våda för femton år sedan. Slottet är ånye
större skala uppbyggdt, och i en stil, som
öfverensstämmer med de sekelgamla flyglarnes.
För sin största märkvärdighet har slottet nyare
tiden att tacka. Här finnes nemligen det tele-
skop, som i storlek och fulländadt arbete öf-
verträffar alla hittills tillverkade, och stället
egare är den snillrike instrumentmakaren.
Lord Rosse har alltsedan 1826 sysselsati
sig med förbättringar för teleskopiska obser-
vationer och för denna undersökning nedlagt
en summa af 30,000 sterling (360,000 rdi
bko). Refraktorerna togo att börja med hans
verksamhet i anspråk; men efter flera fåfänga
försök fann han, att han icke skulle lyckas
att frambringa objektivglas, som med den
största möjliga storlek förenade en fullkom-
ligt jemn massa. Han vände då alla sina
krafter :till reflektorernas fullkomnande; och
de resultater han vann äro lika beundrans-
värda som öfverraskande, dessmera som de
politiska pligter, hvilka medföljde hans ställ-
ning, endast tilläto honom att på lediga stun-
der fullfölja hans älsklingsstudium.
Vi skulle trötta våra läsare om vi anförde
de talrika försök lord Rosse måste anställa,
innan det lyckades honom — hvad som hit-
tills är exempellöst — att gjuta en spegel som
håller sex fot i diameter. Den massa, hvaraf
spegeln består, är, oaktadt: sin hårdhet, så
bräcklig, att den med största varsamhet måste
handteras. De gamla optikerna sökte att min-
ska denna olägenhet genom en större tillsats
af koppar. Men en större tillsats af denna
metall hade alltid det felet, att spegeln der-
igenom ej blef så blank och glänsande som
den borde, samt dessutom lätt syrsattes. Man
måste derföre behålla den sammansättning,
som bäst egnade sig att ge massan erforder-
liga egenskaper och lemnade den så felfri
som möjligt. Lord Rosse fann, att den bästa
kompositionen bestod af 126,4 koppar och
58,9 tenn. Ett fel, som äfven vid den of-
vannämnde lösningen icke uteblef och som
redan gaf Newton mycket att skaffa, nemli-
gen de lätt bildade blåsorna, tog lord Rosses
hela uppmärksamhet i anspråk. För att bättre
lyckas sammansatte han först den stora spe-
geln af flera likformiga stycken. Han sam-
manlödde de särskilda delarne på en mes-
singsskifva, och erhöll på detta sätt speglar
af tre fot i diameter; med dessa kunde hän
betrakta stjernor af femte och sjette storleken.
Han måste dock öfverge dem som obrukbara,
emedan de icke skarpt begränsade bilderna.
De särskilda spegelskifvorna förorsakade att
ljusstrålarne afveko från deras ursprungliga
riktning.
Sednare försök visade, att svårigheten att
erhålla stora och starka speglar härrörde af
massans olika sammandragning under af-
kylningen. Häraf förstod man att det var
möjligt att återställa en fullkomlig likmes-
sighet i tjocklek, om man lyckades un-
der metallmassans afsvalning att få tempera-
tur att jemt aftaga för alla dess delar. För
att vinna detta ändamål gjorde man formens
botten af jern och dess öfriga delar af sand.
Vid de försök som härefter anställdes, försig-
gick afsvalningen så hastigt, att luftblåsorna
inklämdes - emellan jernbottnen och spegeln.
Det fordrades lord Rosses hela uppfinnings-
gäfva för att afhjelpa denna olägenhet. Han
gjorde formens botten af sex tum breda kon-
centriska jernband, som fasthöllos medelst en
stark, sju fot vid infattning; det hela stöddes
af starka tvärstänger. Formens öfre del lik-
nade segmentet af en sfer af hundraåtta fot i
diameter. Det försök, som med denna form
anställdes, hade ett lyckligt resultat. Luften
bortgick genom jernbandens mellanrum; me-
tall-lagret, som vidrörde marken, kallnade ha-
stigt till tjockleken af en half tum. Det åter-
stod nu blott att förekomma den öfriga me-
tallmassans olika afkylning; man förde den
för detta ändamål i en brännugn, der den
långsamt förlorade sin hetta.
Sedan lord Rosse på detta sätt gjutit speg-
lar, måste han också ge dem den behöriga
formen, slipa, polera och infatta dem. Då
detta fullkomligt lyckades honom, beslöt han
att gjuta en spegel af sex fot i diameter.
Gjutningen af denna jätteskifva fullbordades
den 13 April 1842; vid dess tillverkning an-
vände man deglar af jern, af hvilka hvar och
en rymde omkring 40 centner metall.
För att gifva denna spegel konkav form och
nödig politur, betjente man sig af en ång-
maschin. Man trodde i det längsta att denna
operation kunde utföras endast med tillbjelp
af blotta handens fina känsel; men lord Rosse
lyckades uppfinna en apparat, som på meka-
nisk väg utförde den, Den maschin som han
använde vid poleringen af mindre speglar, gaf
dessa en så noggrann form och glatt yta, att
han icke drog i betänkande att äfven använda
den till den stora spegeln.
Spegeln ställes i ett kärl, fylldt med vatten,
hvilket, så länge arbetet fortgår, hålles vid
möjligast lika temperatur. Kärlet har samma
diameter som spegeln, och en konvex botten.
På denna ligger den spegelyta som skall po-
leras, Genom radier och kretsformiga fåror
är denna yta delad i små fält, på det en större
friktion må frambringas.
Som polermedel använder man ett skarpt
pulver af sandsten, smärgel och dylikt. Ap-
paraten sättes i rörelse sä, att då spegeln gör
en långsam svängning kring sin axel från
venster till höger, vänder kärlet sig samtidigt
från höger till venster. Då spegeln erhållit
den kupiga form den bör ega, återstår att po-
lera den, De medel lord Rosse härtill an-
vänder äro särdeles sinnrika och lemna i det
hela ett tillfredsställande resultat. Utförandet
går så skyndsamt, att en spegel af sex fots
diameter poleras på lika många timmar. För-
färdigandet af en annan stor spegel hade lika
tillfredsställande resultat, och han behöfde så-
lunda icke att uppskjuta sina iakttagelser, me-
dan speglarne ompoleras.
Förfärdigandet af rören och de nödvändiga
stöden medtog största delen af år 1844. Den
snillrike konstnärn gaf härunder nya prof på
sin uppfinningsgåfva. Han hade förstått att