ner, hr Forsberg, som haft ledningen af flera större parkanläggningar i Sverige, (bland andra å Kronprinsens egendom Beckaskog i Skåne), för att af hans hand erhålla planen för anläggningen. Hr F. är snart att ditförvänta och för att underlätta hans arbete har hr ingeniörkapten Forsten på direktiouens uppdrag författat en fullständig och vacker topografisk karta öfver bolagets mark. UTRIKES KORRESPONDENS. (Frän Aftonbladets korrespondent.) (Arfföljdsfrågans afgörande. — Junkerpartiet, Konungen och Grefvinnan Danner. — De förstäende Folkethingsvalen. — Upsalastudenternas besök i Köpenhamn). Köpenhamn den 27 Juni 1852. Den danska arffrågan är nu genom de garanterande makternas undertecknande af Londonertraktaten, bragt nära sitt afgörande, så att ingenting fattas, utom att riksdagen sätter sitt sigill derpå och ger sitt saratycke, hvilket helt säkert skall ske. Det gifves visserligen åtskilliga, som smickra sig med det få-fängliga hopp, att riksdagen skall begagna det veto, .som grundlagen tillägger densamma eller åtminstone använda detta såsom ett hot, för att dermed krossa de för Danmark förderfliga planer, som den nuvarande regeringen möjligen kan föra i sin sköld; hvad oss angår, tro vi icke på något dylikt. Vi svärme icke för en Glicksburgsk prins till thronföljare, ty äfven vi hafva haft nog af tyskeriet och iro oss snarare böra blicka till Sverige eller England vid valet af thronföljare, men hafva för längesedan uppgifvit dylika förhoppningar, som, tillfölje af den bana så väl regeringen som riksdagen nu en gång beträdt, icke kunna betraktas annat än som rent af illusoriska. Vi tro derföre, att riksdagen, ihuru den än blir saromansatt, helt enkelt — naturligtvis med undantag af Grundtvig — går in på regeringens arrangement; ty såsom :sakerna nu stå, kan den icke sätta någonting på spel: reaktionen är redan förut mäktig nog. Hvad sjeltva traktaten angår så misskänna vi ingalunda dess betydelse under nuvarande politiska förhållanden, isynnerhet emedan genom arffrågans afgörande den bästa utgångsunkten för ett framtida uppror är afskuren. Det skall icke längre kunna vara äregiriga pretendenter med tvifvelaktiga rättigheter, som unna upptända sinnena i hertigdömena. Men då anhängarne af den nuvarande ministeren i Danmark å andra sidan skjuta glädjeskott och sjunga hallelujah öfver den diplomatiska seger som vår regering vunnit genom att bringa denna sak till slut, så fatta vi verkligen icke denna glädje. Hafva de sednaste årens erfarenheter icke lärt oss annat, så hafva de ätmMinstone visat oss, att den rol, som de verAbriefte Rechte förr hafva spelat, numera är atspelad, så att Londonertraktaten, då den revolutionära lågan åter blossar högt i Europa, ieke skall hafva mera betydelse än garantierna af 1720 och Wienertraktaterna hade 1848; med andra ord: garantierna gälla icke Hlängre, än det låter förena sig med det segrande partiets interesse, — det diplomatiska kalfskinns-regementet är till ända, ty folket bar förlorat tron på pergamenterna, dessa må nu vara murkna och maskstungna eller blanka och nya. Detta borde våra aristokratiska hel-, stats-trumpetare verkligen skrifva sig ad notam. Emellertid — fröjdar sig än vårt junkerskap och ölstugornas politici, som genom att följa junkerskapet i hölarne tro sig: vara fine paa dets, öfver Londonertraktaten, så äro deras känslor ipgalunda desamma med afseende på koniimngens resa i Jylland, som för närvarende utgör hufvudtemat för all konversation i nufrudstaden och debatteras från olika sidor. Aristokratien är uremnig öfver den hyllning, som öfverallt egnas Hans Majestät, icke emedan det missunnar hönom personligen denna hyllning, men emedan man beständigt gör konstitutionen identisk med konungens per. son och emedan :den ätföljes af en dylik hyllning åt konungens gemål, grefvinnan Danner. Under det aristokratien icke kan finna ord nog för sin förbittring mot den sistnämnda, prisas hon af de libe1 svann han jemte honom genom den hemliga! dörren. Albert ilade att öppna för adelsmännen. VII. Hertigen inträdde skyndsamt, åtföljd af Etienne och vicomte de Rohan, jemte flera andra, som fåfängt syntes bemöda sig att blidka bonom. Uppretad slängde han. sin hatt på första bord, som han anträffade, och satte sig dervid. Vicomten försökte att närma sig honom. Lemna mig, messire!, utbrast Frans, plemna mig! detta är ett våld, för hvilket jag en gång: af er skall utkräfva en förfärlig räkenskap. — Ingen af oss anser sig emellertid hatva glömt den vördnad, monseigneur eger rätt att Br. RI OOEEE a TELSRREY TERS SNI I RAGE SÅ DA Vaa TO FAN Sale DA