od RT RE EN RT FP ROTA pA öfversättningen at Luther. Skönare ort kan näppeligen en skriftställare få till arbetskammare. Var staden på Luthers tid icke vackrare än den är nu, så mäste det hafva varit en dubbel fröjd att, skiljd från staden, uppe på det höga berget arbeta på det upphöjdaste af alla verk, att göra Guds ord läsbart på ett språk, som millioner menniskor förstå. Denna säväl som föregående dagen inhöstades raps och hö flitigt ifrån äkerfälten. Hvad som gör en färd öfver Tyskland så behaglig om sommaren är, att allt omkring vägarne står, om året såsom detta är godt, i den yppigaste grönska och blomning. Trädes-äkrar äro nemligen uti Tyskland lika sällsynta som gärdesgårdar. I Brandenburg och vissa mindre delar af provinsen Sachsen, der sandjorden är öfvervägande eller ensamt herrskande, är visserligen grödan äfven goda är tunn; men med den skyndsamhet, med hvilken man far förbi den på jernbanan, märkes det icke. Kurhessen, Hessen, Darmstadt, . Baden och Wärtemberg äro så mycket fruktbarare, en fruktbarhet, hvilken i är anses hafva nått sin höjd, sä att den knappt i mannaminng varit större. Vida, blommande vallmofält förhöja ännu mer det behagliga intrycket af den från alla sidor mötande -stora fruktbarheten. Sjelfvaste de, isynnerhet i Sachsen, från fälten uppstigande höga skorstenarne, som med sin svarta, hvirflande stenkolseller brunkolsrök päminna om fabriker och användande af den mängd sockerrofvör, som upptaga äkerfälten, blifva drägliga vid ätankan på de mänga menniskor, som, dä de icke hafva nägon ärfd eller förvärfd rätt till den allmänna fruktbarheten, dock genom sitt arbete vid dessa fabriker kunna bereda sig en liten, ehuru ringa lott af fältens frukter. Röken ur dessa ofantliga skorstenar är dem liksom en borgen, att äfven dem tillhöra en del af det fruktbara ärets växande, välsignade gröda. Den 10 Juli. Vägen börjar redan vid Weimar blifva mera kuperad. Man ser Thäringen till venster; men från Eisenach blir han utomordentligt skön. Hela Hessen är ett blandde skönaste och fruktbaraste länder i medlersta Tyskland. Dess dalar, berg och höjder påminna om norra Sehweiz. Men öfverallt skönt är Wilhelmshöhe, !, mil frän Cassel. Redan slottet, der kurfursten för närvarande har sitt sommarresidens, kan i skönhet jemföras med Drottningholm och Rosendal. Men ofvanom slottet höjer sig berget med de vidsträcktaste parker ända upp till en öfverst på dess spets anlagd gammal hundraärig borg, der en ofantlig Herkules af koppar stär, stödd på sin klubba, blickande lugn och orörlig öfver slottet, staden och hela Kasseldalen. Bergets och borgens höjd gör dock, att den ofantliga jättefiguren, trotts sin resliga växt, ej synes annorlunda på afständ än sem ett litet monument af sten (han sammanfaller nemligen för ögat med borgen, pä hvilken han stär), upprest i en uthuggning af skogen på bergets topp och sluttning. Söndagar och onsdagar äro de rätta dagarne att se detta märkvärdigt sköna ställe, som icke har sin like i Europa; ty då springa i staden vattenkonster med 60 å 80 fots höga vattenpelare, och man ser frän bergssluttningen huru vattnet forsar ifrån stentrappa till stentrappa, ända tills det, dels genom romerskt byggda aqvedukter i den kurfurstliga parken, dels under jorden ledt genom rör, stiger upp i den af fremlingar dessa dagar lifligt besökta stadens mänga fontäner. Med undantag af berget Rigi i Schweiz vet jag intet ställe, som jag hellre skulle vilja föreslå mina mänga resande landsmän att besöka. Om Hessens kurfurste är skald, sä kan han hvarken mot kejsarkronan i China eller Ryssland vilja utbyta sitt lilla furstendöme blott för dess underbart sköna residensorts Wilhelmshöhs skull. Hela sträckningen frän Eisenach till Frankfurt (am Main) slingrar sig jernbanan genom grönskande dalar, söker undvika kullarne oeh bergen så mycket den kan, men mäste på mänga ställen spränga sig midt igenom dem. I jordisk mening varder här uppfyldt Ihvad Skriften i andelig mening säger om de yttersta tiderna, att alla dalar skola uppfyllda