Till Fru Mathilda Falkenstedt,
född Heykensköld.
Fast din älskling bärs tillsgrafven,
Klaga icke, lid och lär:
Välta stenen ifrån grafven,
Tröstens Engel sitter der
Se, i ödets taflor - skuren,
Står en lag, som evigt .ståll
Intet dör uti naturen,
Lifvet byter former blott.
Och fast sorgens molnstod: breder;
Tunga dimmor kring din själ,
Tro att Ban, som allting leder,
Gör allt ljust, och godt och väl.
Derför låt ej blicken stanna,
Irrande vid grafvens rand;
Lyft med ödmjukt Bopp din amn
Opp till salighetens strand.
I en bättre vetld han ömmar,
Än för dig och har dig-kär;
Han är med i dina drömmar,
Och din Bön till Gud han bär.
Se hans väsens ädla kärna,
Prifver barnens unga vår;
vÄn han ler i deras löje,
Gråter uti deras tår. Vern
At.
x s en deltagande
Di I Sv: