samma och att den helt och hållet burit prägeln af att hafva tillkommit på beställning. En del af den tyska pressen uttalar sig med mycken : häftighet . öfver att .en dylik högtidlighet fått ega rum öfver hela Tyskland. -Så yttrar sig t. ex. Berlinertidningen NationalZeitung: Det vär en tid, dä det följde af sig sjelf, att den 15 Augusti, Napoleonsdagen, var en officiell festdag med kanonskott, Te Deum, illumination och andra anstalter, som ehuru den var framkallad genom makthafvarenas befallning och sälunda fullkomligt betydelselös, dock skulle se ut säsom ett tillkännagifvande af deltagande, tillgifvenhet och tillfredsställelse. På den tid då Napoleon var diktator öfver Europa, medförde den lille korporalens, och f. d. Jakobinens befallande ställning, att bans dag firades på det europeiska fastlandet säsom festdag. Men är nu den man, som ocksä. heter Napoleon, som har funnit för godt och hvilken det lyckats, att tills vidare förskaffa sig den franska republikens presidentskap, som han hade svurit att nedlägga den första söndagen i Maj mänad, icke endast diktator i Frankrike, utan äfven i Europa? Har det kommit så längt, att Louis Napoleon bloti behöfver vinka med fingret eller rynka pannan, för att det, som han önskar, genast sker och det, som icke behagar kretsen af hans slägtingar och vänner, icke sker? Den tyska pressen, som för länge sedan blifvit van att läta;sig säga, om icke just hvad den skall, säga, så dock ätminston2 hvad den får säga och hvad: den icke skall säga, får befallning att afbälla sig från en tysk kritik öfver 2: December-regeringens handlingar och att icke annat än med aktning tala om dem, som äro densamma tillgifna. Louis Napoleon vill feteras, liksom hans farbror, om än icke med kanondunder, illumination och öfrigt tillbehör, sä dock till en början säsom det passar sig för det provisoriska presidentskapet, som har kejsardömet in petto, med klockringning och Te Deum. Vi veta mycket väl, att det katolska presterskapet, som anser det för sin pligt att venerera kejsarens brorson, som slutligen var sä kyrkligt och päfligt sinnad, såsom civilisationens frälsare samt nutidens Simson och Gideon, kan i sina kyrkor sjunga Te Deum till hvilkens ära det vill. Och vi äre de sista, som skulle önska eller gilla ett inskridande af polisen deremot eller emot offentliga anmälande om en kyrkofest på Napoleonsdagen äfven i katolska kyrkor. Saken är blott, att Louis Napoleons regering kan våga ait päbjuda och: föranstalta och annonsera en sädan fest i Tyskland. Den 18 Oktobeti (årsdagen af slaget vid Leipzig) har en läng tid varit ett slags tysk nationalhögtid, tills man efterhand frän tvä sidor fann sig föranläten att icke längre föranstalta någon fest på denna dag. Om den 18 Oktober ännu är en tysk nationalfestdag, så tvifla vi, att en tysk makts mimistrar och konsuler skulle hafva fätt befällning. att på sina regidensorter i Frankrike föranstalta en högtidlig gudstjenst och läta annonsera denna kyrkofest i de fransyska tidningarne. Hvaraf kommer skillnaden? Är det en i Tysklands och Frankrikes specifika egendomligheter eller i den napoleonska regeringens ä ena sidan och de tyska regeringarnes ä den andra grundad olikhet? Detta är; såsom det synes oss, en fräga som det kan löna mödan att tänka på, i synnerbet i dag dä Deutschland, den tyska flottans skepp, som erhöll det namp, hvilket man för fyra är sedan trodde skola blifva en verklighet, skall försäljas ä oftentlig auktion. Numidern Jugurtha utropade, då han ätervände från: Rom: 0 urbem venralem, si emtorem invenerit (hela staden är till salu, om den kan finna en köpare). Det är ett mycket omtyckt thema för botpredikningarne att klaga öfver den omkring sig gripande materialismen. Kan man förundra sig, att den städse tager mera öfverhand bland de lägre klasserna, då allting utställes till salu, som om det i verkligheten icke gafs annat än penningvärde, och då det sjunges Te Deum till ära för ögonblickets lumpne bjelte?