Till Fru Mathilda Falkenstedt, född Heykensköld. Fast din älskling bärs tillsgrafven, Klaga icke, lid och lär: Välta stenen ifrån grafven, Tröstens Engel sitter der Se, i ödets taflor skuren, Står en lag, som evigt .ståll Intet dör uti naturen, Lifvet byter former blott. Och fast sorgens molnstod: breder; Tunga dimmor kring din själ, Tro att Ban, som allting leder, Gör allt ljust, och godt och väl. Derför låt ej blicken stanna, Irrande vid grafvens rand; Lyft med ödmjukt Bopp din amn Opp till salighetens strand. I en bättre vetld han ömmar, Än för dig och har dig-kär; Han är med i dina drömmar, Och din Bön till Gud han bär. Se hans väsens ädla kärna, Prifver barnens unga vår; vÄn han ler i deras löje, Gråter uti deras tår. Vern At. x s en deltagande Di I Sv: