— —— .x-—— — — — HH — relse som genomgick hans själ; hon fördubblade sin vänlighet och sitt intagande sätt. Med rörande enkelhet berättade hon de begge sista är som Stamply lefvat på jorden. Hon omtalade -huru de blifvit närmare bekanta och hållit af hvarandra; hon berättade om deras promenader och vandringar, deras ömsesidiga förtroende; och äfven om den del Bernard haft i deras samtal. Bernard afhörde henne tyst och hänryckt; han kände hennes mjuka arm vid sin, han såg hennes två små fötter som höllo steg med hans; ban kände hennes andedrägt renare än sommarens .vällukter, han hörde frasandet af hennes klädning, ljufvare än vindflägten bland träden; redan kände han sig betagen af förtrollning. Lik dessa höga stammar Utmed hvilka åekan bortdönar och försvinner, afledde Håelene hans hats och vredes eld, Fåfängt försökte han göra motstånd; likodenhe riddare, hvars. rustning man ssöpdorstyekat, Kände han vid hvarje steg någon svillra af hämd och fördom falla. Alt under det de samtalade hade de kommit tillbaka ull slottet. Solen i sin nedgång förlängde ekarnas och pöpplarnas skugga till en omatutlig längd. Vid trappan ville Bernard taga afsked af fröken de la Seigligre, men utan att slippa hans arm, drog hon honom sakta med sig och förde honom till salongen, der fru de Välbert åter befann sig med markisen, så radda varihon att Jemna bonom på egen hand. Ni är upprörd, min herreo, sade hon till Bernard; och kura kunde Hivåra aonät. Denna park var ju er barndomas.yagga.s Som barn iekte ni i gräset; under degga skuggrika löfverk drömde ni edra första drömmar om ära fn bragder. Också var det er förträfflige fars favoritpromenad, liksom ban väntat att vil krököir gen fEnigön MEET åter.y Jag ser honom så väl, sade markisen, spatsera i alleerna, med sitt kvita hör, sina