tet de Ja Seiglisre för ögonen, och se huru herr Bernard Stamply jagar, lefver kräsliga och simmar i öfverflöd på sin stora egendom. ,Vet ni baronessa, utropade merkisen, att ni har en Medicis sni!le? sOtacksamme, jag har hjertats snille, svarade fru de Vaubert leende. Hvad är det jag begär? De varelsers lycka som jag älskar. Hvad mig sjelf avgår är jag fri frän ärelystmad. Tror ni att jag för min del har nögot emot att lefva med en familj på mitt lila slot? Ack min Gud, jag är länge sedan van vid fattigdomen. Min Raoul har aldrig drömt om rikedom. Men ni, men vår söta Heicne, men de barn som skola tillkomma af denna förening, se der markis hvad som förskräcker detta ögonblick inträdde en lakej och anmälte att en främlivg som nekade att säga sitt namn, begärde att få tala vid markisen. Det är vår man,, sade baronessan. Låt honom komma in,. gade markisen. Kom väl ihägs, gade fru de Vaubert hastigt, satt hela företagets framgång beror på detia första möte.n Golfyet i korridoren genljöd af hastiga och bestärmda fotsteg, och strax derpå jutrödde den person som man nyss anmält, militäriskt utstyrd med kragstöflor och sporrar, med hatt och ridspö i hand. Ehuru synbarligen förunÅrad af lidande, och mödor,. tycktes denne Man knäppt vara trettio år. Pangnan var hö och redan skynklad af förtidiga rynkor, kinr derne afmagrade, ögonen insjunkna, mMunnea iiten och tung, skuggad af mörka monstascher, uttrycket i hans ansigte var öppet och beslutsamt, hälltingen stolt och nästan befallande, han Var en af degsa menniskor som i verldens ,ögon.äro fula;, men, som artister 1.alr menhet hafva den svagheten alt finna vackra. En blå rock igenknäppt ända till halsen visa