ristad i hennes hjerta med guldbokstäfver, och
ingen giftig flägt hade fördunklat skriften eller
förtydt dess klara mening. Horlösryckte så-
ledes utan svårighet sanningen ur de moln,
hvarmed hennes far sökte omhölja den; allt
stod nu tydligt för henne. Så länge marki-
sen talat hade hon hållit sig upprätt, lugn,
kall och stolt. Då han tystnat gick hon att
stödja sig mot marmorspiseln och förblef länge
tyst, med stum fasa Lprendande det djup,
hvaruti hon blifvit störtad, lik en dödligt så-
rad dufva, som med blodiga vingar faller från
högblå rymden i ett orent kärr,
, Således, min farn, sade hon slutligen, utan
att ändra ställning, utan att vända blicken på
den gamle ädlingen, som tillintetgjord van-
kade kring sin dotter, lik en fridlös ande;
således har denne gubbe, hvars ålderdom
förflöt så sorgligt i enslighet och förakt, be-
röfvat sig allt för att gifva oss. QO, välsignad
vare Gud, som ingaf mig kärlek för denne ädle
man; ty utan mig skulle vär välgörare dött utan
alt någon vänlig hand tillslutit hans ögon.
Ja, det må du sögan, utbrast markisen, för.
virrad, baronessan har i hela denna affär vi-
sat en grym otacksamhet. Jag, jag höll rik-
tigt utaf honom, den hedersgubben; jag fann
konom godhjertad, och det gjorde mig verk-
ligen nöje att se honom. VYäfängt sade jag:
fru baronessa, den der gamle Staraply är en
bra karl; han har fig oss många tjenster;
vi äro honom sEyldige litet undseerde och
aktning. Om jeg lyssnat till heanes råd, så
skulle han blifvit kördvpå porten. Men om
sjelfva kungen 2 TOM, skulle jag
i 3å den unge
mannen kom för rfordra sina rättighe-
ter, hafva vi, i et ör att ridderligt åter-
gilva honom sin faders egendom och draga
088 tillbaka med rent samvete, genom låg öd-
mjukhet förmått honofi att lemna oss qvar