fy TT mg 7 hade för er fattat en hjertlig tillgifvenhet; jag fröjdade mig åt den tanken, att jag kanske har. någonting godt och-tröstande mt! er tillvaro. er si ers ni mig. att försköna ett bra sorgligt lif. godhet förtjuste mig; er närvaro gaf mig förströelse... Döm då om jag sjelfvilligt beslutat-mig-att afbryta vår beantkap ge har jag tvekat, slutligen har jag trott mig för min sons skull gåin på den elaka verldens fordringar, denna verid, åt hvilken jag, om frågan endast varit om mig sjelf, icke velat uppoffra ett enda af edra hufvudhår. Jag borde göra det; jag har gjort det. Emellertid, tillade hon, efter några minuters eftersinnande, i det hon fästade på Stamply en blick som kom honom att darra, som det fanns någon utväg att förlika min ställnings fordran och omsorgen om er sällhet? Om det fanns ett medel att tysta hons skrik och försäkra erålderdom om lyckiga och fridfulla-dagar? . . Tala, min fry, tala; hvar finnes detta medel? ropade gubben med en glädje lik den skeppsbrutne, som tror sig se ett hvitt segel i fjerran. Min väny, återtog fru de Vaubert, jag har allvarsamt begrundat ert öde. Efter att hafva sett det från alla sidor och under alla förhållanden, nödgas jag erkänna att det ätminstone icke är att afundas och att ni sannerligen är den olyckligaste bland menniskor. Ni hade rätt då ni sade att den gamle Job i sin ba selvrå var mindre att beklaga än ni sjelf i skötet af er rikedom, Verlden har uppfört emellan er och sig en: skiljemur af förakt och missgillande, Smädelser, förtal och allmän ovilja, se der den största af edra inkomster. Ni var endast med ett enda band fästad vid samhällslifvet; när detta band bröts -egde er själ ingen frände, hos hvilken den kunde hvila sig. Jag ser för mig er ålderdom endast om