sitionerna utmärker sig De nygifte,, ett stycke
1 den nyromantiska skolans ton. 1Iflera styc-
ken framträda filosofiska ider i poetisk om-
klädnad. I Panisk Skrek och Gudstjenesten
har förf. antydt den hedendom, till hvilken
både poetisk och filosofisk naturbetraktelse
kan leda och den onämnbara fasa, som fyller
själen, då den på en gång ansigte mot an-
sigte ser sin gudom, naturalltet, Pan, shan
som från skapelsttiden stod vid sidan af den
hellenska parnassen, en skugga hvari guda-
verlden bygger och som gör alla gudarne till
skuggor, ty då de alla draga bort från tan-
ken, så blir han qvar.. Han visar tillika, att
naturen icke. blir liflös och stum, derföre att
den icke betraktas med hedendomens eller ka-
tolicismens blickar, hvilka sednare: vilja se
korset påtryckt allt i naturen, hvarje backe
förvandlad till ett: Golgatha och blomstren
uppspira, för att lindas kring madonnans al-
tar.; författarens tanke om naturen, såsom
alt för ringa att omsluta och innebära Gud,
men dock begåfvad med ett lif och ett sträf-
vande till frihet, som vittnar att gudomen äf-
ven i den är uppenbarad, utvecklas ytteriigare
i det förträffliga stycket -Protestantismen i Na-
turen; Uti En Sjel efter Döden, skildrar
förf. filister-själen, som hörer icke till det on-
das, utan till det ömkligas kathegori, och hvil-
ken är ohjelpligt förfallen till ironien och till
det helvete, som endast utgör en oafbruten
fortsättning af det feta, flegmatiska, idetomma
lif den fört på jorden.
Det är naturligt, att Heiberg med sin fina
smak och sina idger om konstens höghet och
renhet icke skall skona kälkborgerigheten,
hvarhelst denna kommer i beröring med kon-
sten. Vi ha redan antydt den skarpa satir,
som han i någrå af sina komedier kastar mot
den del af publiken, som
pjatter, dömmer dumt og sikkert
Og seer i -alenlange Kikkert
Alt ikkub ei den cedle Kunst.
Afven i några andra stycken låter han den
vkonstälskande, allmänheten få höra många
bittra sanningar. Så bestraftar han på ett
ställe det inskränkta pryderiet, som harmas
och tager anstöt af ett djerft, men oskyldigt
skämt, men som med mycken. begärlighet
tager emot en massa verkligen äckliga och
orena saker:
Jeg kjender dig paa dit Skaberi,
Din Affektation, dit Coquetterie.
Af Snörliv og snevre Skoe forpiint,
Du fordrer, at alt skal vere saa fiint.
Men hermed kommer du ingen Vei,
Thi er det fiint, saa forstaaer du det ei;
Og hvad Du tager for fiint er en Stump
Af fiint Pspiir om den verste Klump,
Der smager dig som den bedste Ret,
Naar bare Kremmerhuset er net.,
Såsom utgifvare af den litterära journalen
Kjöbenhavns flyvende Post. (ej att förblanda
med Flyvepostenn, det nuvarande Köpenhamn-
ska filisterbladet) och sednare af Intelligents-
blade, inverkade han både genom kritiker och
särskilda afhandlingar på smakens och konst-
sinnets utveckling. En så grundlig kritik har
Danmark icke haft förr eller sednare, och oak-
tadt sin grundlighet förmådde den bana sig väg
till en mycket talrik publik. Bland de kritiska ar-
tiklarne intager måhända den vidlyftiga gransk-
ningen af Oehlenschleegers verk frömsta rum-
met. Bekant är det skarpa sätt, hvarpå Hei-
berg behandlade Tegnårs Frithiofssaga, hvar-
för denna. också aldrig kunnat vinna någon
egentlig popularitet. i Danmark. Med Hauch,
som förtörnades öfver de lågkomiska scenerna
i några vaudeviller, och med flera andra rå-
kade Heiberg i skarp och länge fortsatt pole-
mik både på vers och prosa; oftast blef han
i dessa litterära fejder segrare genom sin qvick-
het; Såsom profstycke ur hans smärre litte-
rära afbandlingar hitsätta vi följande utdrag
ur en uppsatts om virluvositeten:
En berömd man har sågt, att det är svärt för ett
förnuftigt väsen att sätta sig in i beskaftenheten af en
djursjäl; innan man kån veta, huru det ser ut i en
sädan, mäste man först förvandlas till ett djur och
sedermera, när man äter blifvit menniska bibehälla
minnet af det föregående tillständet. Det samma,
mutatis mutandis, gäller om en virtuossjäl. Denna
är nemligen sä olik menniskosjälen i allmänhet, att
man icke kan förstå bedöma den, om man icke ät-
minstone i sin föreställning låter förvandla sig till
ett sädant väsen och i tanken upplefver de ethiska
könseqvenserna deraf. Denna operation kan icke falla
sig svär nu för tiden, då verlden är så öfvermättan
rik på virtuoser, som välvilligt uppläta hela deras
inre för oss, utan att tillbakahälla det allraringaste,
som kunde vara dunkelt eller tvifvelaktigt. Vi vilja
försöka att skildra ett sädant uppenbart inre, men
just emedan det är ett inre, mäste läsaren i sin fan-
tasi föreställa sig, att det är en skildring af honom
sjelf, eller att han sjelf för ett ögonblick är förvand-
lad till virluos, ty eljest skall det skildrade inre
framställa sig för honom säsom ett yttre och icke
blifva kändt, om ocksä förstädt.
Det är konsten som är virtuositetens moder och
som, meddelande den -sitt ädla blod, berättigar den
att existera. Lösryckt från denna sin naturliga slägt-
skap, eller i det den, föraekande densamma, vill göra
sig gällande genom sig sjelf, har den alltså mistat
sin rätt att existera. Men detta tillfälle inträffar en-
dast alitför ofta, ty det inträftar nästan alltid; och
det är lätt att inse, att det icke kan uteblifva, eme-
dan det finnes alltför mycket som lättar dess fram-
komst. I det man känner sig dragen till konsten
Känner man sig stående under en objektiv makt,
känner sig sjelf såsom densamma underordnad. 9Sä-
lunda bar man kärlek för konsten, är konstvän, konst-
kännare, konstdomare; denna ständpunkt är pudlikens,
den sanna, bildade publikens. Ett steg längre: kär-
ken till konsten är så stor, att man icke nöjes med
att beskäda eller njuta den; man vill sjelf producera
den, man gifver sig i dess tjenst, man blir prest i
dess tempel. Sålunda är man konstnär. Ett steg
ännu: det är icke nog att förherrliga konsten i
verk, hvilka man, efter att ha producerat dem, skil-
jer frän sig sjelf, gör till objekter och sänder ut i
verlden, der dö få stå och falla genom sitt eget vär
de; nej, man vill ingå en personlig förening, ettslags
äktenskap med konsten, man gör sig sjelf och hela
sin både andliga och lekamliga person till dess or-
gan. Sälunda är man virtuos. Men här kommer den
farliga punkten. I det man gör sin person, sin hela