personer, som kringstryka i landet och besvära allmänheten. med bettlande, och justitiekansleren framställer derefter sjelf ett förslag till: dessa personers bestraffande. Angående de nu gällande stadganderna i ämnet anföres, att enligt 3 4 af 1846 ärs lösdrifveristadga kan försvarslös, som utan pass eller serskildt tillständsbevis träffas i annan stad eller socken än personen itillhör, eller missbrukar den genom passet eller beviset honom lemnade frihet, häktas och med fängskjuts afsändas till rätt bemort. Samma stadgas 5 . ställer försvarslös som tigger eller erhäller allmänt understöd under tillsyningsmans husbonderätt, sä att den försvarslöse i sädana fall är skyldig fö rätta det arbete som af tillsyningsmannen honom anvisas. Förordningen den 25 Maj 1847 lemnar i 6 fattigvärdsstyrelse rätt att säsom vilkor för understöd och till godtgörelse deraf fordra användande för fattigvärdens räkning af fattighjonets arbetsförmåga, och i 7 ät samma styrelse mälsmansoch husbonderätt ötver dem hvilka ätnjuta full fattigförsörjning, sä ock husbonderätt öfver den som för maka eller barn åtnjuter enahanda försörjning, samt dfver andra understödstagare vid tillfällen, dä de i sådan egenskap befinna sig vid fattighus eller hos styrelsen. Samma 4 tillåter fat tigvårdsstyrelsen att öfverläta husbonderätt till den hvilken värdar fattigbjon, som ätnjuter full fattigförsörjning; likasom fattigvärdsstyrelsen kan, till följd a! 8 å i vissa fall, derest annan rättelse ej gör tillfyllest, för någon kort tid minska hjonets underhåll. Uti 9 är stadgadt att då någon intages i fattighus elle: till full fattigförsörjning, skall allt hvad personen dö eger tillfalla fattigvärden tillika med den egendom som sedermera tillfaller fattigbjonet, derest icke fat tigvärden för hjonet dä upphör. Slutligen innefattar 20 af sistomförmälda stadga, att den som efter 15 ärs älder beträdes med bettlande är törfallen att behandlas lika med försvarslös person, derest det icke kan visas att fattigvärdsstyrelsen äsidosatt att om honom taga den vård som skälig är, samt att, när för. äldrar, stjufföräldrar eller fosterföräldrar befalla elle tilläta sina under 15 är gamla barn att bettla, blifva sädana föräldrar äfven behandlade säsom försvarslösa. Ett hbufvudsakligt resultat af dessa stadganden är sä ledes att när fattigvärden är behörigen ordnad, så at hvarje nödlidande kan erbålla den värd som skälig är, sä blir hvar och en öfver 15 är gammal person som tigger eller tillåter sina minderäriga bart ati tigga, försvarslös och att törsvarslös som tigger, kommer under vederbörande tillsyningsmans husbondevälde. Med afseende ä dessa stadganden samt den vidsträckta myndighet som husbondeväldet enligt vär lag innefattar, förklarar justitiekansleren att man ej skäligen kan klaga deröfver, att författningarne ej lemna tillräcklig makt ät dem, som skola hafva uppsigt öfver försvarslöse och tiggare i allmänhet, samt tillägger att det ocksä har visat sig, att uti de kommuner, inom hvilka en god allmän anda funnits, några oöfvervinnerliga svärigheter icke mött för undertryckande af tiggeriet. Klagan förspörjes deremot i detta af seende mest inom andra kommuner, hvarest föga eller intet ännu är gjordt för fattigvärdens ordnande på lagligt sätt eller sä att bettlande icke må tillätas, och sädan klagat höres synnerligen ofta frän personer, hvilka derom tillsporda icke känna förfatiningarnes innehåll och hvad som enligt desamma kan ätgöras, och hvilka personer, äsidosättande de genom författningarne dem sjelfva älagda skyldigheter, vänta att allt ondt skall kunna botas genom ett medel, nyå lagar innehällande härda och grymma straffbestämmelser. Erfarenheten har dock visat att detta medel, under