MUSIK. Ludvig van Beethovens Sonater för Piano. 1) Op. 2, N:o 1, F noll. — 2) Op. :10, N:o 1, C moll. — 3) Op. 13, C moll, Sonate Pathetique. —-4) Op. 26, Ass dur. — 5) Op. 27, N:o 2, Ciss moll, Sonate quasi Fantasia... — 6) Op. 31, N:o 3, D moll. Stockholm, hog Abr. Hirsch. Det mest intressanta och vigtiga företag i svenska musikhandeln är i närvarande ögonblick obestridligt den nya editionen af Beetbovens Piano-sonater. Det höga konstvärdet hos dessa verk är för längesedan afgjordt; men märkvärdig är den stigande makt, som Beethovens ande ävnu: dågligen utöfvar öfver menniskosinnet inom alla sferer; märkvärdigt det. allt stärkare genljud, -hvarmed den rent menskliga känslan för oss bevarar bans toner. I detta hänseende är ban hittills oupphunnen, mähända äfven af Mozart, som anslär,-helt. andra. sidor bos hjertat. — Företagets framgång läter ej betvifla sig: redan möjligheten att på allvar härstädes: pätänka det, bevisar att den tid är förbi dä det varit vägadt. Den nu fulländade första serien upptager sex sonater. s N:o 1 (Op. 2) är den bekanta F-moll-sonaten, som redan visar: grunddragen till det storartade tragiska pathos, som var Beethoven, i hans sednare verk, ensamt förbehället. Här är det ännu mildradt af en elegisk, nästan virginär blidhet, som ger dessa äldre verk ett så högt behag och tillika päåtrycker dem stämpeln af en sjelfständig karakter. Med de första och sista satsernas lidelsefulla glöd bildar. det ädla, lugna Adagiot en motsats af den herrligaste eftekt. Detsamma läter säga sig om N:o 2 (C moll, Op. 10) och N:o 3 (Op. 13; C inollj: den berörda: Sorate Pathetique. Alla dessa uttala samma grundtanke, hvars uttryck dock varierar i en oändlig formskiftning. N:o 6 (Op. 31, D moll) stär på gränsen mellan ynglingens elegiska mildhet. och mauanens dystra allvar. Det kraftfulla, pathetiska Allegrot finner en underskön motsats i de med dröramens snabbhet vexlande. favtasibilderna, som uppenbara sig uti finalets Jätta rytbmer. Uti N:o 5: (0p:127) uppträder Beethovens sängmö i hela sin titaniska kraft: det är den vertdskuvniga Sonata quasi Fantasia (Ciss moll), en af. dessa tragiska inspirationer, som inom den musikaliska verlden sdknar hvarje motstycke. Adagiot, som börjar sonaten, samt finalet, tillhöra Beethovens mest skakande tormälnivgar; . mellan bäda stär försopande dew lilta älskliga scherzosatson, som. en fransk författare träffonde kallar vune: rose entre deux abimes. Men anser detta Beethovens verk vara en själsutgjutelse, ett blad ur hans inre historia, från den period då han träffades af ett slag; efter hvars verkningar ban aldrig lärer hemtat sig. : Säsom en: välgörande motsats mot den dystra tafla framträder Ass-dur-sonaten (N:o 4): jemte Pathetiquen mäbända den mest. populära bland alla Beetbovens sonater, . Variationerna,: som börja den, skildra det mest idylliska Still-leben, lifvadt af sprittande glidjesisScherzots Efter-den djupsinniga Mareia funebre, — skuggpartiet i den glada taflan — följer finalet, som i gruzia, i sylfidisk lätthet -svärligen har sin like, och upplöser det hela uti ett feeri, hvars luftiga gestalter framskymta och försvinns, mera föremäl för aningen än för en tydligare åskådning. Ett sidostycke till dettå verk — ehurn väsenåtligen olika i formöooeh uppfisning — utgör B-dur-sonaten (Op: 22), den vi hoppas finna i en framtida följd, Sätvensom en och annan representant af de bumoristiska sonaterna, säsom Op. 31, Es dur, Op: 10; F dur, Op. 31, G dur mi tf. Med denna nu fulländade första serie af sonater följer ett stort porträtt af Beetboven, hvilket i Tyskland enses vara det bästa ceh mest lika som utgätt från den lithografiska pressen. Om religionsfrihet och statskyrka. — Sedan vi för någon tid sedan (se Aftonbladet