siv granne med all möjlig aktning och väl-
vilja; bon talade med honom om hans son,
och tycktes intressera sig för detia samtals-
ämne. Man kan föreställa sig hvilken njut-
ning det var för den stackars gubben, att i
ett medlidsamt bjerta fritt få utgjuta sin gak
nad! Slutligen märkte han huru tarfligt mö-
blerad den salong var, hvaruti han befann
sig, och när han tänkte på hvad familjerna
Vaubert och Stamply fordom varit, intogs han
at en känsla af förvirring och blygsel som
en grannlaga själ lätt han fatta. Liksom för
att öka sin grannes rörelse, berättade fru de
Vaubert sin återkomst, huru hon i stället för
sitt slott och sin park funnit ett dufslag och
nägra murkna träd; men hon talade med så
mycket behag och glädtighet, att Stamply,
ehuru misstänksam och känslig, ej kunde
såras, utan tvertom kände sig lättad från en
iung börda då han såg huru lätt fru de Vau-
bert tog sin ställning.
Jag behåller er till middagen, sade hon?
mig son passerar hela dagen hos en af sina
bekanta, ni skall hålla mig sällskap. En:
sligheten är ledsam vid vår ålder. Hvad
tycker ni?, tillade hon glädtigt, i det hon
äterknöt det afvrutna samtalet; hvar och en
har sin tid, gom ordspråket säger. Man för-
rar att revolutioner hafva sina goda sidor:
vi hafva pliktat för att tro det. Vi bekloga
icke. Gud gifve blott, att som rein goda
rkisinna så Ofta sade, Gud gifye Bbloit att
alla 2om Cragit fördel af vår avyin varit så
nederligt folk som ni! Då skulleundergifven-
neten blifva 088 lättare,
Att äta middag med haronessan de Van
var för Stamply icke endast höjden a!
ca den 8 Örsta. glädje. Det är
I måtidgimmen som cnslighe
a kinnes svårast. Denna: tissma fruktade
amply mest; då han satte sig vid bordet