CHINESEN I PARIS.
AP
MERY.
(Forts. fr. gärdagsbl.)
Föreställ er min förvåning, då jag hörde
mamsell Alexandrines nätta röst, som tillta-
lade mig med en dristighet som om hon varit
kapten för det kejserliga gardets tigrar. —
Min herren, sade hon, xgör ni oss den äran
att bevista första repregentationen af vår chi-
negiska ballet.n
Min blick höjdes från foten till hennes an-
sigte, och jag gaf henne följande artiga svar,
med en temligen väl härmad pariser-accent:
Jag skall komma, min nådiga, för att lägga
mina ögon vid edra fötter.,
Mamsell Alexandrine. tog mig helt ledigt
under armen och drog mig med sig att pro-
menera på en gata af skärmar på rullar:
Jaså, min bästa herren, sade hon, det tyc-
kes då som China verkeligen finnes, och att
gula floden inte är en saga, liksom blåskögg.
Se så, sög mig nu uppriktigt, äro inte alla
chineser af porslin? Fins det då sådana som
gå och tala som ni och jag? Jag trodde att
det här i verlden ej fanns. någon annan chi-
nes än Franconis Auriol, Känner ni Auriol?
Alla dessa frågor ställdes till mig med en
snabbhet szom qväfde svaren, Vid de sista
orden, återkallad på scenen genom ett drag af
en stråke, lemnade dansösen helt tvärt min
erm och hoppade som en gazell, under det
hon gnolade melodien till den tur hon skulle
dansa. Jag hade icke styrka att följa henne,
och jag väntade på samma ställe turens slut,
i bopp att hon skul e komma och begära de
sver jag blef henne sky:dig. . s
Slutligen återsyntes hon,j och jag erbjöd