våda för femton år sedan. Slottet är ånye större skala uppbyggdt, och i en stil, som öfverensstämmer med de sekelgamla flyglarnes. För sin största märkvärdighet har slottet nyare tiden att tacka. Här finnes nemligen det teleskop, som i storlek och fulländadt arbete öfverträffar alla hittills tillverkade, och stället egare är den snillrike instrumentmakaren. Lord Rosse har alltsedan 1826 sysselsati sig med förbättringar för teleskopiska observationer och för denna undersökning nedlagt en summa af 30,000 sterling (360,000 rdi bko). Refraktorerna togo att börja med hans verksamhet i anspråk; men efter flera fåfänga försök fann han, att han icke skulle lyckas att frambringa objektivglas, som med den största möjliga storlek förenade en fullkomligt jemn massa. Han vände då alla sina krafter :till reflektorernas fullkomnande; och de resultater han vann äro lika beundransvärda som öfverraskande, dessmera som de politiska pligter, hvilka medföljde hans ställning, endast tilläto honom att på lediga stunder fullfölja hans älsklingsstudium. Vi skulle trötta våra läsare om vi anförde de talrika försök lord Rosse måste anställa, innan det lyckades honom — hvad som hittills är exempellöst — att gjuta en spegel som håller sex fot i diameter. Den massa, hvaraf spegeln består, är, oaktadt: sin hårdhet, så bräcklig, att den med största varsamhet måste handteras. De gamla optikerna sökte att minska denna olägenhet genom en större tillsats af koppar. Men en större tillsats af denna metall hade alltid det felet, att spegeln derigenom ej blef så blank och glänsande som den borde, samt dessutom lätt syrsattes. Man måste derföre behålla den sammansättning, som bäst egnade sig att ge massan erforderliga egenskaper och lemnade den så felfri som möjligt. Lord Rosse fann, att den bästa kompositionen bestod af 126,4 koppar och 58,9 tenn. Ett fel, som äfven vid den ofvannämnde lösningen icke uteblef och som redan gaf Newton mycket att skaffa, nemligen de lätt bildade blåsorna, tog lord Rosses hela uppmärksamhet i anspråk. För att bättre lyckas sammansatte han först den stora spegeln af flera likformiga stycken. Han sammanlödde de särskilda delarne på en messingsskifva, och erhöll på detta sätt speglar af tre fot i diameter; med dessa kunde hän betrakta stjernor af femte och sjette storleken. Han måste dock öfverge dem som obrukbara, emedan de icke skarpt begränsade bilderna. De särskilda spegelskifvorna förorsakade att ljusstrålarne afveko från deras ursprungliga riktning. Sednare försök visade, att svårigheten att erhålla stora och starka speglar härrörde af massans olika sammandragning under afkylningen. Häraf förstod man att det var möjligt att återställa en fullkomlig likmessighet i tjocklek, om man lyckades under metallmassans afsvalning att få temperatur att jemt aftaga för alla dess delar. För att vinna detta ändamål gjorde man formens botten af jern och dess öfriga delar af sand. Vid de försök som härefter anställdes, försiggick afsvalningen så hastigt, att luftblåsorna inklämdes emellan jernbottnen och spegeln. Det fordrades lord Rosses hela uppfinningsgäfva för att afhjelpa denna olägenhet. Han gjorde formens botten af sex tum breda koncentriska jernband, som fasthöllos medelst en stark, sju fot vid infattning; det hela stöddes af starka tvärstänger. Formens öfre del liknade segmentet af en sfer af hundraåtta fot i diameter. Det försök, som med denna form anställdes, hade ett lyckligt resultat. Luften bortgick genom jernbandens mellanrum; metall-lagret, som vidrörde marken, kallnade hastigt till tjockleken af en half tum. Det återstod nu blott att förekomma den öfriga metallmassans olika afkylning; man förde den för detta ändamål i en brännugn, der den långsamt förlorade sin hetta. Sedan lord Rosse på detta sätt gjutit speglar, måste han också ge dem den behöriga formen, slipa, polera och infatta dem. Då detta fullkomligt lyckades honom, beslöt han att gjuta en spegel af sex fot i diameter. Gjutningen af denna jätteskifva fullbordades den 13 April 1842; vid dess tillverkning använde man deglar af jern, af hvilka hvar och en rymde omkring 40 centner metall. För att gifva denna spegel konkav form och nödig politur, betjente man sig af en ångmaschin. Man trodde i det längsta att denna operation kunde utföras endast med tillbjelp af blotta handens fina känsel; men lord Rosse lyckades uppfinna en apparat, som på mekanisk väg utförde den, Den maschin som han använde vid poleringen af mindre speglar, gaf dessa en så noggrann form och glatt yta, att han icke drog i betänkande att äfven använda den till den stora spegeln. Spegeln ställes i ett kärl, fylldt med vatten, hvilket, så länge arbetet fortgår, hålles vid möjligast lika temperatur. Kärlet har samma diameter som spegeln, och en konvex botten. På denna ligger den spegelyta som skall poleras, Genom radier och kretsformiga fåror är denna yta delad i små fält, på det en större friktion må frambringas. Som polermedel använder man ett skarpt pulver af sandsten, smärgel och dylikt. Apparaten sättes i rörelse sä, att då spegeln gör en långsam svängning kring sin axel från venster till höger, vänder kärlet sig samtidigt från höger till venster. Då spegeln erhållit den kupiga form den bör ega, återstår att polera den, De medel lord Rosse härtill använder äro särdeles sinnrika och lemna i det hela ett tillfredsställande resultat. Utförandet går så skyndsamt, att en spegel af sex fots diameter poleras på lika många timmar. Förfärdigandet af en annan stor spegel hade lika tillfredsställande resultat, och han behöfde sålunda icke att uppskjuta sina iakttagelser, medan speglarne ompoleras. Förfärdigandet af rören och de nödvändiga stöden medtog största delen af år 1844. Den snillrike konstnärn gaf härunder nya prof på sin uppfinningsgåfva. Han hade förstått att