ner, hr Forsberg, som haft ledningen af flera
större parkanläggningar i Sverige, (bland andra
å Kronprinsens egendom Beckaskog i Skåne),
för att af hans hand erhålla planen för anlägg-
ningen. Hr F. är snart att ditförvänta och
för att underlätta hans arbete har hr ingeniör-
kapten Forsten på direktiouens uppdrag för-
fattat en fullständig och vacker topografisk
karta öfver bolagets mark.
UTRIKES KORRESPONDENS.
(Frän Aftonbladets korrespondent.)
(Arfföljdsfrågans afgörande. — Junkerpartiet, Ko-
nungen och Grefvinnan Danner. — De förstäende Fol-
kethingsvalen. — Upsalastudenternas besök i Köpen-
hamn).
Köpenhamn den 27 Juni 1852.
Den danska arffrågan är nu genom de ga-
ranterande makternas undertecknande af Lon-
donertraktaten, bragt nära sitt afgörande, så
att ingenting fattas, utom att riksdagen sätter
sitt sigill derpå och ger sitt saratycke, hvil-
ket helt säkert skall ske. Det gifves visser-
ligen åtskilliga, som smickra sig med det få-
-fängliga hopp, att riksdagen skall begagna
det veto, .som grundlagen tillägger densamma
eller åtminstone använda detta såsom ett hot,
för att dermed krossa de för Danmark för-
derfliga planer, som den nuvarande regerin-
gen möjligen kan föra i sin sköld; hvad oss
angår, tro vi icke på något dylikt. Vi svär-
me icke för en Glicksburgsk prins till thron-
följare, ty äfven vi hafva haft nog af tyske-
riet och iro oss snarare böra blicka till Sverige
eller England vid valet af thronföljare, men
hafva för längesedan uppgifvit dylika förhopp-
ningar, som, tillfölje af den bana så väl re-
geringen som riksdagen nu en gång beträdt,
icke kunna betraktas annat än som rent af
illusoriska. Vi tro derföre, att riksdagen,
ihuru den än blir saromansatt, helt enkelt —
naturligtvis med undantag af Grundtvig —
går in på regeringens arrangement; ty såsom
:sakerna nu stå, kan den icke sätta någonting
på spel: reaktionen är redan förut mäktig nog.
Hvad sjeltva traktaten angår så misskänna
vi ingalunda dess betydelse under nuvarande
politiska förhållanden, isynnerhet emedan ge-
nom arffrågans afgörande den bästa utgångs-
unkten för ett framtida uppror är afskuren.
Det skall icke längre kunna vara äregiriga
pretendenter med tvifvelaktiga rättigheter, som
unna upptända sinnena i hertigdömena. Men
då anhängarne af den nuvarande ministeren
i Danmark å andra sidan skjuta glädjeskott och
sjunga hallelujah öfver den diplomatiska seger
som vår regering vunnit genom att bringa
denna sak till slut, så fatta vi verkligen icke
denna glädje. Hafva de sednaste årens erfa-
renheter icke lärt oss annat, så hafva de ät-
mMinstone visat oss, att den rol, som de ver-
Abriefte Rechte förr hafva spelat, numera är
atspelad, så att Londonertraktaten, då den
revolutionära lågan åter blossar högt i Euro-
pa, ieke skall hafva mera betydelse än garan-
tierna af 1720 och Wienertraktaterna hade
1848; med andra ord: garantierna gälla icke
Hlängre, än det låter förena sig med det se-
grande partiets interesse, — det diplomatiska
kalfskinns-regementet är till ända, ty folket
bar förlorat tron på pergamenterna, dessa må
nu vara murkna och maskstungna eller blanka
och nya. Detta borde våra aristokratiska hel-,
stats-trumpetare verkligen skrifva sig ad no-
tam.
Emellertid — fröjdar sig än vårt junkerskap
och ölstugornas politici, som genom att följa
junkerskapet i hölarne tro sig: vara fine paa
dets, öfver Londonertraktaten, så äro deras
känslor ipgalunda desamma med afseende på
koniimngens resa i Jylland, som för närvaren-
de utgör hufvudtemat för all konversation i
nufrudstaden och debatteras från olika sidor.
Aristokratien är uremnig öfver den hyllning,
som öfverallt egnas Hans Majestät, icke eme-
dan det missunnar hönom personligen denna
hyllning, men emedan man beständigt gör
konstitutionen identisk med konungens per.
son och emedan :den ätföljes af en dylik
hyllning åt konungens gemål, grefvinnan
Danner. Under det aristokratien icke kan
finna ord nog för sin förbittring mot
den sistnämnda, prisas hon af de libe-
1
svann han jemte honom genom den hemliga!
dörren.
Albert ilade att öppna för adelsmännen.
VII.
Hertigen inträdde skyndsamt, åtföljd af
Etienne och vicomte de Rohan, jemte flera
andra, som fåfängt syntes bemöda sig att
blidka bonom. Uppretad slängde han. sin
hatt på första bord, som han anträffade, och
satte sig dervid. Vicomten försökte att närma
sig honom.
Lemna mig, messire!, utbrast Frans, plemna
mig! detta är ett våld, för hvilket jag en gång:
af er skall utkräfva en förfärlig räkenskap.
— Ingen af oss anser sig emellertid hatva
glömt den vördnad, monseigneur eger rätt att
Br. RI OOEEE a TELSRREY TERS SNI I RAGE SÅ DA Vaa TO FAN Sale DA