menniska till organ för konsten, ligger det mycket
nära att glömma dess objsktiva makt, att betrakta
den säsom absorberad i sin person, att göra sig sjelf
till konstens Dalai Lama. å
På denna ständpunkt stå nästan alla virtuoser. De-
ras verldsåskädning är den anti-copernikanska; de
sjelfva äro universets medelpunkt, hvaromkring allt
vänder sig för att gifva dem vexling af dag och natt
och frambringa deras ärstider eller — som de kalla
dem — saisoner. Den teleologi, som ligger häri, är;
att virtuosen är det absoluta och att allt annat blott
är till såsom förutsättning för honom. Konstnären
kan dock på det högsta blott göra konsten sjelf till
centrum för det hela, virtuosen deremot gör sin egen
person dertill; ty om han-äfven säger, att konsten är
medelpunkten, så menar han dock blott den i honom
inkarnerade konsten, för så vidt den är i honom,
alltså sig sjelf. . Konstoären kan tro,-att det Trojan-
ska kriget blott varit till, för att Homerus skulle;be-
sjunga det; virtuosen tror, att en politisk kongress
har den bestämmelse, att han kanläta höra sig för
de der församlade monarkerna. Den. förstnämnda
villfarelsen är en ensidighet, men utan farliga mora-
liska konseqvenser, då konstnären icke identifierar sig
sjelf med sit konst; den andra är en sjelftörgudning,
som förer med sig moralisk läghet eller uselhet och
till-och med tangerar vanvettets region.
Det är derföre intet under, att denna gudstjenst,
som individen häller i sin sjelfnjutning, att denna
andakt, hvari han känner sig som sin andaktskälla,
kommer att parodiera sig sjelf i den härdaste mate-
rialism. Likasom Hegel har sagt, att den sats, som
läg på bottnen af Galls kranioskopi, var den att men-
niskan är en benknota, så kan man säga, att på bott-
nen af virtuosens äskådning ligger satsen: menniskan
är ett finger, eller menniskan är en vrist, eller men-
niskan är en strupe. Virtuostillständet, som begynner
med ett inre, med konstens upptagande i hela per-
sonligheten, slutar med det mest deeciderade yttre:
den jagar konsten, liksom en sjukdom ut frän de
ädlare delarne, och fär den till att sätta sig fast
i en eller annan utvärtes lem, och i denna lzm kon-
centreras menniskan sjelf och hela universum: det är
den hopsnörpade mikrokosmus. När den spelande vir-
tuosen har fått ett styft finger, när den dansande har
obotligen vrickat sin vrist, när den sjungande har
fätt en permanent strupkatarr, så är i hvarje af dessa
sjuka lemmar :en menniska tillintetgjord, och med
menniskan äfven en hel objektiv verld. Man begri
per derföre ganska lätt, att sängaren Nourrit tog sig
afdaga, då han hade mistat sin röst, ty sjelfmordet
var ju här icke annat än ett utvärtes tecken derpå,
att han redan hade upphört att existera, och att hela
den yttre verlden, som blott utgjorde mediations-mo-
menter för hans rösts verkan, för honom var fillin-
tetgjord. Om andra hör man, att de blifva vansin-
niga och komma på därhuset, när de af en eller an-
nan orsak icke längre kunna göra sin fordna lycka;
och äfven i de tillfällen, då berättelsen återkallas sä-
som osann, mäste man dock säga: Si non 8 vero, å
ben trovatoy ty. otvifvelaktigt är vansinnet en lika sä
konseqvent ända på det omtalta tillständet, som sjelf-
mordet.
