tet de Ja Seiglisre för ögonen, och se huru
herr Bernard Stamply jagar, lefver kräsliga
och simmar i öfverflöd på sin stora egendom.
,Vet ni baronessa, utropade merkisen, att
ni har en Medicis sni!le?
sOtacksamme, jag har hjertats snille, sva-
rade fru de Vaubert leende. Hvad är det jag
begär? De varelsers lycka som jag älskar.
Hvad mig sjelf avgår är jag fri frän ärelyst-
mad. Tror ni att jag för min del har nögot
emot att lefva med en familj på mitt lila
slot? Ack min Gud, jag är länge sedan van
vid fattigdomen. Min Raoul har aldrig drömt
om rikedom. Men ni, men vår söta Heicne,
men de barn som skola tillkomma af denna
förening, se der markis hvad som förskräcker
detta ögonblick inträdde en lakej och an-
mälte att en främlivg som nekade att säga
sitt namn, begärde att få tala vid markisen.
Det är vår man,, sade baronessan.
Låt honom komma in,. gade markisen.
Kom väl ihägs, gade fru de Vaubert ha-
stigt, satt hela företagets framgång beror på
detia första möte.n
Golfyet i korridoren genljöd af hastiga och
bestärmda fotsteg, och strax derpå jutrödde
den person som man nyss anmält, militäriskt
utstyrd med kragstöflor och sporrar, med hatt
och ridspö i hand. Ehuru synbarligen förun-
Årad af lidande, och mödor,. tycktes denne
Man knäppt vara trettio år. Pangnan var hö
och redan skynklad af förtidiga rynkor, kinr
derne afmagrade, ögonen insjunkna, mMunnea
iiten och tung, skuggad af mörka monstascher,
uttrycket i hans ansigte var öppet och beslut-
samt, hälltingen stolt och nästan befallande,
han Var en af degsa menniskor som i verl-
dens ,ögon.äro fula;, men, som artister 1.alr
menhet hafva den svagheten alt finna vackra.
En blå rock igenknäppt ända till halsen visa-