henne min arm. Hon tycktes ej. mer komma
ihåg sina frågor. Hennes glädje var försvun-
nen; bekymrets rynkor sammandrogo hennes
vackra panna. — Har ni sett hur kall publi-
ken är i afton? sade hon till mig. Fins det
någon opera i ert land?
Nej, min nådiga.
Sådant fattigt land, der det icke fins nå-
gon opera! . Men hvad.tar man sig då till
hos er?,
Man leds, min nådiga, emedan ni ej är der.v
Ser man på! han är artig!... Lika godt!
ni har vackra solfjädrar i ert land. Brorso-
nen till en pair af Frankrike hade gifvit mig
en chinesisk solfjäder till nyårsgåfva; det var
en förtjusande dyrbarhet, skaftet af elfenben
inlagt med silfver, och på tyget två gula kat-
tor som lekte med en tupp. Jag har tappat
den hos Murard.,
Denna förlust är ganska lätt attersätta,
jag har medfört trettiotre solfjädrar från Zhe-
Holl.
Ack! himmel! Och hvadtänker ni göra
med denna samling?
Den är ämnad till presenter åt ministrar-
nes och ambassadörernesg fruar.
Bah! ministrarnes fruar fråga litet efter
edra solfjädrar, de hafva så stela ansigten.
Jag skulle förarga döden på premierdansö-
serna om jag hade edra trettiotre solfjädrar.s
Min nådiga, i morgon skola de vara hem-
ma hos er.n
Man kan inte vara mer fransman än ni,
min herre... Och sådana kavaljerer kalla vi
chineger! ... Jag skall säga er min adress;
kom väl ihåg den: Mademoiselle Al:zandrine de
Saint Phar, Provencegatan n:o, 1 trappa-upp.
Portvakten tar emot presenter. till mig efter
klockan sju på morgnarna, och öfverlemnar
dem samvetsgrant åt min kammarjungfru efter