ska hvarandra; och den dag vi upptäcka ait ;
vårt slott, vår park, våra skogar och falt gått
it till rättegångsomkostnader, denna dag, hvem
vet, om vi icke omfamna hvarandra.
Herr markis!) svarade Bernard. som ieke
kunnat afhålla sig från att småle, jag ser
med nöje att ni tager saken lätt; tillåt att jag
tager den allvarsammare. Det finnes icke en
fläck af denna egendom som icke min far
fuktat med sin svett-och sina tårar; det pas-
sar sig icke alt göra den till en skådeplats
för komedier.
Efter dessa ord och en kall afskedshelsning
gick han till dörren. Markisen gjorde en ät-
börd af tyst förtviflan och i fru de Vauberts
hjerta var en känsla lik den hos lejoninian,
som går raiste om sitt rof. Om Bernard
stoppat hela slottet La Seigligre i sin ficka,
kuode - dessa begge ansigten icke uttryckt
större bestörtning. - Ännu ett steg och allt
var förbi, då just i det ögonblick Bernard
skulle öppna dörren tillkorridoren denna dörr
gick upp af sig sjelf och frökensde ia Seig-
jigre inträdde. ; :
TREDJE BOKEN.
VE.
Fröken de la Seighere inträdde, enkelt
klädd -men kungl gt smyckad af sin rena,
ääla skönhet, -Flätorna af hennes gyllne
bär, yppigt fästade i nacken, omgåfvo hen-
nes ansigte, som var purpradt af promena-
dens hastighet och solens varma strålar.
Hennes svarta ögon blixtrade af denna djupa
eid, som är ett återsken- af rena själar, en
eld som lyser men icke förbränner. Ett blått
skärp med hängande ändar samlade och slöt
kripg hennes smärta 1f de tusen vecken af
en monsselinesklädning, som omgaf denna be-
hagliga gestalt. En liten könga af grönt ma-
roquin visade fördelaktigt hennes fina, ädelt