med skäl förutsatt någen rubbning. Detta betyg ä
af följande innehåll:
Anmodad att .yttra mig öfver häktade prestmanne!
S. Forsslinds psykiska tillständ har jag dels besök
Forsslind i fängelset, dels ock, med vederbörligt till
stånd, haft honom på länets lasarett, der han fät
vara fri och ledig, samt på bäda dessa ställen sam
talat med honom, säväl i likgiltigare ämnen som
sädana, hvilka haft närmare sammanhang med han:
fängslande. Härunder har jag iakttagit, att han icke
saknar god omdömesförmäga samt att-han, så längt
vära äsigter varit öfverensstämmande, förmätt samtal:
med bästa sammanhang, fastän i mindre valda ut
tryck. Har deremot inträffat, att jag ansett mig
böra motsäga honom, sä har han, oaktadt detta sket
med största foglighet, genast fallit i raseri och öfver.
hopat mig med svordomar och de gröfsta uttryck
samt visat hotande ätbörder. Som ett exempel härpi
mä anföras, att dä jag icke kunde dela hans äsig
om rättigheten att gifva en skjutsbonde stryk, inföl
han genast i de väldsammaste åthäfvor och uttryck
ifrån att förut hafva talat med lugn och samman:
hang. Allvarliga förestäliningar uträtta vid dyliks
tillfällen intet, utan man mäste då läta honom förstå,
att man är honom i fysiskt hänseende öfverlägsen, föl
att kunna äterföra hocom till besinning. Genom of
van anförde och pä grund af flere andra iakttagelse;
har mitt omdöme blifvit, att Forsslind väl icke är
rubbad till förståndet, men att han beherrskas af hög:
mod och ett i hög grad väldsamt lynne, som en dä
lig och förvänd uppfostran lemnat fria tyglar, sam
att han säledes lätt finner sig särad och af minste
anledning retas till vrede, hvarunder han icke alls ä1
mäktig sina sinnens rätta bruk. Detta förhällande
intygas ytterligare säväl på förr aflagd embetsed sor
ock med denna min edeliga förpligtelse: så sanni
mig Gud hjelpe till lif och själ. Mariestad den 17
Juli 1852. Gust. Örbom,
Med. doktor och chir. mag..
Jemte remisshandlingarne afgick förbemälde betyg
till hofrätten den 17 dennes. Emedlertid och unde:
afbidan på hofrättens vidare förordnande sitter F. här
i cell häktad. Hans brutala sinnelag har fortfarif
och stundom sökt rätt vilda utbrott ända tills förliden
söndag, då en märklig förändring visade sig. Frår
den förut egoistiska, förmätna och trotsiga ständpunkt,
han tyckts envist intaga och vidblifva, har han nu
fallit ned till den största ödmjukhet och foglighet,
erkänner med yttrad blygsel och grämelse icke alle-
nast sitt otillbörliga beteende i Hjo, utan ock vid
andra tillfällen, samt isynverhet sin ovärdighet ati
vidare bekläda prestembetet. Huruvida nu detta allt
atgär från hjertat och står i sammanhang med verk-
lig väckelse och bättring, eller blott kan vara en an
tagen röle, den han af omständigheterna sett sig tvin-
gad ikläda sig, lärer nog framtiden utvisa. Vi vilje
visst ej misstänka möjligheten af det förra, och torde
i sädant fall den penitens F. nu undergär vara honom
rätt gagnelig. Han föregifver nu, att det väldsamma
näktandet och förfarandet med honom i Hjo upp-
bragte oeh alldeles förvildade hans sinne, och tyckes
nu inse att han bordt ställa sig helt annorlunda. Det
kan likväl icke nog förväna att en ung man, med
sådant sinnelag oeh sädana grundsatser som F., väl:
jer det kall han valt och rusar in i detsamma, så
atan all meditation, och snart sagdt väl inkommen
icke drager i betänkande att på än ett än annaj
ställe ästadkomma ledsamheter, samt slutligen icke
skyr att väcka den uppenbara förargelse som nu skett.
Denna hade väl ock uteblifvit, om man i början för-
farit mindre strängt med honom i Hjo.