varda och alla berg nedsänkta varda. Af de mänga under resan till Frankfurt förbiflugna orter och städer förtjenar i afseende på sitt sköna läge isynnerhet det gamla Maärburg att omtalas, der det ligger vid foten af ett öfverskuggande berg, något liknande, men i en större skala än värt Grenna. Genom dessa naturskönheter bar jernbanan haft att kämpa med stora svårigheter. På ett ställe t. ex. vid andra stationen ifrån Eisenach gär banan genom en utkjutande arm af Rennenwald 174 fot djupt under jorden en längd af 4,500 fot; på ett annat ställe 1,800 längt, men ej sä djupt under jorden. Redan den följande dagen eller d. 11 Juli kom jag hit öfver Heidelberg, hvars öfver staden hängande slott (med sitt verldsbekanta vinfat i källaren) päminner om Wartburg. Mellan Heidelberg och Heilbronn är ännu ingen jernbanna öppnad. Man färdas dessa 8 milen antingen på ängbät, som fordrar 9 timmar uppför den häftigt flytande Neckarströmmen eller med postvagn, som går på 6 timmar. Angbäåten gär endast hvarje morgon -: kl. 6, men. posten straxt efter bantägets ankomst, hvarföre, då Heidelberg förut var bekant, resan straxt fortsattes, till en liten del af vägen tätt utmed floden i sjelfva Neckardalen. Först vid det sista hästombytet (sådana voro 4 på dessa 8 mil) begynte det Wiärtembergska landet, mälet för resan. Man märker redan i Heidelberg, men ännu mera i Heilbronn, att man är i sydliga Tyskland. Så långt ögats synkrets när, idel vinberg. Detvårsöndag och folket gick på gatorna och på torgen alldeles som i en stor konversationssal, så ogeneradt och så hemmastadt. Den tryckande stelhet, som gör stadslifvet så onaturligt, märktes icke ett spär af. Man var alldeles som på landet. En stor del gingo i skjortärmarne; andra suto utanför sina hus, rökte och samtalade såsom man gör på förstuguqvistarna på landsbygden; andra gingo arm i arm fram och tillbaka på gatan; barnen lekte, och allt buller af vagnar och handelsbestyr var uteslutet. Detta tria och ogenerade lif inom staden mäste hafva varit orsaken att högst få lemnat honom, såsom man om söndagarna brukar i vära och norra Tysklands städer, der det för invänarne är den högsta fröjd att komma utom de trånga stadsportarna i den öppna och fria naturens sköte. . En timmas väg n. o. från Heilbronn ligger den gamla staden Weinsberg med sitt bekanta Weibertreu — en borg frän 1100-talet, som förvarar minnet af de qvinnors trohet, som af Konrad III fingo löfte att ur den belägrade staden bära det käraste de hade och då buro sina männer. Den gamla ruinen höjer sig öfver staden och de -densamma omgifvande vinbergen: Man förvånas att i dess förfallna gluggar finna Eolsharpor uppställda, som vid minsta luftdrag ljuda, liksom rörda af osynliga andar; och man får veta, att den schwabiske skalden och läkaren Justinus Kerner, känd i Sverige genom sin utgifna bok Andeskäderskan at Prevorst, köpt sig en liten torat och byggt ett hus pä sluttningen af det vinberg, som krönes af Weibertreu. Han har för 30 är sedan uppsatt dessa luftinstrumenter, samt på denna borg och i dess grannskap upplefvat de friskaste dagarna af sitt, ännu i sin höga älderdom (han är 77 är gammal) glada och ungdomliga If; Justinus Kerner är af ovanligt stark kroppsbyggnad, har i sin ungdom varit en fullkomligt manlig skönhet, hvaraf de äldriga, men regelbundna anletsdragen ännu bära tydliga spår. Nägöt svärmiskt, som man :skulle vänta i hans blick, finnes hvarken på porträtten ifrån yngre är eller för närvarande, Han synes icke mera gifva nägon synnerlig akt på fenomenerna från naturens nattsida. Han är sä bekant med dem, som vi med vär fädernested. De stå visIserligen ännu i ett angenämt poetiskt fjerran; men han talar dock hellre om andra ting, än dessa andeisyner; Allt hvad jag berättade bonom ur magnetismens historia i Sverige voro så gamla och bekanta saker, att de, jemförda med hans erfarenheter, förekommo säsom bagateller. Hans tal var skämtsamt och gladt; hans umgänge såsom alla schwabares med någon själslyftning, hjertligt och tilldragande. I lik