FRÖKEN DE LA SEIGLIERE). JULES SANDEAU. Och fröken de la Seiglisre realiserade verk. ligen, utan att sjelf ena det, allå fru de Vauberts löften; hon afbördade omedvetet. alla märkisetis förbindelser. I samma mån man aflägsnat-sig från Stamply, kände Helene sig mera dragen till honom; sjelf ensam midtibland det buller som omgaf henne, var det en hemlig sympati emellan dessa begge själif, hvaraf den ena tillbakastöttes af verlden, då den andra deremot sjelf tillbäkastötte den. Den älskvärda flickan blef denne nye Oedips Antigone, denne andre kung Lears Cordeka. Hon skingrade hans ledsnad och befolkade hans ensbghet. Hon blef som en perla i botten på hans bittra kalk, som en stjerna i hans dystra natt. Det besynnerliga var, att hon, som i början endast gifvit vika för en känsla af tillbedjansvärd medlidande, slutade med att i den gamles sällskap finna mera nöring för förstånd och sinne, än i detta lysende, ytliga sällskaps umgänge, hvaribland bennes dagar förflöto. Besynnerliga slump! det var en gammal ovbbe som väckte och lifvade denna unga själs jörsta rörelser, Om morgonen då hela slottet slumråde, om aftonen då ljusen tändes till festen, skyndade Hålene ut i parken till gubben, och i de långa semtal som då upp) Se A. B. N:o 167—170, 172 och 173.