gfva dem en rik afkastning på kapitalerna,je men flertalet af kapitalisterna äro hos oss så-!1 som i andra linder mindre benägna och i följd af uppfostran och lefnadsvanor mindre il fallna för att sjelfva arbeta med sina kapita-j ler, utan de öfverlemna dem heldre mot enj säker och lugn ränteinkomst åt andra, som ej ega kapitaler eller som endast ega mindre belopp deraf, men som vilja försöka att genom arbete-med-andras-legda kapitaler sjelfva förvärfva sig någon behållning och möjligtvis en framtida egen förmögenhet. Dessa försök misslyckas väl emellanåt, i följd af motgångar, brist på hushållsförmåga eller annan oskicklighet; men om man ser på det storal hela, så torde det medgifvas, att flertalet af dem som arbeta med andras pengar äfven arbeta sig sjelfva fill pengars pA Det är nöden som är vår läromästare. Behofvet att förvärfva sig något drifver stundom , till djerfva spekulationer, som kunna raiss-, lyckas, men det är också detta behof som föranleder de spekulationer som kunna lyckas. : Månne det är bättre att fattigdomen evigt skall : bli fattigdom, än att den får försöka att ar-. beta sig till välmåga?. Månne rikedomen, den, lugna ekonomiska ställningen, som ej frara-, ställer några otillfredsställda behof; i allmän-l Il q j 1 f het drifver till sådan arbetsverksamhet och företagsamhet som behofvet att förbättra sina vilkor? Den erfarenheten torde vara klar, att!. det just är de behöfvande som äro de arbetsammaste, likasom det öfver hufvud taget är behofvet som lyftat civilisationen till sin närvarande höga ståndpankt. Vi se såledas icke något fel deri, att menniskor vilja arbeta med andras pengar, och vi se således icke heller något fel deri att man köper fastigheter likasom annan egendom på kredit, så framt spekulationen är god. Och hvem kan döma häröfver, utom de enskilda som deri äro intresserade. Man har ju aldrig ansett skadligt att en fattig bonde arrenderat t. ex. ett frälsehemman, der han haft en knapp bergning, och hvarifrån han lätteligen kunnat utdrifvas, för att med hustru och barn öka antalet af den lösa befolkningen. Våra stora aristokrater kunna åtminstone icke ogilla öri sådan ärrendespekulation, ty de ha sjelfva allmännt understödt den ända till dess stattorparesystemet deri gjort intrång. Är det nu sämre att den fattige eller mindre välbehållne bonden köper ett sådant hemman på kredit, och i stället att betala arrende till.-egaren! eller kapitalisten,; betalar ränta still denne sednarej under det bonden emedlertid har säkerhet, för att sål, länge han betalar denna räntå, ega en verkij: lig besittning, som, derbst han, genom anls strängningar och sparsamhet kan smånin! gom afbetala sig skuld, slutligen kan öfvergå l till en tryggad eganderätt? Och huru många l. exempel finnas icke derpå, att personer pål det: viset från en ringa början: arbetat upp sig till välstånd. i ; Dessa erinringar tötde va:a tillräckliga för att visa, att hvarje åtgärd som söker att hindra den naturliga företagsamheten att arbeta l sig upp med läånta kapitaler, vare sig ineller utländska, nedlagda i fastigheter eller andra spekulationer, är orimlig och i följd deraf skadlig. Men jemte det en klok anordning af pen-j. ningeväsendet högst väsendtligen bidrager att föra lånemedlen åt sådana, håll, der de bästlh behöfvas och göra mesta nyttan, måste manl ej förbise, att de s. k. vinglerierna härflyta från moraliska fel, och att dessa sednare skola , botas, såvida man vill: se vinglerierna afskaffade. De bero väl så mycket af nationensl: moraliska hållning, som af de financiela anordningarne. Så länge så mycket af vårt statsskick är ett vingleri i stort, må man ej föreställa sig, att! vinglerierna i. penningeaffärer kunna utrotas genom finanslagar, äfven om de derigenom i någon! mindre mån kunna förekommas. Källan tilll det onda ligger i mera omfattande förhållanden, och de speciella läkemedlen emot särskilda åkommor blifva ej verksamma, då dessa förhållanden lemnas ohulpne. 2 Då en stor del af befordringssystemet tilll statens tjenster är ett vingleri, der man vigeJerar sig fram, oftast utan att ega några här erforderliga kapitaler af redbar karakter, kunskaper och skicklighet; — då en ej ringa del af administrationen är ett vingleri, der det beror af hvarjehanda konstgrepp att väcka stätsmakternas deltagande för de intressen, sorg borde vårdas eller uppmuntras; — då konsten att samla pengar på folkets bekostnad är ett vingleri, som beror af förvärfvandet af hvarjehanda privilegier och så kalladt skydd emot obehörig konkurrens; — då till och med rättvisan är ett vingleri, emedan den ej beror af lagens domslut utan af ett hela Prottmålslagskipningen uppslukande Benådningssystem N som vacklar än hit och än dit; — då slutligen sjelfva den s. k. nationalrepresentationen är ett vingleri, der allt beror af en lyckträff och der folkets opinion sällan erhåller någon vinst; — må man )j föreställa sig, att man genom några statuter kan förekomma vinglerierna uti penningeaffärer. De äro i och för sig blott en ringa gren från den stofa vingleristammen, som hotar att utbreda sig öfver alla våra förhållanden. j —— — Posttidningen för i går meddelar följande, :med tyska posten ankomna bulletin, daterad Kissingenden 24-Juli:. rI;går voro -allå härstädes närvarande Kongl. och :Furstliga personer: församlade till middag hos -H.: Ms. Drottningen; af Bayern. På e. m. alien elrat I ve