker från den privilegierade. Ena dagen kunna dessa liberala försvara den fria associationsrätten såsom den frie medborgarens oförytterliga rättighet; den andra kunna de lika varmt försvara det gudlösa plakatet om enskilda gudaktighetsöfningar, hvilket står i den gröfsta strid mot både associations och hemfridsrätten.. I dag skola de mähända tala något om forskningens frihet och om hvarje åsigts rätt att få göra sig hörd, utan att förkättras, samt om vådan och förhatligheten af hierarki och prestvälde, och i morgon skola de med fanatiskt hån och begabberi och uppmaningar till förföljelser bemöta den som står på en annan religiös ståndpunkt än de sjelfva, och som på öfvertygelsens väg vill söka att göra sin uppfattning och sina åsigter gällande, samt fordra att hvarje yttrande, snart sagdt hvarje tanke i religiösa ämnen skall monopoliseras åt presterskapet. Och vid sitt bedömande af sjelfva det sträfvande till religiös frihet, gom nu visar sig i vårt land, bete de sig på ett lika inkonseqvent och motsägande sätt. Ena ögonblicket ställa de sig nemligen på den fria forskningens ståndpunkt och förmena att religionsfriheten endast skulle vara dem till gagn, som motarbeta ljus, frihet och framåtskridande, hvarvid de alldeles förgäta, att full frihet på andens område aldrig kan i längden blifva till gagn för mörkrets partigängare. Straxt derpö ser man samma personer betrakta sakerna ur den mest stela, ortodoxerande statskyrkliga synpunkt och uttala en fruktan, att religion, sedlighet och kultur skola gå under, om icke det statskyrkliga tvånget upprätthålles, om icke den verldsliga öfverheten, vid äfventyr att förlora medborgerliga rättigheter, föreskrifver individen vissa dogmer för hans tro och vissa kyrkliga former att iakttaga. De framkasta härvid till och med icke sällan motreligionsfrihetens vänner beskyllningar om likgiltighet för kyrkan, och okristlighet, och ställa sig ofta. såsom vapenbröder bredvid hierarkiens kämpar i den stora striden sför kyrkany, hvarvid de alldeles förbise, att hvad dessa under namn af kyrka och kristendom med så mycken häftighet försvara, i grunden är någonting helt annat, nemligen några statskyrkliga former, som stå i nära samband med vissa rättigheter och förmåner af ganska verldslig natur. Det stora misstag, hvarpå en del liberales oriktiga uppfattning af religionsfrihetssträfvandet hvilar, ligger deri, att de ofta helt och hållet förblanda statskyrkan och den statskyrkliga institutionen med den evangeliskt-prodtestantiska kyrkan och anse den sednare vara hotad af hvarje slag, som riktas mot den förra. Dervid blifva tvenne. fullkomligt särskilda begrepp sammanblandade. I det tvångssystem, som blifvit uppställdt och användt i statskyrkans namn, har den rena evangelisktprotestantiska kyrkan icke haft någon annan skuld eller del, än den, att hon icke egt styrka nog att värna och försvara sig mot den skefva, onaturliga ställning, i hvilken hon så småningom blifvit inskrufvad genom den verldsliga maktens: jernhand: Ville de liberala -publicister, som med ovilja tala om religonsfrihetsfrågan, med sans och oväld tänka sig in i ämnet, så. skulle -de å ena sidan: finna: religionstvång, för verldsliga syften lämpad och förfalskad kristendom, religiös försoffning samt okunnighet; å den andra: religionsfrihet, lefvande kristendom och folkupplysning. Religionsfrihetens varma och uppriktiga vänner vilja icke frihet från religion, utan frihet för religionen, för det religiösa medvetandet att fritt utveckla och uttala sig; ett sträfvande som är af så evangeliskt-protestantisk natur som möjligt, då det ligger uti och följer af protestantismens innersta väsende. Om ent eller annan af en tilläfventyrs mindre ren bevekelsegrund skulle. sträfva. till saroma måll som de, så låta de sig icke deraf förmås att anse sjelfva målet mindre godt och eftersträfvansvärdt. Så tänker ock en betydande del af detl sannt liberala partiet i Europas protestantiska länder. Vi finna af med sednaste post er-l: hållna underrättelser, att i England ett vigtigt: steg är färdigt att tagas från den liberala si-l dan för det religiösa och-kyrkliga lifvets frihet. Oaktadt religionsfrihetens principiEngland är ganska vidsträckt tillämpad, qvarstår l! dock statskyrkan med nästan större glans och lj makt än någonstides. Den står såsom en po-h litisk institution, omgärdad med privilegier och Ii förmåner; den har sin hierarki, sina instanser, men i sista instånsen är det kronan som be-!t stämmer allt; staten gifver kleresiet palatseri och millioner, till hvilka äfven dissenters, som! utgöra mer än hälften af Storbritanniens be-jl folkning, bidraga; men deremot lofvar äfven den anglikanske pröstett att vara kyrkans öd-1 masnie tHangrea ANN. hyara. nuv ntninind hisgiknn fö