menniska till organ för konsten, ligger det mycket nära att glömma dess objsktiva makt, att betrakta den säsom absorberad i sin person, att göra sig sjelf till konstens Dalai Lama. å På denna ständpunkt stå nästan alla virtuoser. Deras verldsåskädning är den anti-copernikanska; de sjelfva äro universets medelpunkt, hvaromkring allt vänder sig för att gifva dem vexling af dag och natt och frambringa deras ärstider eller — som de kalla dem — saisoner. Den teleologi, som ligger häri, är; att virtuosen är det absoluta och att allt annat blott är till såsom förutsättning för honom. Konstnären kan dock på det högsta blott göra konsten sjelf till centrum för det hela, virtuosen deremot gör sin egen person dertill; ty om han-äfven säger, att konsten är medelpunkten, så menar han dock blott den i honom inkarnerade konsten, för så vidt den är i honom, alltså sig sjelf. . Konstoären kan tro,-att det Trojanska kriget blott varit till, för att Homerus skulle;besjunga det; virtuosen tror, att en politisk kongress har den bestämmelse, att han kanläta höra sig för de der församlade monarkerna. Den. förstnämnda villfarelsen är en ensidighet, men utan farliga moraliska konseqvenser, då konstnären icke identifierar sig sjelf med sit konst; den andra är en sjelftörgudning, som förer med sig moralisk läghet eller uselhet och till-och med tangerar vanvettets region. Det är derföre intet under, att denna gudstjenst, som individen häller i sin sjelfnjutning, att denna andakt, hvari han känner sig som sin andaktskälla, kommer att parodiera sig sjelf i den härdaste materialism. Likasom Hegel har sagt, att den sats, som läg på bottnen af Galls kranioskopi, var den att menniskan är en benknota, så kan man säga, att på bottnen af virtuosens äskådning ligger satsen: menniskan är ett finger, eller menniskan är en vrist, eller menniskan är en strupe. Virtuostillständet, som begynner med ett inre, med konstens upptagande i hela personligheten, slutar med det mest deeciderade yttre: den jagar konsten, liksom en sjukdom ut frän de ädlare delarne, och fär den till att sätta sig fast i en eller annan utvärtes lem, och i denna lzm koncentreras menniskan sjelf och hela universum: det är den hopsnörpade mikrokosmus. När den spelande virtuosen har fått ett styft finger, när den dansande har obotligen vrickat sin vrist, när den sjungande har fätt en permanent strupkatarr, så är i hvarje af dessa sjuka lemmar :en menniska tillintetgjord, och med menniskan äfven en hel objektiv verld. Man begri per derföre ganska lätt, att sängaren Nourrit tog sig afdaga, då han hade mistat sin röst, ty sjelfmordet var ju här icke annat än ett utvärtes tecken derpå, att han redan hade upphört att existera, och att hela den yttre verlden, som blott utgjorde mediations-momenter för hans rösts verkan, för honom var fillintetgjord. Om andra hör man, att de blifva vansinniga och komma på därhuset, när de af en eller annan orsak icke längre kunna göra sin fordna lycka; och äfven i de tillfällen, då berättelsen återkallas säsom osann, mäste man dock säga: Si non 8 vero, å ben trovatoy ty. otvifvelaktigt är vansinnet en lika sä konseqvent ända på det omtalta tillständet, som sjelfmordet. Hvad som häller denha virtuos-fetisehism vid makt och gifver den näring är den beredvillighet, hvarmed tiden kommer den till mötes. Man tillägger gerna vär tid en hög grad af konstsinne, men det är n fråga, om man icke härvid gör sig skyldig till en förvexling och i sjelfva verket menar sinne för vir: tuositet. Detta fezomen af vär tid, kan, ehuru det är en sjuklighet, härledas ur en god och berättigad tendens. — I allt vill man gerna ha en personlighet för sig; blott-så synes man uppfatta ideen som lefvande, och deruti har man rätt, ty ur personlighetens bottenlösa djup framqväller så mycket, som icke ligger omedelbart i det, hvarför personen är organ. — Skada blott att denna sanna princip kommer på afvägar och blir falsk! I stället för att vända sig mot dåjupare personligheter, läter sig tiden dragas till de ytligaste, till virtuosernå, som just genom sin. brist på ethisk hällning framställa personlighetens id som brist på personlighet: Ty virtuosens personlighet är blott en abstrakt personlighet; den har skiljt sig frän konsten säsom substans, som öfverordnad makt, och vill icke af densamma ha mera hos sig än hvad som möjligen kan rymmas i den spinkiga individualiteten. Härvid försvinner all djupare bakgrund, personen stär isolerad, liksom en skuggritning på den innebällslösa, luftiga horisonten. Hvad man nu förtiden beundrar är derföre icke så mycket det sköna som det svära, ty det förra utgär från konsten, det sednare deremot från virtuositeten eller -den personliga -fårdigheten. Men det falska häri kan icke undgå att röja sig för enhvar, som har hvad man på fransyska kallar des entrailles, och som kan öfversättas med hjerta i bröstet. Det stormande bifall, hvarmed man så ofta belönar de konstigaste prestationer, som icke lemna efter sig det minsta intryck-eller gifva den ringaste vinning, och af hvilka man följaktligen icke varit verkligt hänförd, är derföre hos de flesta ingenting annat än affektation och lust att vara på modet., I den episka dikten på prosa har Heiberg endast försökt sig med ett par temligen obetydliga rovelletter. Deremot har han, om också mera medelbart, haft ett stort inflytande på densamma, genom att utgifva de bekanta Novellerna af Forfatteren til en Hverdagshistorien. af hvilka de första utkommo i ;Flyvende Posten, 1827—30, och hvilkas författare ännu bevarat sin anonymitet, ehuru man med allt anspråk på sannolikhet gissar, att de äro skrifna af en qvinlig hand, af Heibergs stjufmoder, fru Gyllembourg. Såsom teaterdirektör har Heiberg icke förvärfvat sig synnerlig popularitet. Man har klandrat honom, för det han, sjelf. kommen till makten, öfverser med åtskilliga missbruk och gör sig skyldig till åtskilliga fel, mot hvilka han förr sjelf gjorde de skarpaste anmärkniogarne, för . det han stundom visar samma ringaktning mot allmänna opinionen, som defordna af hofstallmästare och decrepita generaler bestående teaterdirektionerna, och framför allt för det han för vaudevillen alltför mycket försummar konstens öfriga arter och isynnerhet operan. Eget nog att Heiberg en-gäng skulle blifva etatsråd och teaterdirektör, diktaren, som så ofta gjort sig lustig öfver titelväsendet och som låter Thalia sjelf förklara: : Jeg kjender Direktionen ei Og v.r desuden altid bange For administrerende Autoriteter, De höre nödigt Musernes, Sange.s År 1826 började en liten fjorton-årig elev vid Köpenhamnska baletten uppträda 1 några: smärre roler å den dramatiska scenen. Hon hette Johanne Louise Pätges och var dotter till en vinskänk i Köpenhamn af israelitisk extraktion. Man: märkte hos hennestora dramatiska anlag; Heiberg fästade sig genast med intresse vid debutanten och skret enkom för och jag är alldeles förvirrad . — ANG i ar. a