FRÖKEN DE LA SEIGLIERE); Av : JULES SANDEAU. Dagen derpå då Stamply promenerade i sin ark, ännu helt upprörd af gårdagens händelser emnades: honom ett bref från ade Vaubert. Mindre smickrad än förskräckt af en så sällsynt ära, bröt han sigillet med darrande hand och läste med tårar i ögonen, hvad som följer: Ni anade en stor olycka, edra aningar hafva slagit in. Om ni lider lika mycket deraf som jag, så är det verkligen -en stor olycka. Vi måste icke mer återse hvarannan; det är verlden som vill det. Om de endast drabbade mig, skulle jag med glädje trotsa dess domslut, men jag bör för min sons skull göra uppoffringar som allmänna opinionen annars Icke kunde påtvingat mig. Förstår ni nu hvilken nödvändighet som skiljer oss åt; må det blifva en tröst att veta, att ert eget hjerta icke är djupare bedröfvadt än eder tillgifna Baronessa de Vaubert.n Stamply förstod först blott en sak, den att han förlorat den enda lycka han egde på jorden. Sedan han ännu en gång genomläste brefvet, kände han sig åter nedtyngd af alla de förbannelser och allt det förakt, hvars bör: dor genom fru Vauberts vänskap han nu på länge icke känt. Han såg sig försänkt djupare än förr i enslighetens afgrund; han tyckte sig förlora Bernard för andra gången. Det var mera än en vänskap som bröts för honom; det var.en vana. Hvad skulle han bädenefter sysselsätta sig med hela den långa dagen? Hvartåt vända sitt bjerta och sina steg? Intet mål mera; öfverallt omkring hö) Se A. B. Nio 167—170.