loppet af ett par årtusenden, mängfaldiga gånger försökt utan framgång, saknar förmäga att åt minstone ensamt afskafta tiggeriet. I alla händelser vore det otvifvelaktigt att de lagar som finnas borde efterlefvas och innan en ny lag blifvit tillämpad, man svärligen kunde veta om eller i hvad män den skulle förfela sitt mäl. Justitiekansleren ansåg derföre att man till en början borde söka ästadkomma fullständigare tillämpning af de redan befintliga föreskrifterna och har hemställt, att Konungens befallningshafvande genom eti nådigt cirkulär mätte anbefallas att vaka deröfver att fattigvärden varder inom hvarje fattigvärds-samhälle ofördröjligen och behörigen ordnad samt att bettlande derefter icke tillätes. Det finnes emellertid, fastän till ett mindre antal, tiggare som sannolikt skulle fortfara att bettla, oaktadt fattigvärdsstyrelserna icke äsidosätta detringaste sina äligganden, och dessa tiggare voro sädana för hvilka det redan blifvit en vana att sysslolöst kringstryka. I afseende ä dessa ansäg justitiekanslerep de nu befintliga föreskrifterna icke tillfyllestgörande. Justitiekansleren har derföre föreslagit utfärdandet af en författning, hvari skulle säsom tillägg till nuvarande lösdrifveristadga, förordnas, att försvarslös som icke är af den beskaffenhet att han enligt samma stadga kan ådömas allmänt arbete, men som öfvar bettlande, först skall härför varnas af fattigvärdsstyrelsen, och om detta ej hjelper anmälan om förhällandet göras hos konungens befallningshafvande, som eger att döma en sädan försvarslös tiggare att hällas i cellfängelse på viss tid, hvilken bestämmes sälunda: till högst 6 månader för försvarslös, som tvä eller flera gånger blifvit straffad för gröfre väld emot person, eller hvars bettlande varit förenadt med hot, eller som dä han bettlat utan egarens eller dess folks tillständ iogätt i dess bostad eller hus eller som vid bettlandet falskeligen uppgifvit sig hafva nägon kroppsskada m. m.; till högst 4 månader för lösdrifvare uller försvarslös, som under längre tid kringstrukit utom den stad eller socken personen tillhör och som-till följd af stadgandet i 3 4 2 mom. af ofvannämnde stadga den 29 Maj 1846, tvä eller flera gänger blifvit till sin hemort förpassad eller afsänd; till högst 2 månader, för försvarslös som två eller flera gänger blifvit straffad för mindre väld mot person eller för skörlefnad, hor, lägersmäl eller fylleri, eller som jemlikt vederbörande presterskaps och fattigvårdsstyrelses sammanstämmande intyg under en längre tid fortsatt ett lättjefullt eller liderligt lefnadssätt; samt till högst en månad för annan försvarslös person. Likaledes skulle förordnas, att fullt arbetsför mansperson, som är öfver 18 och under 55 ärs älder, kan, sedan han enligt förut berörde stadganden blifvit för bettlande en eller flera gånger straffad med sammanlagdt minst 6 mänaders tängelse och derefter äter beträdes med enabanda. förseelse, på anmälan af vederbörande fattigvärdsstyrelse dömas till allmänt arbete vid tredje eller högre klassen af kronoarbetskären, första gängen på högst ett är och andra gängen på högst tvä är. Skilnaden mellan det belopp, hvartill underhållet för bettlande i fängelse eller vid arbetskär insatt person uppgär och hvad hans derunder förrättade arbete inbringar, skulle af det fattigvärdssamhälle personen tillhör godtgöras. Bland motiverna för de af justitiekansleren föreslagna bestraffningar anföres, bland annat att sammanförande af kringstrykande tiggarei arbetshus skulle genom det umgänge så moraliskt fallna personer der med hvarandra erhöllo, ej verka godt, och att derföre isolering och till och med cellfängelset vore att föreArana Äfven med afseende å da ifrågavarande