Med vishet lagd i båda två. — T
Och stormen lade sig ty verlden ;
Minns Lejonet på strömmar blä., 1
Äfven vi hafva gillat Sveriges deltagande i danska l,
ffärerne, då det skedde, och tro det icke varit utan i,
Il verkan; men då man hägkommer allt, hvad se-lj
lermera inträffade, bör man akta sig att falla ini —
arodien, när man talar om, att verlden lät skräm- t
na sig af det Svenska Lejonet, och att stormen der-l1,
före lade sig. Fär gå dock, som en för tillfället,
äl-klingande licentia poetica. Men dä förf. längtel,
ed säger: N
Och fast Nationen är dig trogen,
Din Här sin Kung dock trognast är;
;å är det något för starkt äfven för en diktare. Skall
let vara en handske kastad ät den öfriga nationen?
Vi beklaga Konungen, om äfven han, af nägon till-
ällighets-poet på Kronobergs-hed, läter förleda sig
utt i sina tankar och sitt hjerta skilja nationen och
;hären samt tro, att om än nationen är trogen,
,är dock hären trognasi,, mera, mest att lita pä!
Till Redaktionen af Aftonbladet!
Undertecknad anhåller om. rum i Aftonbla-
det för följande : :
Angående de 27 wermlänningarna
som återvände från odlingsarbetet på Gott-
land, innehålla båda de i Carlstad utgifna tid-
ningar nu efter wermlänningarnas hemkomst,
underrättelser som ännu tydligare ådagalägga
beskaffenheten af det i deras namn tillställda
anfall emot undertecknad, såsom en af delegarne
i myrodlingsbolaget. Då man från vissa håll
sökt göra denna sak till föremål för hela all-
mänhetens uppmärksamhet och deltagande,
torde ett utdrag ur dessa tidningar som ut-
gifvas i det län; hvarifrån wermlänningarna
kommit, ej vara utan intresse.
Uti Wermländska Korrespondenten läses föl-
jande:
Rätta förhällandet med de 27 wermlänningarnes
beryktade klagomäl öfver hr Hjertas och Gottländska
myrodlingsbolagets handlingssätt, att först locka dem
till Gottland och sedan de väl ditkommit i alla afse-
enden svika de förespeglade löftena, är, efter hvad
numera blifvit fullt bevisadt; att sockennämnderne i
de norra socknarne, glade att finna arbetsförtjenst
för nägon del af den arbetsföra men arbetslösa öfver-
befolkningen, understödt 120 arbetares hitresa, hvar-
est landshöfdingeembetet af de influtna gäfvomedlen
sedermera bekostade deras tess till hufvudstaden.
Redan vid deras hitkomst befarades att lödsamheter
häraf skulle komma att uppstå, emedan nästan alla
arbetarne tillhörde de socknar, der jordbruksnäringen
ännu ligger i linda och der ett jemnt och uthällande
arbete för längre tid är nästan okändt... Skogsgöro-
målen med sin timrnerdrifning och flötning upptager
deras mesta tid, hvarunder de väl arbeta mycket;
men derefter vilja de också hvila ut; och lefva då
gemenligen öfver sina tillgängar samt förstöra hvad
de under arbetstiden förtjent. De något sydligare
socknarne, Sunne samt Östra och Vestra Emtervik,
är det som årligen utskicka de så allmänt omtyckta
och eftersökta Wermländska arbetarne, säväl för jord-
bruksarbeten som byggnader; och hade de till Goit-
land afsända arbetarne varit derifrån, så hade säker-
ligen icke missnöje ä någondera sidan uppstått. Att
de 27 wermlänningarne varit ensamt felande är e
mellertid fullkomligt ädagalagdt, och de hafva nu
äterkommit till hemmet efter det allmänheten riktigt
fätt erfara med hvilka ofantliga svårigheter det är
förenadt att förmå dessa skogens halfvilda barn till
den enda säkra och varaktiga sysselsättningen, jor-
dens odling.;
Nya Wermlands Tidning meddelar först en
recit öfver sjelfva tilldragelsen, och slutar der-
efter med följande:
,Härvid få vi tillägga, att vid det förhör, som af
