personer, som kringstryka i landet och be-
svära allmänheten. med bettlande, och justi-
tiekansleren framställer derefter sjelf ett för-
slag till: dessa personers bestraffande.
Angående de nu gällande stadganderna i ämnet an-
föres, att enligt 3 4 af 1846 ärs lösdrifveristadga kan
försvarslös, som utan pass eller serskildt tillständsbe-
vis träffas i annan stad eller socken än personen itill-
hör, eller missbrukar den genom passet eller beviset
honom lemnade frihet, häktas och med fängskjuts af-
sändas till rätt bemort. Samma stadgas 5 . ställer
försvarslös som tigger eller erhäller allmänt understöd
under tillsyningsmans husbonderätt, sä att den för-
svarslöse i sädana fall är skyldig fö rätta det arbete
som af tillsyningsmannen honom anvisas. Förordnin-
gen den 25 Maj 1847 lemnar i 6 fattigvärdsstyrelse
rätt att säsom vilkor för understöd och till godtgö-
relse deraf fordra användande för fattigvärdens räk-
ning af fattighjonets arbetsförmåga, och i 7 ät sam-
ma styrelse mälsmans- och husbonderätt ötver dem
hvilka ätnjuta full fattigförsörjning, sä ock husbonde-
rätt öfver den som för maka eller barn åtnjuter ena-
handa försörjning, samt dfver andra understödstagare
vid tillfällen, dä de i sådan egenskap befinna sig vid
fattighus eller hos styrelsen. Samma 4 tillåter fat
tigvårdsstyrelsen att öfverläta husbonderätt till den
hvilken värdar fattigbjon, som ätnjuter full fattigför-
sörjning; likasom fattigvärdsstyrelsen kan, till följd a!
8 å i vissa fall, derest annan rättelse ej gör tillfyl-
lest, för någon kort tid minska hjonets underhåll. Uti
9 är stadgadt att då någon intages i fattighus elle:
till full fattigförsörjning, skall allt hvad personen dö
eger tillfalla fattigvärden tillika med den egendom
som sedermera tillfaller fattigbjonet, derest icke fat
tigvärden för hjonet dä upphör. Slutligen innefattar
20 af sistomförmälda stadga, att den som efter 15
ärs älder beträdes med bettlande är törfallen att be-
handlas lika med försvarslös person, derest det icke
kan visas att fattigvärdsstyrelsen äsidosatt att om ho-
nom taga den vård som skälig är, samt att, när för.
äldrar, stjufföräldrar eller fosterföräldrar befalla elle
tilläta sina under 15 är gamla barn att bettla, blifva
sädana föräldrar äfven behandlade säsom försvarslösa.
Ett hbufvudsakligt resultat af dessa stadganden är sä
ledes att när fattigvärden är behörigen ordnad, så at
hvarje nödlidande kan erbålla den värd som skälig
är, sä blir hvar och en öfver 15 är gammal person
som tigger eller tillåter sina minderäriga bart ati
tigga, försvarslös och att törsvarslös som tigger, kom-
mer under vederbörande tillsyningsmans husbonde-
välde.
Med afseende ä dessa stadganden samt den vid-
sträckta myndighet som husbondeväldet enligt vär lag
innefattar, förklarar justitiekansleren att man ej skä-
ligen kan klaga deröfver, att författningarne ej lemna
tillräcklig makt ät dem, som skola hafva uppsigt öf-
ver försvarslöse och tiggare i allmänhet, samt tilläg-
ger att det ocksä har visat sig, att uti de kommuner,
inom hvilka en god allmän anda funnits, några oöf-
vervinnerliga svärigheter icke mött för undertryckande
af tiggeriet. Klagan förspörjes deremot i detta af
seende mest inom andra kommuner, hvarest föga el-
ler intet ännu är gjordt för fattigvärdens ordnande
på lagligt sätt eller sä att bettlande icke må tillä-
tas, och sädan klagat höres synnerligen ofta frän
personer, hvilka derom tillsporda icke känna förfati-
ningarnes innehåll och hvad som enligt desamma kan
ätgöras, och hvilka personer, äsidosättande de genom
författningarne dem sjelfva älagda skyldigheter, vänta
att allt ondt skall kunna botas genom ett medel, nyå
lagar innehällande härda och grymma straffbestäm-
melser. Erfarenheten har dock visat att detta medel,
under loppet af ett par årtusenden, mängfaldiga gån-
ger försökt utan framgång, saknar förmäga att åt
minstone ensamt afskafta tiggeriet. I alla händelser
vore det otvifvelaktigt att de lagar som finnas borde
efterlefvas och innan en ny lag blifvit tillämpad, man
svärligen kunde veta om eller i hvad män den skulle
förfela sitt mäl.
