män som förbränningsprodukten hade tillryggalagt en
längre väg och närmade sig utgången i skorstenen.
Inrättningen var ganska artig säsom modell betrak-
tad, men huruvida den kunde vara praktiskt fördel-
aktig mä lemnas derhän.
ass sankta
(Insändt.)
MHan skall icke bättra ett ondt raed hälften värre.,
Dom. Reg. 17: 6.
Då undertecknad för nägra dagar sedan i en som
jag vägar tro, rättmätig känsla af obehag öfver poli-
sens sätt att gå till väga i fröga om machinisten
Struves kompetens för sin befattning å ångfartyget
Lennart Torstensson, under ofvanstäende rubrik tog
mig fribeten att till motto för en liten uppsatts välja
27:de domareregeln, hvilken nämnde myndighet syn-
tes mig hafva förbisett, så trodde jag knappast, att
denna påminnelse skulle tagas så djupt, som fallet
visat sig vara genom en replik i Dagbladet för i lör-
dags, hvars författare, om han icke är polisman,
hvilket mä vara osagdt, dock tydligen visar sig vara
polisens man. Denna replik söker visa att polisen i
det förut omförmälda målet icke öfverskridit sitt be-
rättigande. Om detta vore sannt, så skulle under-
tecknads anmärkningar naturligtvis endast innefatta
ett framfusigt och orättvist klander. Mot denna slut-
sats önskar jag få värja mig med några ytterligare
fakta, synnerligen som Svenska Tidningen för män-
dagen på anmodan reproducerat Dagbladsinsändarens
artikel, hvilket utgör ett bevis på den vigt vederbö-
rande sjelfve gifva ät saken.
Ehuru jag i min uppsats icke vidrört frågan om
polisens rätt eller pligt att hafva tillsyn öfver fartygs-
besättningars kompetens, nägot som hvar man i en
stapelstad vet tillhöra sjömanshuset, utan blott fästat
mig vid polisens ofta i allmänhet visade tendens att
gripa omkring sig efter mäl och tränga sig in, der
den icke lagligen bar nägot att uträtta, samt till upp
slag för betraktelsen att polisen borde tänka sig föres
valt den märkliga tilldragelsen, att polisen lätit, efter
obestyrkta uppgifter och uppmaningar i en för smä-
de!ser och sanningslösa uppgifter mänga gänger dömå
skandaltidning, uppkalla en ängfartygsbefälbafvare och
hans maschinist, hvarigenom dessa befunnits hafva
blifvit trakasserade onödigtvis — så har dock contra-
insändaren trott sig behöfva stärka tron på polisens
befogenhet i denna fråga och förklara att ätgärden
icke varit föranledd af skandaltidningens uppgifter
samt derjemte jemmerligen klagat öfver mitt skrifsätt.
Contra-ins. har härvid i saken äberopat förordninger
af d. 16 Nov. 1849 och en i är gifven anbefallning
(sic!) ät vederbörande polistjenstemän att undersöka,
huruvida de frän Stockholm gående ängfartyg voro
försedda med behöriga maschinisters. Den först-
nämnde stadgar tydligt i 23 mom, 1 nsjömanshus
och, i stad der sädant ej finnes, magistrat, äligge,
nämnde tillsyn. Under afdelningen kompetensföre-
skrifter för befälbafvare, styrmän och machinister,
i förordningen finnes polisen icke ens nämnd. Den
har således med den saken intet att skaffa, utan kan
tryggt öfverlemna omsorgen derom ät vederbörande
sjömanshus. Också kunde det förefalla besynnerligt
om öfverstäthällareembetet skulle sätta sig till doms
öfver skickligheten hos en navigatör eller mekanikus.
Öfverstäthällareembetet har, enligt den nämnde
förordningen, endast att förordna besigtningsmän för
ängfartygen, underrätta dessa besigtningsmän om re-
darens eller befålhafvarens anmälan om besigtning,
samt att inställa ett ångfartygs resor, ifall hvad i
6 mom, 1—7 är stadgadt, rörande besigtningsmäns
ätgärder, äsidosättes.
Allt hvad öfverstäthållareembetet har sig uppdraget
genom nämnde förf. är säledes en indirekt, genom
kunnige besigtningsmän fätteligen utöfvad uppsigt öf-
ver ängfartygens skrof, machineri och inventarier, sä-
som pumpar, sprutor och pytsar etc.
Hvad deri omtalda anbefallningen till polistjen-
stemännen beträffar, så är det ej uppgifvet, hvarifrän
den härleder sig. Nägon från Kongl. M:t emanerad
förordning lärer det likväl icke vara, och säledes torde
den förblifva af noll och intet värde, då ingen annan,
eho det vara mände, utom Kgl. M:t, eger göra för-
ändringar i hvad stadgas af en kongl. förordning af
natur, som den ifrågavarande.
När nu till allt detta lägges, att ängfartyget Len-
nart Torstenssons rederi befinnes i Norrköping, att
dess besättning är förhyrd i Dorrköping och att det
från den staden gjorde sin förstaa resa detta är, allt
sävidt jag för närvarande har mig bekant, så mätte
det för sjelfva polisen, och säledes äfven för Dagbla-
det och Svenska Tidningen med deras resp. insändare,
klarligen inlysa att Ö. E. på sin höjd haft befogen-
het att söka upplysning om nämnde ängfartygs machi-
neri med dertill hörande rörledningar var i laggilld
ordning, om alla sprutorna ombord voro brukbara,
med hvad mera, som under vederbörande besigtnings-
mäns värjo hörer och, om polisen hällit sig till dessa
ämnen, sä hade ins. icke haft ett ord att säga.
Men nu förblifver insändaren vid den tanken att
Stockholms polis icke haft befogenbet att uppkalla
Gänther eller Struve i den mening som skett, och
han hoppas, att läsarne äro af samma tanke.
Hvad äter angär kontra-insändarens upplysning att
Ginthers och Struves uppkallande icke skett med an-
ledning af uppmaningen i den åberopade skandaltid-
ningen, sä må kontra-ins. gerna blifva trodd på sina
ord, och jag vill derföre blott anföra hvad som gaf
mig anledning att förutsätta en så lumpen orsak till
den åtgärd, som ädrog polismyndigheten obehaget af
ett så komplett fiasco.
Lennart Torstensson hade hela sommaren gjort sina
resor med samme machinist. Om vederbörande an-
sett sig ega befogenhet att inqvirera om Struves kom-
petens, så hade det bordt ske vid fartygets första be-
sök i Stockholms hamn eller åtminstone sä tidigt, att
icke flere månader fingo förflytaj utan att polisen
gjorde sin förmodade skyldighet. Men det skedde
icke. Så kom slutligen skandaltidningens uppmaning
till stadsfiskalen Mellbin, och vipps var hr stadsfiska-
len framme i tjensteärenden. När det sedan omta-
lades öfverallt att vederbörande blifvit narrade April
af den för smädelser och lögner dömda skandaltid-
ningen, så berättade polisens eget blad det möjliga
slutet på den kraftåtgärden, utan att med ett ord
upplysa allmänheten, att hr Mellbin gätt på grund
af nägon annan anledning; och buru kunde väl då
jag, som icke likt kontra-ins. har förtroende om polis-
motiverna, tro annat än hvad alla andra trodde?
RÄTTEGÅNGS- och POLISSAKER.
Inför rädstufvurättens 5:te afdelning förevar i