den glädje hon kände. Fröken de la Seig-
ligres närvaro rättvisade ensamt den stolthet
och lycka söm strålade, lik en dubbel gloria,
kring Raouls panna. Hvad markisen angick,
så var han utom sig-af glädje. Hvarje gång
han visade sig på balkongen, helsade hans
vasaller honom med ropet: Lefve vår hus-
bonde! Lefve: markisen! tusen gånger åter-
skallade dessa rop med en entusiasm som hade
sin källa. i det goda folkets hjertan och slot-
tets välförsedda källare. Stamply var död för
några månader sedan; hvem tänkte nu på ho-
nom? Ingen, om icke Hålene som uppriktigt
hållit af honom och troget bevarade hans minne.
Denna afton var fröken de la Seiglörer tyst
ock tankfull. Hvarför? Hon kunäö icke säga
det sjelf. Hon älekade sin trolofvade,. eller
hon trodde sig älska honom: Hon hade skön-
het-ocl-behäg, kärlek ockungdomg rikedom
öch lycka; allt smålog mot-henne, lifvet tyck-
tes blott lofva henne glädje .oöh körljusning:
Hvarför var då detta unga hjerta beklämdt,
ock dessa sköna ögon dunkla af vemod? Fin
och ömtålig, kände bon: lik, blomman vid stor-
mens-annalkande,-en aning om sitt öde.
Denna samma äftön följde en ryttäre, som
ingen tänkte på, högra stranden at Olain. Ån-
kommen till Poitiers för Åh timma sedån, hade
han gerrast låtit sade sig. erhast; ock skyn
dadei galopp utmed flödstranden, Natten var
mörk, mtensmåne- eller sätjornors Vidykröks
ningefr af vägen, blef hån varse slöttet La
Seiglierej hvars. fagåd rikt upplystafstack emot
den mörka himlen, då statinade han bastigt
gin höst och höll stilla. I detta ögonblie