den glädje hon kände. Fröken de la Seigligres närvaro rättvisade ensamt den stolthet och lycka söm strålade, lik en dubbel gloria, kring Raouls panna. Hvad markisen angick, så var han utom sig-af glädje. Hvarje gång han visade sig på balkongen, helsade hans vasaller honom med ropet: Lefve vår husbonde! Lefve: markisen! tusen gånger återskallade dessa rop med en entusiasm som hade sin källa. i det goda folkets hjertan och slottets välförsedda källare. Stamply var död för några månader sedan; hvem tänkte nu på honom? Ingen, om icke Hålene som uppriktigt hållit af honom och troget bevarade hans minne. Denna afton var fröken de la Seiglörer tyst ock tankfull. Hvarför? Hon kunäö icke säga det sjelf. Hon älekade sin trolofvade,. eller hon trodde sig älska honom: Hon hade skönhet-ocl-behäg, kärlek ockungdomg rikedom öch lycka; allt smålog mot-henne, lifvet tycktes blott lofva henne glädje .oöh körljusning: Hvarför var då detta unga hjerta beklämdt, ock dessa sköna ögon dunkla af vemod? Fin och ömtålig, kände bon: lik, blomman vid stormens-annalkande,-en aning om sitt öde. Denna samma äftön följde en ryttäre, som ingen tänkte på, högra stranden at Olain. Ånkommen till Poitiers för Åh timma sedån, hade han gerrast låtit sade sig. erhast; ock skyn dadei galopp utmed flödstranden, Natten var mörk, mtensmåneeller sätjornors Vidykröks ningefr af vägen, blef hån varse slöttet La Seiglierej hvars. fagåd rikt upplystafstack emot den mörka himlen, då statinade han bastigt gin höst och höll stilla. I detta ögonblie