SLVURHULE, GÖR 01 SU
Att Enropa skall blifva ett rof för kossac-
kerna, i fall folkfriheten går under, är en
ofta framställd ågigt, men till en början ser
det.ut som vår verldsdel skulle hemfalla ät
jesuiterna och den romerska prestligan. Det
är dessa som för närvarande äro isynnerhet
sysselsatta, att skörda fördelarne af den Du-
varande sakernas ordning, hvarmed regerin-
garne lyckliggjort sina folk. Och der rege-
ringarne åter icke omfattat denna nya ord-
ning, utan der de blifvit sin ed och frihetens
sak trogna, predika Roms prester och jesuiter
helt öppet uppror emot den bestående verlds-
liga-makten. Den svarta demagogien har ef-
terträdt den röda. ;
Detta är förbållandet i Belgien och Sardi-
nien, hvarest regenterna ännu hålla de gifna
konstitutionella friheterna vid makt. I dessa
länder äro styrelserna så godt som belägrade
af den romerska kyrkans tjensteanadar, som
eljest äro användbara redskap för så många
regeringar. Öfver allt der regeringarne vilja
utbreda förtryck och mörker befinna de sig i
det bästa förstånd med den romerska kyrkans
tjenare, men der regenterna vilja befrämja fri-
het och upplysning, förvandlas dessa ödmjuka
tjenare till de hätskaste fiender.
Den märkligaste tilldragelsen i vår tid är
den romerska kyrkans nya makt. För få är
sedan så allvarsamt angripen i sitt eget stam-
land, att den ovilkorligen gått helt och hållet
förlorad, om ej österrikiska och franska ba-
jonetter tagit den under sitt skydd, har denna
kyrka hastigt åter upprest sig samt hotar snart
hela Europa med sitt andliga förtryck.
Konjunkturen har också varit gynnande. Den
verldsliga despotismen behöfde den andliga
till allierad, Förnuftets ljus måste släckas, om
tyranniet skulle blifva i rolig besittning af sin
makt, och för ett sådant släckningsarbete har
väl aldrig funnits några skickligare arbetare,
än presterna och jesuiterna från Rom.
Derföre ha dessa arbetare blifvit med öppna
armar emottagna på så mänga ställen. Uti
alla österrikiska länder äro de naturligtvis så-
som barn i huset. Så är äfven förhållandet
i största de!en af Tyskland och sjelfva Preus-
sen, hvars flesta invånare äro protestanter, har
med nöje sett jesuitmissionernas släcknings-
arbeten, ehuruväl den preussiska regeringen,
för att icke framkalla alltför våldsamma kon-
flikter med den protestantiska befolkningen,
blifvit nödsakad att förbjuda dessa missioner
att vidare uppträda på de orter der nämnde
befolkning är den öfvervägande.
Såsom bevis på huru oförtrutet dessa missio-
närer gå till väga, torde det vara tillräckligt
att omtala, att enligt en af den evangeliska
superintendenten i Ratibor uti Schlesien af-
gifven tryckt uppgift, ha jesuitmissionärerna
varit så verksamma der i landet, att de lyc-
kats i en enda mindre stad: göra 6 personer
sinnessvaga, hvilka också på sex dagar haft
den förmänen att afhöra ej mindre än 18 je-
suitpredikningar. Meningen är väl ej att släck-
ningsarbetet skall gå så vida, att komplett ga-
lenskap träder i förnuftets ställe, men för öfrigt
har man ingenting emot att förnuftet göres
så litet brukbart som möjligt.
Att den romerska propagandan skul!e låta
en så lycklig tidpunkt gå sig ur händerna,
kan man ej begära, men den har deremot
gått så långt i djerfhet inom Tysklands pro-
testantiska trakter, att det framkallat verklig
förbittring samt väckt de protestantiska för-
samlingarnes uppmärksamhet stt vara på sin
vakt emot det katolska ofoget.
Den politiska reaktionen har således tros-
kriget och det religiösa förtrycket i sina fot-
spår. Detta är såsom sig bör. Om despo-
tismen kunde befordra folkens materiella väl-
stånd, deras moraliska förädling, deras upp-
lysning och biidning, då vore despotismen
icke afskyvärd. Men då man ser den genom
skatter, allmänna bördor och orimliga ekono-
miska stadganden nedtrycka eller förstöra fol-
kens yttre välstånd, samt genom obskuran-
tism och bigotteri förderfva deras andliga kraf-
ter, måste man också inse att despotismen är
mensklighetens fiende.
Men utom den direkta tjenst, som jesui-
terna och den katolska propagandan göra de-
spotismen derigenom, att äc bereda de bi-
gotta folken till lydiga offer under sina herr-
skare; medverka de äfven indirekte till frihe-
te ndergång. på det sätt, att de draga upp-
märksamheten från de. politiska till de rel
glösa frågorna. Detta ha de dl en del lyckats
att: utföra till och med i det upplysta och
frisinnade England, ehuruväl ställningen
är sådan, att de somyäro emot de politiska
reformerna, der-viljs bekrifa papismen med
den engelska -statskyrkan8 verldsligas makt,
hvaremot de som önska framgång åt refor-
mernasesak önska att en gång för alla skilja
kyrkan och staten från hvarandra, för att göra
slut på alla de hindersom statskyrkan, an-
tipgen den är protestantisk eller katolsk, van-
ligen uppställer emot friheten och upplyst
ningen. ;
Att skilja kyrkan från staten är också åt
sjelfva grunden angripa papismen; ty der be:
står till en häfvudsaklig del just i en safe
manblandning af andligt och verldsligt k
ranni. Om man lyckas att skilja dem 4t,
blifva de redan hyar för sig svagare, agh det
synes derföre vara i sin ordning att prote-
stantismen, som ej kan annat än önska då
påfliga trosbekännelsens och hela papispens
undergång, här föregår med. godt exempil,
samt icke sjelf fördjupar sig i sammafelsom
sin motståndare.
De liberala i Sardinien, som dock är ett
katolskt land, arbeta också af alla krafter att
skilja kyrkan från staten, och så var förhål-!