att erhålla nägon sjömakt (Bifall).
Och när J instinktmessigt kanten, att Romarens
hjerta miste sjuda af raseri, då han ser sig i sn
forntids spegel, att Veneuavaren icke kan annat är
gräta eld- och bledstärar frän Rialto; dä J känner
allt detta, sen då tillbaka till. 1849, huru Romarne
då stredo med bjeltemod, knsppt finnande sin like
uvder det gamla Roms glensande dagaf — och
lät mig tillägga, enligt min positiva erfarenhet, att
verlden hittills aldrig sett en så väl utarbetad och
vidsträckt revolutic organisation, som den Italien
nu företer, färdig ait vid törsta tillfälle bryta lös i
en oemotständlig storm och.mäktig nog attovid detta
tillfälle antingen hindra fremmande inblandning eller
också syssolsätta de intervenerande i deras eget land
(Bifall). Revolutionen 1848 bar Steruppväckt och
al Italiens krigiska anda. Med undabtag af
oberoende, skola aldrig Österrike och Ryssland
segare, som redan hade föga inflytande, herr
skade en sällsynt enighet säväl i afseende på målet
som sätte: och medien att uppnå detsarama. Det
fions ingen skymt af meningsstridighet i afseende på
hvad som bör göras och hur det skal göras. Aila
äro ense i hängifvenhet för unionen och Italiens obe-
roende, med Frankrike eller mot Fravkrike, De äro
beredda att oupphörligt förnya striden, öfvertygade
att de äfven utan hjelp skola segra i längden (Bi
fallsrop och ibällande handklappningar).
Svårigheten är icke buru man skal kunna åväga-
bringa revgiution i Italien, utan huru man skall för-
Lindra dess utbrott i otid, och just äfven i detta hän-
seende herrskar en sådan ordning och disciplin, ati
verlden icke sett dess like. I Rom; Romagna, Lom
bardiet, Venedig, Sicilien, samt bela medtersta Italien
finnes en hemlig styrelse, hvars inflytande öfverallt
är synbart (Bifall). Den bar ögon och händer inom alls
delar af statslifvet, inom alla embetsmannagrader, inon;
alla samhällsklasser; den far sina skatter frivilligt in-
betalda — dess arme är organiserad, dess polis väl
ordnad, dess tidningar tryckas och spridas regelbun
det öfver hela landet, ehuru egandet af- ett ends
exemplar kan förpassa innebafvaren till galererna,
Den herrskande styrelsens embetsimän transportera der
osynliga styrelsens bref, deligenserna fortskaffa dess
agenter. En rad frän en af dessa agenter öppnar för
eder konstgallerierna på förbjudna dagar; gifverser
beskydd af uniformerade embeismän och om -j icke
finnen nägon plats på de vanliga diligenserna; så be-
sluta tjeostemännen att gifva er en särskild vagn.
Polischefen tillstod öppet för kardinal Antonelli, att
fordom vaktade och bespejade slottet staden, nu var
detsamma sjelf bevakadt och spioneradt, och strängt
och obevekligt blir den straffad, som. vågar sätta sig
emot den hemliga styrelsens befallningar (bifall), som
också alltid bli punkiligen åtlydda: (Bifall).
Då fiendens mening är det bästa intyget om utsig-
terna för revolätionen, sä tager jag edert tälamod i
änspräk, för att omtala en ganska betecknande hän-
delse. (Fortsätt! Fortsätt!). t
En monsignore, chef för hemliga polisen i Rom,
kom til: engelska konsuln, mr Freeborn och förebrädde
honom att bafva skyddat den påfliga regeringens fien-
der. Hvilka sympathier jag än må egar, sade Free-
born, sbeskyddar jag utan undantag alla som söka
skydd under mitt tak undan den politiska förföljel-
sen (Bifall). Om i morgon ett uppror bryter ut och
ni, monsignore, kommer till: konsulatet och begär en
fristad, skall ni icke blifva tagen derifrån sä länge
jag lefrver, (Bifall). På er hederb sade med
ifver monsignoren. Ja på min heder,, svarade
Freeborn (Bifall). O! sade polischefen med tärade
ögon och skakande konsulns hand, jag skall räkna
på ert ord, jag skall — och helt och hället förgäå
tande sitt embetsärende började han beskrifva dec
förklädnad, under hvilken han skulle infinna sig (Skrati
och bifailsrop.)
