MUSIK.
Ludvig van Beethovens Sonater för Piano. 1) Op.
2, N:o 1, F noll. — 2) Op. :10, N:o 1,
C moll. — 3) Op. 13, C moll, Sonate
Pathetique. —-- 4) Op. 26, Ass dur. — 5)
Op. 27, N:o 2, Ciss moll, Sonate quasi
Fantasia... — 6) Op. 31, N:o 3, D moll.
Stockholm, hog Abr. Hirsch.
Det mest intressanta och vigtiga företag i svenska
musikhandeln är i närvarande ögonblick obestridligt
den nya editionen af Beetbovens Piano-sonater. Det
höga konstvärdet hos dessa verk är för längesedan
afgjordt; men märkvärdig är den stigande makt, som
Beethovens ande ävnu: dågligen utöfvar öfver men-
niskosinnet inom alla sferer; märkvärdigt det. allt
stärkare genljud, -hvarmed den rent menskliga kän-
slan för oss bevarar bans toner. I detta hänseende
är ban hittills oupphunnen, mähända äfven af Mozart,
som anslär,-helt. andra. sidor bos hjertat. — Företa-
gets framgång läter ej betvifla sig: redan möjligheten
att på allvar härstädes: pätänka det, bevisar att den
tid är förbi dä det varit vägadt.
Den nu fulländade första serien upptager sex so-
nater. s
N:o 1 (Op. 2) är den bekanta F-moll-sonaten, som
redan visar: grunddragen till det storartade tragiska
pathos, som var Beethoven, i hans sednare verk, en-
samt förbehället. Här är det ännu mildradt af en
elegisk, nästan virginär blidhet, som ger dessa äldre
verk ett så högt behag och tillika päåtrycker dem
stämpeln af en sjelfständig karakter. Med de första
och sista satsernas lidelsefulla glöd bildar. det ädla,
lugna Adagiot en motsats af den herrligaste eftekt.
Detsamma läter säga sig om N:o 2 (C moll, Op.
10) och N:o 3 (Op. 13; C inollj: den berörda: So-
rate Pathetique. Alla dessa uttala samma grundtanke,
hvars uttryck dock varierar i en oändlig formskiftning.
N:o 6 (Op. 31, D moll) stär på gränsen mellan
ynglingens elegiska mildhet. och mauanens dystra all-
var. Det kraftfulla, pathetiska Allegrot finner en
underskön motsats i de med dröramens snabbhet vex-
lande. favtasibilderna, som uppenbara sig uti finalets
Jätta rytbmer.
Uti N:o 5: (0p:127) uppträder Beethovens sängmö
i hela sin titaniska kraft: det är den vertdskuvniga
Sonata quasi Fantasia (Ciss moll), en af. dessa tragi-
ska inspirationer, som inom den musikaliska verlden
sdknar hvarje motstycke. Adagiot, som börjar sona-
ten, samt finalet, tillhöra Beethovens mest skakande
tormälnivgar; . mellan bäda stär försopande dew lilta
älskliga scherzosatson, som. en fransk författare träf-
fonde kallar vune: rose entre deux abimes.
Men anser detta Beethovens verk vara en själs-
utgjutelse, ett blad ur hans inre historia, från den
period då han träffades af ett slag; efter hvars verk-
ningar ban aldrig lärer hemtat sig. :
Säsom en: välgörande motsats mot den dystra tafla
framträder Ass-dur-sonaten (N:o 4): jemte Pathe-
tiquen mäbända den mest. populära bland alla Beet-
bovens sonater, . Variationerna,: som börja den, skildra
det mest idylliska Still-leben, lifvadt af sprittande
glidjesisScherzots Efter-den djupsinniga Mareia
funebre, — skuggpartiet i den glada taflan — följer
finalet, som i gruzia, i sylfidisk lätthet -svärligen har
sin like, och upplöser det hela uti ett feeri, hvars
luftiga gestalter framskymta och försvinns, mera fö-
remäl för aningen än för en tydligare åskådning.
Ett sidostycke till dettå verk — ehurn väsenåtligen
olika i formöooeh uppfisning — utgör B-dur-sonaten
(Op: 22), den vi hoppas finna i en framtida följd,
Sätvensom en och annan representant af de bumori-
stiska sonaterna, säsom Op. 31, Es dur, Op: 10; F
dur, Op. 31, G dur mi tf.
Med denna nu fulländade första serie af sonater
följer ett stort porträtt af Beetboven, hvilket i Tysk-
land enses vara det bästa ceh mest lika som utgätt
från den lithografiska pressen.
Om religionsfrihet och statskyrka.
— Sedan vi för någon tid sedan (se Aftonbladet