FRÖKEN DE LA SEIGLIERE. AF JULES SANDEAU. Den tanken är långt ifrån mig, utropade markisen, vatt vilja uppmana dig till mened och trolöshet! Jag fruktar blött att du öfverdritver vigten och fastheten af det löfte som. binder dig. Raoul och du äro trolofvade, ingenting mer, och förlofning och giftermål äro två skiljda saker. Så länge sakramentet icke helgat bandet kan det genom ömsesidig öfverenskommelse upplösas, utan att fela emot Gud eller hedern. Innan jag blef gift med din mor hade jag redan varit förlofvad fem gånger, den första vid tre års ålder. Dessutom, min Helene, förtycker jag icke på något sött din böjelse. Jag fattar så väl att du är fästad vid Raoul de Vaubert. J hafven begge uppvuxit i landsflykt och fattigdom; det kan synas er ljuft att dit återvända förenade, Vid er ålder, mina kära barn, finnes intet perspektiv, om än aldrig så mörkt, som icke kärleken upplyser och förtrollar. Att lida och älska tillsammans är ungdomens sällhet. Emellertid har jag ofta märkt, att dessa förbindelser som knytas så nära vaggan fattas, Jag vet icke rått hvad, som utgör kärlekens behag. Jag är visst icke mycket hemma i denna sorts angelägenheter, men jag har dock funnit att man föga älskar hvad man mycket känner. Vår unga baron är för öfrigt en vacker och älskvärd yngling, något kall, något stel och rent ut sagdt något obetydlig, men röd och hvit som smultron och grädda. Hans händer hafva icke hårdnat af arbete och krutröken har icke bränat hans hy. Han har i synner) 89 A, Be Nio 107—170, 172---182, 184 och 185,