män som förbränningsprodukten hade tillryggalagt en längre väg och närmade sig utgången i skorstenen. Inrättningen var ganska artig säsom modell betraktad, men huruvida den kunde vara praktiskt fördelaktig mä lemnas derhän. ass sankta (Insändt.) MHan skall icke bättra ett ondt raed hälften värre., Dom. Reg. 17: 6. Då undertecknad för nägra dagar sedan i en som jag vägar tro, rättmätig känsla af obehag öfver polisens sätt att gå till väga i fröga om machinisten Struves kompetens för sin befattning å ångfartyget Lennart Torstensson, under ofvanstäende rubrik tog mig fribeten att till motto för en liten uppsatts välja 27:de domareregeln, hvilken nämnde myndighet syntes mig hafva förbisett, så trodde jag knappast, att denna påminnelse skulle tagas så djupt, som fallet visat sig vara genom en replik i Dagbladet för i lördags, hvars författare, om han icke är polisman, hvilket mä vara osagdt, dock tydligen visar sig vara polisens man. Denna replik söker visa att polisen i det förut omförmälda målet icke öfverskridit sitt berättigande. Om detta vore sannt, så skulle undertecknads anmärkningar naturligtvis endast innefatta ett framfusigt och orättvist klander. Mot denna slutsats önskar jag få värja mig med några ytterligare fakta, synnerligen som Svenska Tidningen för mändagen på anmodan reproducerat Dagbladsinsändarens artikel, hvilket utgör ett bevis på den vigt vederbörande sjelfve gifva ät saken. Ehuru jag i min uppsats icke vidrört frågan om polisens rätt eller pligt att hafva tillsyn öfver fartygsbesättningars kompetens, nägot som hvar man i en stapelstad vet tillhöra sjömanshuset, utan blott fästat mig vid polisens ofta i allmänhet visade tendens att gripa omkring sig efter mäl och tränga sig in, der den icke lagligen bar nägot att uträtta, samt till upp slag för betraktelsen att polisen borde tänka sig föres valt den märkliga tilldragelsen, att polisen lätit, efter obestyrkta uppgifter och uppmaningar i en för smäde!ser och sanningslösa uppgifter mänga gänger dömå skandaltidning, uppkalla en ängfartygsbefälbafvare och hans maschinist, hvarigenom dessa befunnits hafva blifvit trakasserade onödigtvis — så har dock contrainsändaren trott sig behöfva stärka tron på polisens befogenhet i denna fråga och förklara att ätgärden icke varit föranledd af skandaltidningens uppgifter samt derjemte jemmerligen klagat öfver mitt skrifsätt. Contra-ins. har härvid i saken äberopat förordninger af d. 16 Nov. 1849 och en i är gifven anbefallning (sic!) ät vederbörande polistjenstemän att undersöka, huruvida de frän Stockholm gående ängfartyg voro försedda med behöriga maschinisters. Den förstnämnde stadgar tydligt i 23 mom, 1 nsjömanshus och, i stad der sädant ej finnes, magistrat, äligge, nämnde tillsyn. Under afdelningen kompetensföreskrifter för befälbafvare, styrmän och machinister, i förordningen finnes polisen icke ens nämnd. Den har således med den saken intet att skaffa, utan kan tryggt öfverlemna omsorgen derom ät vederbörande sjömanshus. Också kunde det förefalla besynnerligt om öfverstäthällareembetet skulle sätta sig till doms öfver skickligheten hos en navigatör eller mekanikus. Öfverstäthällareembetet har, enligt den nämnde förordningen, endast att förordna besigtningsmän för ängfartygen, underrätta dessa besigtningsmän om redarens eller befålhafvarens anmälan om besigtning, samt att inställa ett ångfartygs resor, ifall hvad i 6 mom, 1—7 är stadgadt, rörande besigtningsmäns ätgärder, äsidosättes. Allt hvad öfverstäthållareembetet har sig uppdraget genom nämnde förf. är säledes en indirekt, genom kunnige besigtningsmän fätteligen utöfvad uppsigt öfver ängfartygens skrof, machineri och inventarier, säsom pumpar, sprutor och pytsar etc. Hvad deri omtalda anbefallningen till polistjenstemännen beträffar, så är det ej uppgifvet, hvarifrän den härleder sig. Nägon från Kongl. M:t emanerad förordning lärer det likväl icke vara, och säledes torde den förblifva af noll och intet värde, då ingen annan, eho det vara mände, utom Kgl. M:t, eger göra förändringar i hvad stadgas af en kongl. förordning af natur, som den ifrågavarande. När nu till allt detta lägges, att ängfartyget Lennart Torstenssons rederi befinnes i Norrköping, att dess besättning är förhyrd i Dorrköping och att det från den staden gjorde sin förstaa resa detta är, allt sävidt jag för närvarande har mig bekant, så mätte det för sjelfva polisen, och säledes äfven för Dagbladet och Svenska Tidningen med deras resp. insändare, klarligen inlysa att Ö. E. på sin höjd haft befogenhet att söka upplysning om nämnde ängfartygs machineri med dertill hörande rörledningar var i laggilld ordning, om alla sprutorna ombord voro brukbara, med hvad mera, som under vederbörande besigtningsmäns värjo hörer och, om polisen hällit sig till dessa ämnen, sä hade ins. icke haft ett ord att säga. Men nu förblifver insändaren vid den tanken att Stockholms polis icke haft befogenbet att uppkalla Gänther eller Struve i den mening som skett, och han hoppas, att läsarne äro af samma tanke. Hvad äter angär kontra-insändarens upplysning att Ginthers och Struves uppkallande icke skett med anledning af uppmaningen i den åberopade skandaltidningen, sä må kontra-ins. gerna blifva trodd på sina ord, och jag vill derföre blott anföra hvad som gaf mig anledning att förutsätta en så lumpen orsak till den åtgärd, som ädrog polismyndigheten obehaget af ett så komplett fiasco. Lennart Torstensson hade hela sommaren gjort sina resor med samme machinist. Om vederbörande ansett sig ega befogenhet att inqvirera om Struves kompetens, så hade det bordt ske vid fartygets första besök i Stockholms hamn eller åtminstone sä tidigt, att icke flere månader fingo förflytaj utan att polisen gjorde sin förmodade skyldighet. Men det skedde icke. Så kom slutligen skandaltidningens uppmaning till stadsfiskalen Mellbin, och vipps var hr stadsfiskalen framme i tjensteärenden. När det sedan omtalades öfverallt att vederbörande blifvit narrade April af den för smädelser och lögner dömda skandaltidningen, så berättade polisens eget blad det möjliga slutet på den kraftåtgärden, utan att med ett ord upplysa allmänheten, att hr Mellbin gätt på grund af nägon annan anledning; och buru kunde väl då jag, som icke likt kontra-ins. har förtroende om polismotiverna, tro annat än hvad alla andra trodde? RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. Inför rädstufvurättens 5:te afdelning förevar i