gfva dem en rik afkastning på kapitalerna,je
men flertalet af kapitalisterna äro hos oss så-!1
som i andra linder mindre benägna och i
följd af uppfostran och lefnadsvanor mindre il
fallna för att sjelfva arbeta med sina kapita-j
ler, utan de öfverlemna dem heldre mot enj
säker och lugn ränteinkomst åt andra, som ej
ega kapitaler eller som endast ega mindre
belopp deraf, men som vilja försöka att ge-
nom arbete-med-andras-legda kapitaler sjelfva
förvärfva sig någon behållning och möjligtvis
en framtida egen förmögenhet. Dessa försök
misslyckas väl emellanåt, i följd af motgån-
gar, brist på hushållsförmåga eller annan
oskicklighet; men om man ser på det storal
hela, så torde det medgifvas, att flertalet af
dem som arbeta med andras pengar äfven ar-
beta sig sjelfva fill pengars pA
Det är nöden som är vår läromästare. Be-
hofvet att förvärfva sig något drifver stundom ,
till djerfva spekulationer, som kunna raiss-,
lyckas, men det är också detta behof som
föranleder de spekulationer som kunna lyckas. :
Månne det är bättre att fattigdomen evigt skall :
bli fattigdom, än att den får försöka att ar-.
beta sig till välmåga?. Månne rikedomen, den,
lugna ekonomiska ställningen, som ej frara-,
ställer några otillfredsställda behof; i allmän-l
Il
q
j
1
f
het drifver till sådan arbetsverksamhet och
företagsamhet som behofvet att förbättra sina
vilkor? Den erfarenheten torde vara klar, att!.
det just är de behöfvande som äro de arbet-
sammaste, likasom det öfver hufvud taget är
behofvet som lyftat civilisationen till sin när-
varande höga ståndpankt.
Vi se såledas icke något fel deri, att men-
niskor vilja arbeta med andras pengar, och vi
se således icke heller något fel deri att man
köper fastigheter likasom annan egendom på
kredit, så framt spekulationen är god. Och
hvem kan döma häröfver, utom de enskilda
som deri äro intresserade.
Man har ju aldrig ansett skadligt att en
fattig bonde arrenderat t. ex. ett frälsehem-
man, der han haft en knapp bergning, och
hvarifrån han lätteligen kunnat utdrifvas, för
att med hustru och barn öka antalet af den
lösa befolkningen. Våra stora aristokrater
kunna åtminstone icke ogilla öri sådan ärrende-
spekulation, ty de ha sjelfva allmännt under-
stödt den ända till dess stattorparesystemet
deri gjort intrång. Är det nu sämre att den
fattige eller mindre välbehållne bonden köper
ett sådant hemman på kredit, och i stället att
betala arrende till.-egaren! eller kapitalisten,;
betalar ränta still denne sednarej under det
bonden emedlertid har säkerhet, för att sål,
länge han betalar denna räntå, ega en verk- ij:
lig besittning, som, derbst han, genom an- ls
strängningar och sparsamhet kan smånin- !
gom afbetala sig skuld, slutligen kan öfvergå l
till en tryggad eganderätt? Och huru många l.
exempel finnas icke derpå, att personer pål
det: viset från en ringa början: arbetat upp sig
till välstånd. i ;
Dessa erinringar tötde va:a tillräckliga för
att visa, att hvarje åtgärd som söker att hin-
dra den naturliga företagsamheten att arbeta l
sig upp med läånta kapitaler, vare sig in- eller
utländska, nedlagda i fastigheter eller andra
spekulationer, är orimlig och i följd deraf
skadlig.
Men jemte det en klok anordning af pen-j.
ningeväsendet högst väsendtligen bidrager att
föra lånemedlen åt sådana, håll, der de bästlh
behöfvas och göra mesta nyttan, måste manl
ej förbise, att de s. k. vinglerierna härflyta
från moraliska fel, och att dessa sednare skola ,
botas, såvida man vill: se vinglerierna afskaf-
fade. De bero väl så mycket af nationensl:
moraliska hållning, som af de financiela an-
ordningarne.
Så länge så mycket af vårt statsskick är ett
vingleri i stort, må man ej föreställa sig, att!
vinglerierna i. penningeaffärer kunna utrotas ge-
nom finanslagar, äfven om de derigenom i någon!
mindre mån kunna förekommas. Källan tilll
det onda ligger i mera omfattande förhållan-
den, och de speciella läkemedlen emot sär-
skilda åkommor blifva ej verksamma, då dessa
förhållanden lemnas ohulpne. 2
Då en stor del af befordringssystemet tilll
statens tjenster är ett vingleri, der man vige-
Jerar sig fram, oftast utan att ega några här
erforderliga kapitaler af redbar karakter, kun-
skaper och skicklighet; — då en ej ringa del
af administrationen är ett vingleri, der det be-
ror af hvarjehanda konstgrepp att väcka stäts-
makternas deltagande för de intressen, sorg
borde vårdas eller uppmuntras; — då konsten
att samla pengar på folkets bekostnad är ett
vingleri, som beror af förvärfvandet af hvarje-
handa privilegier och så kalladt skydd emot
obehörig konkurrens; — då till och med rätt-
visan är ett vingleri, emedan den ej beror af
lagens domslut utan af ett hela Prottmålslag-
skipningen uppslukande Benådningssystem N
som vacklar än hit och än dit; — då slutli-
gen sjelfva den s. k. nationalrepresentationen
är ett vingleri, der allt beror af en lyckträff
och der folkets opinion sällan erhåller någon
vinst; — må man )j föreställa sig, att man
genom några statuter kan förekomma vingle-
rierna uti penningeaffärer. De äro i och för
sig blott en ringa gren från den stofa ving-
leristammen, som hotar att utbreda sig öfver
alla våra förhållanden. j
——
— Posttidningen för i går meddelar följan-
de, :med tyska posten ankomna bulletin, da-
terad Kissingenden 24-Juli:.
rI;går voro -allå härstädes närvarande Kongl.
och :Furstliga personer: församlade till middag
hos -H.: Ms. Drottningen; af Bayern. På e. m.
alien elrat I ve