STOCKHOLM, den 22 Juli, Är detl pressensj skyldighet att ingå i en kritisk granskning af enskilda affärsförhållanden, som ännu icke: ens blifvit inför domstol lagligen utredda? Öfverensstämmer det med Part sens värdighet att ingå i pröfning af förållanderna i en konkurs, som knappt hunnit att vid domstol anhängiggöras och i hvilken konkurs borgenärerna ännu icke ens blifvit hörda? Är det rättvisa emot politiska motståndare att anfalla dem för det de icke ingått i en sådan granskning eller pröfning? Alla dessa frågor måste Svenska Tidningen besvara med ja, ty den har i sitt sista N:r i en verkligen usel ton angripit oss för det vi blott faktiskt omtalat nägra förhållanden rörande brukspatronen Henströms ekonomiska obestånd. Nämnde tidning klandrar Aftonbladet derföre att det nu likasom under förra tider meddelar nyheter om xbedrägliga, konkurser med de ordalagen: Vi hafva en oangenäm nyhet att meddela, — En obehaglig berättelse har i dag cirkulerat på börsen — En stor sensation har väckts o. s. v., utan att Aftonbladet derom fällt några ogillande omdömen, ehuru Aftonbladet, då fråga är om regeringens eller embetemyndigheternas åtgärder, icke iakttager någon sådan grannlagenhet eller skonsamhet. Om man ej funnit att den förnäma konservativa tidningen stundom äfven i politiska frågor kommit i ett slags entente cordiale med skandalpressen, skulle man svårligen kunna förstå huru samma tidning här kunnat sjunka till antagande af de oarter i afseende på behandlingen af enskilda förhållanden, hvarigenom nämnde press vunnit en så bedröflig ryktbarhet inom vårt land. Men Svenska Tidninen synes hafva att framför allt annat fullölja ett syftemål, och det är att anfalla Aftonbladet, och för vinnandet af detta mål nedlåter den sig till hvad medel som helst. Vår publicistiske vedersakare, som vi hädanefter ej kunna källa en politisk motståndare, då man ser att det icke är blott för politiska frågor som den riktar sina vapen emot oss, yttrade en gång i sitt program för något öfver sju månader tillbaka, att dess främsta ändamål var att höja tidningspressen från det moraliska förfall, hvari den föregafs hafva nedsjunkit, bland annat genom personliga tvister, orättvisa mot politiska motståndare m. m.; men huru går det med detta löfte om tidningen nu tager exempel från skandalpressen samt i sin hätskhet mot oss går så långt, att samma tidning klandrar oss för att vi icke följa detta exempel ? Att rubricera en konkurs såsom bedräglig, eller att ingå i en kritisk granskning af densamma vid första underrättelsen om att konkursen blifvit anhängiggjord eller påyrkad, synes oss vara något förtidigt; och för öfrigt kunna vi ej finna att tidningarne hafva större skyldighet eller rättighet att ingå i pröfning af konkurssaker än af andra domstolsförhandlingar. Aråter Svenska Tidningens mening att pressen bör ur moralisk synpunkt behandla gäldenärers beteenden, så måste väl pressen äfven upptaga andra moraliska fel; men hvar blir då gränsen mellan det enskilta och det offentliga lifvet? Skandalpressen har visserligen längesedan upphäft denna gräns, men vi hade icke trott att sådant skulle framhållas till efterföljd. Om vi ville begagna ett af Svenska Tidningen nyligen mot oss användt uttryck, så skulle wi säga, att denna tidning i förevarande fall måtte hafva varit styrd af någon ,vresig skeppare, som i sin upprörda sinnesstämning icke visste hvårt han styrde kosan, och som derföre också ordentligen satt skutan på grund. Att få henne derifrån, torde ej blifva så lätt, men hon har ju i alla fall många både förnäma och rika assuradörer, och de hafva väl gjort sig beredda att vidkännas haverierna. Då Svenska Tidningen nu lägger så utomordentlig vigt på pressens skyldighet att skarpt klandra enskilda penningevinglerier, förundrar det oss emellertid att samma tidning sjelf ej skaffat sig någon upplysning om ifrågakomnha konkurs, som redan för flera dagar tillbaka första gången omnämndes i Aftonbladet, utan endast inskränkt sig till att aftrycka våra derom sedermera lemnade uppgifter, för att derpå grunda en anklagelse emot Aftonbladet. Likaledes förundrar det oss att Svenska Tidningen förut icke ingått i den aldraringaste granskning af någon enda konkurssak, ehuru den visserligen icke saknat dylika ämnen för sin publicistiska verksamhet. En annan fråga är hvarföre Svenska Tidningen, som nu visar sig vara så mån om rättstillståndet, att den till och med talar om den politiska klokheten att ihågkomma, det publicisterna i dylika fall hafva dem som beskåda oss nedifrån, skänkte så föga uppmärksamhet åt den 8. k. Ungbergska katastrofen, hvilken dock otvifvelaktigt var i anseende till sina verkningar på dem, som vbeskåda Svenska Tidningen nedifrån, mycket skadligare än både Henströms och åtskilliga andra mer och mindre trassliga konkurser; ty i dessa är det väl i allmänhet blott de för skandalpressen förhatliga penningemenniskorna som bedraga hvarandra, men då en högre polisembetsman begår brott emot eganderätten, är detta icke blott en grof öfverträdelse af lag, utan tillika ett sådant nedsättande af de lagliga embetsmyndigheterna som mera än något annat rubbar den lagliga samhällsordningen, helst då brottet lemnas obeifradt. Men enligt hvad vi FRAS aa