hr lanäshöfding Oldewig anställdes med dessa nyli-
gen hemkomna arbetare, kom säväl han, som öfrige
närvarande till full visshet derom; att ingen grundad
anledning förefunnits för deras missnöje och klago-
mäl, utan att endast vanligt lättsinne och obetänk-
samhet varit orsaken till deras afresa, samt att hela
trakasseriet sannolikt var tillstäldt af tvenne: mindre
välkända subjekter, som olyckligtvis befunnit sig
ibland dem, och hvilka bäda genom förespeglingar
om högre arbetslöner ä andra ställen narrat de öfrige
enfaldige stackarne att lemna Gottland. De flestas
anblick var ganska bedröflig, och utom dessa bäda,
som förhöllo sig ganska fräckt, kunde ingen redogöra
för sig det aldraminsta. Det enda, hvaröfver de ge-
mensamt klagade, var att de ej fått nog höga arbets-
löner, men på förfrågan hvad hvår och en haft, upp-
lystes, att de på Gottland i allmänhet åtnjutit större
dagspenning, än de här hemma kunna erhälla. Flera
af dem syntes nu också vara ängerköpta öfver sin
dumhet. Hvem som författat böneskriften i Dag
bladet och Folkets Röst syntes vara dem alldeles
obekant, äfvensom det sätt, hvarpå den tillkommit.
Utan att för öfrigt ingå i kommentarier i
anledning af hvad här upplyses, anhåller jag
likväl att såsom någonting alltid märkligt och
intressant få påpeka den omständigheten af
hvad vid förhöret blifvit upplyst,
att nemligen de återvända wermlänningarna all-
deles icke haft sig bekant hvem som författat bö-
neskriften i Dagbladet och Folkets Röst eller det
sätt hvarpå den tillkommit.
Detta sätter utom allt tvifvel riktigheten af
hvad. man redan kunde sluta af samma werm-
länningars yttranden härstädes, att hela nyss-
nämnde skrift blott innefattade en tillställning
af hat och illvilja, för hvilken någon sökt låna
deras namn.
I sammanhang härmed utber jag mig få tillägga
några ord i anledning af en klagan, som för nägra
dagar sedan tördes i Svenska Tidningen deröfver, att
undertecknad, i ett svar på en insänd artikel i samma
tidning, som var riktad mot mig, skall orättvist hafva
beskyllt Svenska Tidningen att då den upptog detta
anfall emot mig, ej bafva fästat afseende pä de upp-
lysningar som redan förut genom de af hr grosshand-
laren Liljewalch insända handlingar blifvit lemnade
om rätta beskaftenheten och tillkomsten af deiwerm-
länningarnas namn uppsatta klagoskrifter. . Svenska
Tidningen anmärker nemligen, att den vid ett till
falle hade omnämnt, att jag svarat på det första an-
fallet i böneskriften till allmänbeten, och jemväl
tillagt, att detta svar synts tillfredsställande, I an-
ledning häraf fär jag förklara, att denna omständig-
het hade undgått min uppmärksamhet, och anhäller
derföre om benägen ursäkt hos Sv. Tidningens redak-
tion.
Likväl torde det tillåtas anmärka att det nyss-
nämnda i förbigående fällda yttrandet, om också till
min fördel, ganska obetydligt eller rättare allsicke för
ändrar riktigheten af den anmärkningen, att Svenska
Tidningens redaktion sedermera alldeles gick förbi de
vida mera upplysande underrättelser som inkomrac
från Gottland, och icke vidrörde dessa med ett ord
Idå den deremot meddelade säsom en insänd ankla-
Igelse mot mig, med hänseende till de nu ätervändsa
:wermlänningarna, de kungörelser som två år förui
blifvit upplästa i nägra wermländska kyrkor, angående
larbetstillfällen på Gottland:
Min anhällan att få äterupptaga denna omständig
het föranledes deraf, att samma insändare, BVars är-
tikel gaf anledning till min förra anmärkning mot
Svenska Tidningens sätt att behandla denna fråga,
TRA STR RE okäNIKA oc att samma tidnings för j