FRÖKEN DE LA SEIGLIERE.
AF
JULES SANDEAU.
Den tanken är långt ifrån mig, utropade
markisen, vatt vilja uppmana dig till mened
och trolöshet! Jag fruktar blött att du öf-
verdritver vigten och fastheten af det löfte
som. binder dig. Raoul och du äro trolof-
vade, ingenting mer, och förlofning och gif-
termål äro två skiljda saker. Så länge sakra-
mentet icke helgat bandet kan det genom
ömsesidig öfverenskommelse upplösas, utan
att fela emot Gud eller hedern. Innan jag
blef gift med din mor hade jag redan va-
rit förlofvad fem gånger, den första vid
tre års ålder. Dessutom, min Helene, för-
tycker jag icke på något sött din böjelse.
Jag fattar så väl att du är fästad vid Raoul
de Vaubert. J hafven begge uppvuxit i
landsflykt och fattigdom; det kan synas er
ljuft att dit återvända förenade, Vid er ål-
der, mina kära barn, finnes intet perspektiv,
om än aldrig så mörkt, som icke kärleken
upplyser och förtrollar. Att lida och älska
tillsammans är ungdomens sällhet. - Emeller-
tid har jag ofta märkt, att dessa förbindelser
som knytas så nära vaggan fattas, Jag vet
icke rått hvad, som utgör kärlekens behag.
Jag är visst icke mycket hemma i denna sorts
angelägenheter, men jag har dock funnit att
man föga älskar hvad man mycket känner.
Vår unga baron är för öfrigt en vacker och
älskvärd yngling, något kall, något stel och
rent ut sagdt något obetydlig, men röd och
hvit som smultron och grädda. Hans händer
hafva icke hårdnat af arbete och krutröken
har icke bränat hans hy. Han har i synner-
) 89 A, Be Nio 107—170, 172---182, 184 och 185,