CHINESEN I PARIS. AP MERY. (Forts. fr. gärdagsbl.) Föreställ er min förvåning, då jag hörde mamsell Alexandrines nätta röst, som tilltalade mig med en dristighet som om hon varit kapten för det kejserliga gardets tigrar. — Min herren, sade hon, xgör ni oss den äran att bevista första repregentationen af vår chinegiska ballet.n Min blick höjdes från foten till hennes ansigte, och jag gaf henne följande artiga svar, med en temligen väl härmad pariser-accent: Jag skall komma, min nådiga, för att lägga mina ögon vid edra fötter., Mamsell Alexandrine. tog mig helt ledigt under armen och drog mig med sig att promenera på en gata af skärmar på rullar: Jaså, min bästa herren, sade hon, det tyckes då som China verkeligen finnes, och att gula floden inte är en saga, liksom blåskögg. Se så, sög mig nu uppriktigt, äro inte alla chineser af porslin? Fins det då sådana som gå och tala som ni och jag? Jag trodde att det här i verlden ej fanns. någon annan chines än Franconis Auriol, Känner ni Auriol? Alla dessa frågor ställdes till mig med en snabbhet szom qväfde svaren, Vid de sista orden, återkallad på scenen genom ett drag af en stråke, lemnade dansösen helt tvärt min erm och hoppade som en gazell, under det hon gnolade melodien till den tur hon skulle dansa. Jag hade icke styrka att följa henne, och jag väntade på samma ställe turens slut, i bopp att hon skul e komma och begära de sver jag blef henne sky:dig. . s Slutligen återsyntes hon,j och jag erbjöd