Den minsta stjernan, som man med blotta
ögat kan upptäcka, hör fill sjette storleken.
Det gifves likväl några personer som genom
en ögats egendomliga organisation äro i stånd
att urskilja stjernor af 7:de storleken. Pho-
tometriska observationer berättiga påståendet
att Sirius, himmelens mest glänsande stjerna,
skulle för oss synas som en stjerna af sjette
storleken, om den låge på ett tolf gånger större
afstånd från jorden. Man måste tänka den sjut-
tiofem gånger längre bort än, för att få den för-
minskad till en af 900:desstorleken. Så förmin-
skad skulle den ändock vara synlig med den
tjugutvå fot stora af de begge astronomerna
Herschell använda reflektorn. - Men genom
lord Rosses jätte-teleskop skulle Sirius tydligt
synas, till och med om: den vore så långt
borta, att den kunde räknas -som en stjerna
af 3436:te storleken. Med sandra ord: detta
jätte-teleskop framställer för ögat stjernor,
hvilkas ljus — oaktadt dettas omätliga hastig-
het af 40.000 tyska mil i sekunden — först
efter ett förlopp af 20,000 är framhinner
till oss.
Sir John Herschell säger sig icke kunna be-
skrifva den sinnesrörelse, hvarmed han be-
traktåde den nebulosa han sedan så lång tid
observerat under den nya gestalt, som den i
lord Rosses teleskop framställde. Den figur
han dittills betraktat, beskrifver han som be-
stående af en kärna, omgifven af en dimmig
Jjusring och nästan diametralt genomskuren
af en krokig linia, som urskiljdes genom ett
likadant ljus. Derifrån., säger han, för-
skrifver sig också den id, som så starkt har
inpräglat sig i min föreställning, att vårt af
vintergatans dubbla arm omgifna stjernsystem
skulle erbjuda en dylik anblick, om det syn-
tes på tillräckligt afstånd. Denna uppfattning
blef dock betydligt modifierad, om icke helt
och hållet förändrad af den nya anblick, som
vintergatan nu framställde. Först förvandla-
des den otydliga kärnan i en stjernhop; der-
efter fann jag, att det jag ansett vara ringens
andra arm, endast var en utbredning af den
mjölkhvita substans, som förenade hufvud-
nebulosan med en annan närbelägen och myc-
ket mindre dimfläck. Allt förekom mig an-
norlunda. Anblicken af det hela gaf snarare
föreställning om ett snäckskal än en ring. Jag
kände en liflig förnöjelse vid tanken på allt
hvad man af detta utmärkta teleskop kunde
vänta sig. Jag betviflade icke att det skulle
lägga i dagen nya trakter af skapelsen och
utvidga vår föreställning om den högsta bygg-
mästarens välgörande makt.
Denna sir John Herschells profetia är redan
till stor del uppfylld. Man har genomträngt
många rymders hittills olösliga gåtor; flera
nebuloser äro icke endast upplösta i stjernor,
utan man har äfven hos dessa funnit en så-
dan strukturens egenhet, att de, såsom lord
Rosse säger, bevisat inverkningen af dynami-
ska lagar, som vi kanske en gång bli i stånd
att fatta.
Att ha njutit denna underfulla anblick och
sedan tala derom med lugn, är ingen lätt sak.
Vi skola aldrig glömma den rörelse hvarmed
vi beträdde det öfre galleriet för att ställa oss
framföre okularglaset. Synfältet var öfver-
sådt med stjernor. Under det vi voro sys-
selsatta med åskådandet af så många lysande
kroppar, som vi för första gången urskiljde,
begynte en slags morgonrodnad att utbreda
sitt ständigt växande ljus; ändtligen intog ne-
bulosan hela fältet och erbjöd det praktfulla-
ste skådespel. Det var den nebulosa man be-
nämnt Dumb beles (den stumma klockan).
Derefter sågo vi Orions nebulosa. Denna
ir af ett eget intresse, ty vid den knyta sig
Wilhelm Herschells föreställningar om den
unna och matt lysande materia, som han an-
såg vara en oupplöslig dimfläck. Herschell
rodde nemligen, att de nebuloser, hvilka han
cke vari stånd att med sitt stora teleskop
ipplösa, icke voro aflägsna vintergator, utan
f lysande fluidum sammanfogade massor, lika
lem som omgifva kometerna, och att del.
annolikt ickelågo alltför långt borta i del
tjerntomma trakterna af vår himmel.
(Slutet följer.)