Hvad som häller denha virtuos-fetisehism vid makt
och gifver den näring är den beredvillighet, hvarmed
tiden kommer den till mötes. Man tillägger gerna
vär tid en hög grad af konstsinne, men det är n
fråga, om man icke härvid gör sig skyldig till en
förvexling och i sjelfva verket menar sinne för vir:
tuositet. Detta fezomen af vär tid, kan, ehuru det
är en sjuklighet, härledas ur en god och berättigad
tendens. — I allt vill man gerna ha en personlighet
för sig; blott-så synes man uppfatta ideen som lef-
vande, och deruti har man rätt, ty ur personlighetens
bottenlösa djup framqväller så mycket, som icke lig-
ger omedelbart i det, hvarför personen är organ. —
Skada blott att denna sanna princip kommer på af-
vägar och blir falsk! I stället för att vända sig mot
dåjupare personligheter, läter sig tiden dragas till de
ytligaste, till virtuosernå, som just genom sin. brist
på ethisk hällning framställa personlighetens id som
brist på personlighet: Ty virtuosens personlighet är
blott en abstrakt personlighet; den har skiljt sig frän
konsten säsom substans, som öfverordnad makt, och
vill icke af densamma ha mera hos sig än hvad som
möjligen kan rymmas i den spinkiga individualiteten.
Härvid försvinner all djupare bakgrund, personen stär
isolerad, liksom en skuggritning på den innebällslösa,
luftiga horisonten. Hvad man nu förtiden beundrar
är derföre icke så mycket det sköna som det svära,
ty det förra utgär från konsten, det sednare deremot
från virtuositeten eller -den personliga -fårdigheten.
Men det falska häri kan icke undgå att röja sig för
enhvar, som har hvad man på fransyska kallar des
entrailles, och som kan öfversättas med hjerta i bröstet.
Det stormande bifall, hvarmed man så ofta belönar
de konstigaste prestationer, som icke lemna efter sig
det minsta intryck-eller gifva den ringaste vinning,
och af hvilka man följaktligen icke varit verkligt
hänförd, är derföre hos de flesta ingenting annat än
affektation och lust att vara på modet.,
I den episka dikten på prosa har Heiberg
endast försökt sig med ett par temligen obe-
tydliga rovelletter. Deremot har han, om
också mera medelbart, haft ett stort inflytan-
de på densamma, genom att utgifva de be-
kanta Novellerna af Forfatteren til en Hver-
dagshistorien. af hvilka de första utkommo i
;Flyvende Posten, 1827—30, och hvilkas för-
fattare ännu bevarat sin anonymitet, ehuru
man med allt anspråk på sannolikhet gissar,
att de äro skrifna af en qvinlig hand, af Hei-
bergs stjufmoder, fru Gyllembourg.
Såsom teaterdirektör har Heiberg icke för-
värfvat sig synnerlig popularitet. Man har
klandrat honom, för det han, sjelf. kommen
till makten, öfverser med åtskilliga missbruk
och gör sig skyldig till åtskilliga fel, mot
hvilka han förr sjelf gjorde de skarpaste an-
märkniogarne, för . det han stundom visar
samma ringaktning mot allmänna opinionen,
som de- fordna af hofstallmästare och decre-
pita generaler bestående teaterdirektionerna,
och framför allt för det han för vaudevillen
alltför mycket försummar konstens öfriga ar-
ter och isynnerhet operan. Eget nog att Hei-
berg en-gäng skulle blifva etatsråd och tea-
terdirektör, diktaren, som så ofta gjort sig
lustig öfver titelväsendet och som låter Thalia
sjelf förklara: :
Jeg kjender Direktionen ei
Og v.r desuden altid bange
For administrerende Autoriteter,
De höre nödigt Musernes, Sange.s
År 1826 började en liten fjorton-årig elev
vid Köpenhamnska baletten uppträda 1 några:
smärre roler å den dramatiska scenen. Hon
hette Johanne Louise Pätges och var dotter
till en vinskänk i Köpenhamn af israelitisk
extraktion. Man: märkte hos hennestora dra-
matiska anlag; Heiberg fästade sig genast med
intresse vid debutanten och skret enkom för
och jag är alldeles förvirrad
. — ANG i ar. a