skildt fall kan för en sådan styrelse finnas. g
Förhållandet kan vara, att man har en be-ls
slägtad prins, möjligtvis ej den närmast be-li
slägtade, af de egenskaper, att förmyndare-In
regeringen lämpligast kan åt honom ensartmf
uppdragas. Vid ett annat tillfälle, torde hän-t
delsevis inom rikena förefinnas en enskild per-
sons af det stora anseende, att man vill hafvali
honom framför alla andra till förmyndare-s
regent. Under andra förhållanden; och deld
torde oftast inträffa, föredrager man en kol-ji
lektif förmyndarestyrelse. - Bestär rikenas in-
terimsregering af omtyckta personer, är det!d
väl också troligt, att man helst låter den fori-t
fara med regeringsbestyret, aldra snarast oms
det endast är fråga om någon kortare tid.
Hvad åter angår de tillfällen då myndig!s
konung i följd af utrikes resa eller sjukdom jiv
ej sjelf kan föra styrelsen, förmena vi att nå-le
got riksföreständareskap-här alldeles icke börja
komma i fråga. b
Om vi hade en parlamentarisk styrelse, vore if
det väl af mindre vigt antingen en riksföre-s
ståndare eller en minister vore i utöfning afik
rögeringsmakten. Dess hufvudsakliga: gångv
bestämdes då i båda fallen af opinionen hos!u
nationalrepresentationen, och en rikstörestån- g
dare, som någon kortare tid innehade rege-!k
ringen, skulle väl icke få några ministrar som s
ville bryta med denna opinion; men då sty-!S
relsen är af den personella beskaffenhet som iv
för närvarande eger rum, är ombyte af per-
soner för utöfvande af konungamakten af ett!
så afgörande inflytande, att det kan vara skäljd
att undvika detta ombyte så mycket som g
möjligt. L
Erfarenheten visar att en thronföljare sällan
är benägen att fortgå uti sin företrädares re-
geringssystem. Men om nu thronföljaren är
lagligen berättigad att redan under företräda-
ene lifstid emottaga utöfningen af konunga-!
makten, så kommer han antingen att från-
träda sina egna åsigter för att i allo fortsätta
det förutvarande systemet, och hans egen
framtida regering torde då bli motsatsen till.
den han förer såsom regentvikarius, elle:
också om han skall följa sin egen mening,
blir hans interimsregering en opposition emo:
den ordinarie regentens system.
Båda delarne är skadligt och orimligt, och
vi kunna ej fatta att unionskommitteen och
deribland hr presidenten Hartmansdorff kun-
nat föreslå cn interimsregering, som endast
i det fall är antaglig, att styrelsen i allmän-
het är-af parlamentarisk natur. Eller kanske
presidenten Hartmansdorff verkligen har på-
tänkt införandet af ett sådant styrelsesätt. För
vår del anse vi dock tjenligast att det föret
införes för. ordinarie regeringar, innan man
hoppas på dess användande för de extraordi-
narie styrelsexuas
- Ait På samma gång hafva en prins som ut-
öfvar konungamakten, och en konung som
hvilken dag som helst kan återtaga denna
makt, ör väl också ungefär detsamma som att
hafva två konungar, hvilket väl char varit
brukligt i Sveriges garla historia, men hvil-
ket deremot icke synes vara tjenligt för den
nyare tiden.
I sistnämnde tvenne fall synes således riks-
föreståndareskapet böra öfvergifvas, såsom
olämpligt... Men man föres då till-de åsigter
som äro upptagna i nu gällande grundlagar, js
att det nemligen är rikenas statsråd, som böra
föra en dylik interimsregering. Att af båda
rikenas statsrådsledamöter endast utse fyra
till ledamöter uti interimsregeringen är att!
göra regeringen alltför fåtalig. Så samman-j!
satt får den ej tillräcklig moralisk kraft, och!
vi förstå icke huru man här kunnat ifrågasätta
fyrtalet, derest icke någon tanke på vär nu-.
varande förträffliga fyrdelta representation 0o- ;
märkligen framkommit med detta tal. Det ärlt
för litet för en statsrådsstyrelse och det ärli
alltför stort för ett riksföreståndaresbtPaworva
r
1
1
S
02
ör
vB rA
7 a
- my jan 2
PR pe RR
us DR HM OR IA ke - OO
-
Fra
0 hes DS sd Kg
Ae st DAR
konungamakten. böra icke anses såsom regen-
ter. De styra icke för egen räkning och icke
i eget namn. De äro skyldiga att redogöra li
för sitt kall, få konungen sjelf återtager re-s
ingen. oci är han missbelåten med deras
Forärder. ä ifva afskedade.
åtgärder, Janna de vänta att blifva afskedade.l;
De äro sven sunderkastade-representationens
kontroP och anmärkningar. De äro således il,
sjelfv, Verket icke annat än statsrådsledamö- !:
ter ch ehuruväl de tillfälligtvis innehafva denj
be btande-rätten, hvilken de få antagas utöfval
;amma riktning som den verkliga konungen. ;
Ortfara de att vara. hans tjenare. Sådan är
deras ställning, som skiljer sig vida från en
ji allo oansvarig riksföreståndares.
Men af denna ställning följer också att de-
rag styrelse måste vara kollektiv. Den kan
ej representeras af ett färre antal statsråds-
ledamöter, ty då upphör den att vara en stats-
rådsstyrelse.
Att interimsregeringen skall innefatta helöl:
det vanliga antalet af statsråder i båda rikenal,
är väl deremot icke nödigty ty detta antal är!.
så stort, att det ej kan i förevarande fallan-;
ses lämpligt. Tänk, om unionen innefattade:
flera delar; om Finland t.: ex. vore en och
Danmark en annan, så att man hade fyra uni-
onsstater, så skulle man enligt den nu följda
prineipen kunna få 40 ledamöter uti em inte-,
rimsstyrelse. l
Om talet. fjorton icke vore något ovanligt, lt
så skulle vi föreslå att interimsregeringen be-v
stode af 7 svenska och 7-norska statsråds-
ledamöter, af den orsak att departementsche-
fernas-aptal i hvartdera riket är sju; men omi
man heldre föredrager det i norden klassiskajs
tolftalet, så torde för den kortare tid som väl q
ändock ifrågakommer för en interimsstyrelse.
försvarsväsendet : så väl till. lands -som: sjösjt
kunna representeras at samma person. jv
Förhållandet skulle då blifva att åtminstone 8
de svenska departementscheferna ingingoire-
NBT SC PASTORATET BEN STATT
i HR ÅR AA
- —- —-
YTA Åt ar FRA