satsen uppställes, attjag, på grund af de nyssnämnda .
kungörelserna för 2 är sedan, äfven mäste dela an-
svaret för hvad som kunnat tilldraga sig anmärknings-
värdt i år med de återvända wermlännningarne, och
detta derföre att berörde kuhgörelser innehållit den
frasen, att odlingarne på-Gottland voro af sä stor
omfattning, att dörlemna tillfälle till mängårig sys-
selsättning åt ett betydligt antal arbetare.
I anledning häraf ber jag blott, att med afseende
på den ifrågasatta ansvarigheten få anmärka följande
omständigheter, som synas. mig vara hufvudsakliga
och för omdömet afgörande :
1:o Hvar eller huru har insändaren någon visshet
att jag skrifvit kungörelserna eller ens läst dem, äf-
ven fastän delegare i bolaget? Detta är dock em
punkt som borde vara bestämd innan jag öfverhufvud
göres ansvarig derför. Jag var likväl lika litet då
som nu disponent för bolagets egendom eller förval-
tare af dess affärer.
2:0 Förutsatt att jag känt till kungörelsernas inne-
håll och ordalydelse, så frågas: innebär den citerade:
frasen om mängärig arbetsförtjenst en osanning eller
sanning? De som sett myrodlingarnes omfattning,
vida större än något sådant företag här i riket till-
förene haft, kunna besvara detta. Men om yttrandet
är sannt och hittills bekräftats, huru kan då nägot
fel ligga deruti?
3:0 Den egentliga hufvudfrågan mäste likväl alltid
vara den, dels huruvida det varit de för två är sedan
upplästa kungörelserna, som föranledt de nu ätervända
wermlänningarnes resa till Gottland — och i detta
afseende är nu tillräckligt upplyst att icke så var,
samt att jag ej haft att skaffa med underhandlingarre
om denna resa — dels huruvida wermlänningarne haft
giltiga skäl till sina klagomål; och denna fråga synes
jemväl numera vara tillräckligt utredd, dels genom
alla de redan tillförene införda förhörsprotokoll och
andra officiella upplysningar, dels genom de här of-
van intagna utdragen ur bäda OCarlstadstidningarne,
hos hvilka väl icke skäligen bör kunna antagas nä-
gon partiskhet för mig mot närmare landsmän.
Hvad som dock synes mig af mesta betydelse är slut-
ligen, att landshöfdiogeembetet sjelf efter anställd
undersökning gifvit stöd och bekräftelse åt vederlägg-
ningen af de ohemula anfallen, ä hvilka jag, fastän
helt och hållet fremmande för den ifrågavarande sa-
ken, nödgats ingå i ett för publiken måhända tröt-
tande svaromäl, i följd af det sken af sannolikhet
man försökte sig att gifva åt beskyllningarne, innan
rätta förhållandet hann läggas i dagen. Stockholm
den 10 Augusti 1852. L. J. Hjerta.
——— 1uoso