Justitiekansleren ansåg derföre att man till en bör-
jan borde söka ästadkomma fullständigare tillämpning
af de redan befintliga föreskrifterna och har hem-
ställt, att Konungens befallningshafvande genom eti
nådigt cirkulär mätte anbefallas att vaka deröfver att
fattigvärden varder inom hvarje fattigvärds-samhälle
ofördröjligen och behörigen ordnad samt att bettlande
derefter icke tillätes.
Det finnes emellertid, fastän till ett mindre antal,
tiggare som sannolikt skulle fortfara att bettla, oak-
tadt fattigvärdsstyrelserna icke äsidosätta detringaste
sina äligganden, och dessa tiggare voro sädana för
hvilka det redan blifvit en vana att sysslolöst kring-
stryka. I afseende ä dessa ansäg justitiekanslerep
de nu befintliga föreskrifterna icke tillfyllestgörande.
Justitiekansleren har derföre föreslagit utfärdandet
af en författning, hvari skulle säsom tillägg till nu-
varande lösdrifveristadga, förordnas, att försvarslös
som icke är af den beskaffenhet att han enligt samma
stadga kan ådömas allmänt arbete, men som öfvar
bettlande, först skall härför varnas af fattigvärdssty-
relsen, och om detta ej hjelper anmälan om förhäl-
landet göras hos konungens befallningshafvande, som
eger att döma en sädan försvarslös tiggare att hällas
i cellfängelse på viss tid, hvilken bestämmes sälunda:
till högst 6 månader för försvarslös, som tvä eller
flera gånger blifvit straffad för gröfre väld emot per-
son, eller hvars bettlande varit förenadt med hot, el-
ler som dä han bettlat utan egarens eller dess folks
tillständ iogätt i dess bostad eller hus eller som vid
bettlandet falskeligen uppgifvit sig hafva nägon kropps-
skada m. m.; till högst 4 månader för lösdrifvare ul-
ler försvarslös, som under längre tid kringstrukit utom
den stad eller socken personen tillhör och som-till
följd af stadgandet i 3 4 2 mom. af ofvannämnde
stadga den 29 Maj 1846, tvä eller flera gänger blif-
vit till sin hemort förpassad eller afsänd; till högst 2
månader, för försvarslös som två eller flera gänger
blifvit straffad för mindre väld mot person eller för
skörlefnad, hor, lägersmäl eller fylleri, eller som jem-
likt vederbörande presterskaps och fattigvårdsstyrelses
sammanstämmande intyg under en längre tid fortsatt
ett lättjefullt eller liderligt lefnadssätt; samt till högst
en månad för annan försvarslös person.
Likaledes skulle förordnas, att fullt arbetsför mans-
person, som är öfver 18 och under 55 ärs älder, kan,
sedan han enligt förut berörde stadganden blifvit för
bettlande en eller flera gånger straffad med samman-
lagdt minst 6 mänaders tängelse och derefter äter
beträdes med enabanda. förseelse, på anmälan af ve-
derbörande fattigvärdsstyrelse dömas till allmänt ar-
bete vid tredje eller högre klassen af kronoarbets-
kären, första gängen på högst ett är och andra gän-
gen på högst tvä är.
Skilnaden mellan det belopp, hvartill underhållet
för bettlande i fängelse eller vid arbetskär insatt per-
son uppgär och hvad hans derunder förrättade arbete
inbringar, skulle af det fattigvärdssamhälle personen
tillhör godtgöras.
Bland motiverna för de af justitiekansleren
föreslagna bestraffningar anföres, bland annat
att sammanförande af kringstrykande tiggarei
arbetshus skulle genom det umgänge så mo-
raliskt fallna personer der med hvarandra er-
höllo, ej verka godt, och att derföre isolering
och till och med cellfängelset vore att före-
Arana Äfven med afseende å da ifrågavarande