Sådant är Italiens tillständ, enligt styresmannens för
den hemliga polisen åsigt och att samma åsigt är dec
allmänna i bela Italien ses lätt så väl deraf, att
kopungen af Neapel häller 25,000 patrioter fjättrade,
äfvensom att Radetzky (fy! fyl,) har uppoffrat nära
40;000 politiska martyrer på sehavotten (hör! hör!)
och ännu fortfar schavotten att vattnas med blod och
ännu mottaga fängelsehålorna nya offer, tydliga be
vis på den anda som. beherrskar det italienska folket.
(Bifall.) Och ännu tvifla amerikanarne derpå, att vi
äro nära en väldig revolution och de fråga, bvad gagn
ag kan hafva af materiel bjelp, de fräga det hu, då
talien är en kruttunna, som den minsta gnista kan
tända, och Italien är venstra flygeln af den frihets-
armå, hvaraf Ungern utgör den högra. (Bifall.)
I sitt förhållande till utlandet är Tyskland 1yckli-
gare än Italien. Allisedan traktaten i Verdun, då det!
skiljdes från Frankrike och Italien, under den länga-
tiderymden af mer än tusen är, har ingen utländsk -
makt lyckats herrska öfver Tyskland; så kraftigt har
det tyska folket vetat försvarb sitt nationella obero-
ende.: De tyranner, som herrskade ötver detsamma
voro af dess-eget blod... Men för att qväfva den ty-
ska friheten voro dessa tyranner alltid angelägna att
införa fremmande institutioner. Först borttogo de
den gamla germaniska rätten — med dess för engels
män och amerikanare så dyrbara kommunalförfattning
— denna eviga barrier mot despotismens inkräktvin-
gar och satte i dess ställe den kejserliga romerska
lagen. Påfveväldets läg öfver de tyska samvetenaj.
gjorde sällskap öfver Alperna med den römerska la-
gen och en andlig träldom var nåra att utbredas öf-
ver hela verlden. Den tyska örnens vingar voro;
bundna, så att den icke skulle kunta svinga sig upp:
met sanningens sol. Men då förtrycket blef allt för
svärt, reste sig det tyska folket mot det romerska
väldet; ieke furstårne; ehu:u äfren de voro förirsgekia,
utan sonen af en grufarbetare i Eisenach, den fattige
öusken Martin Luther utmanade päfven på hans tron
och på hans anmaning visade det tyska folket att det
vore kraftigt nog att våga en resvivg, att det vore
värdigt och att det kände medlet awt blifva fritt.
Och återigen, dä Frankrike under sin kejsäre,
sonv förstod allting, utom friheten, utsträckte sitt välde
öfver Tyskland, när de tyska furstarne skockads sig
omkring den fremmande erötraren, för att ödmjukt
tigga konuvgakronor af sonen till den korsikanske ju-
risten, med hvilken kejsarne voro glade att blifva be-
fryndade — då var det äter folket, som icke deltog i
sina beherrskares förnedring, utav, ifriga att bibehälla
sitt nationella oberoende, bortjagade inkräktaren, shuru
hans namn var Napoleon, och sövderslet det ck som
tryckte deras furstar lika härdt gom dem sjelfva. Och
Snonu fiones det män i Amerika, som tvifla om ty-
skarnes lifskraft, om deras förmåga att tnotstä för-
tryck, om deras kärlek till friheten samt deras för-
måga af uppofirihgar för densårma, bevisad genom
tvenne ärtusendens arofulla histeria. Den germaniska
stammen är en makt, hvars lifskroft och inflytande j
kunpnen skönja genom veridshistorien under tvä ärtu- l
senden. J kunnen uppspära den i historien, inomi?
vetenskapens, industriers och krigets områden. Edertj;
eget land, eder egen nationalkarakter bära spår afl
den germaniska litskraften (bifall). Andra nationer;
hafva tidtels varit stora genom nägra stora mån —i
det tyska folket bar alltid varit stort genom sig sjeltti
(bifall). i
Men de tyska furstarne kunna icke fördraga sjelf-
föllat gällaor hlott Aff ska wira. ia Aline Vt