— —— .x-—— — — — HH —
relse som genomgick hans själ; hon fördubb-
lade sin vänlighet och sitt intagande sätt. Med
rörande enkelhet berättade hon de begge sista
är som Stamply lefvat på jorden. Hon om-
talade -huru de blifvit närmare bekanta och
hållit af hvarandra; hon berättade om deras
promenader och vandringar, deras ömsesidiga
förtroende; och äfven om den del Bernard
haft i deras samtal. Bernard afhörde henne tyst
och hänryckt; han kände hennes mjuka arm vid
sin, han såg hennes två små fötter som höllo steg
med hans; ban kände hennes andedrägt renare
än sommarens .vällukter, han hörde frasandet
af hennes klädning, ljufvare än vindflägten
bland träden; redan kände han sig betagen af
förtrollning. Lik dessa höga stammar Utmed
hvilka åekan bortdönar och försvinner, af-
ledde Håelene hans hats och vredes eld,
Fåfängt försökte han göra motstånd; likodenhe
riddare, hvars. rustning man ssöpdorstyekat,
Kände han vid hvarje steg någon svillra af
hämd och fördom falla. Alt under det de
samtalade hade de kommit tillbaka ull slottet.
Solen i sin nedgång förlängde ekarnas och
pöpplarnas skugga till en omatutlig längd.
Vid trappan ville Bernard taga afsked af frö-
ken de la Seigligre, men utan att slippa hans
arm, drog hon honom sakta med sig och förde
honom till salongen, der fru de Välbert åter
befann sig med markisen, så radda varihon
att Jemna bonom på egen hand.
Ni är upprörd, min herreo, sade hon till
Bernard; och kura kunde Hivåra aonät. Denna
park var ju er barndomas.yagga.s Som barn
iekte ni i gräset; under degga skuggrika löf-
verk drömde ni edra första drömmar om ära
fn bragder. Också var det er förträfflige
fars favoritpromenad, liksom ban väntat att
vil krököir gen fEnigön MEET åter.y
Jag ser honom så väl, sade markisen,
spatsera i alleerna, med sitt kvita hör, sina