som du öfvergaf, och låtit läsa messor för din
moders själ, som du lemnade i skärselden.
Fullkomligt bragt ur fattningen sökte Ivon
att framstamma ett svar, hvaruti han dock
alltmera intrasslade sig; adelsmännen började
att skratta,
Pardieu, mästare!, utropade Tregus; ndet
synes som om denne fremling bättre kände
din historia än du sjelf!
Krögaren skakade på hufvudet och närmade
sig adelsmännen.
Tyst, mine herrar! yttrade hän helt lågt;
jag anser det vara försigtigast att icke tala
om skattmästaren i denne mans närvaro.n —
,Hvarför det? — En man som endast vill
betala efter den nya taxan och som smädar
vältänkande personer, sådana som jag; dermed
kan aldrig hänga rätt tillhopa.. — Hvad? du
tror kanhända . . .n
Ivon plirade betydelsefullt med ögonen.
Bretagne är nu för tiden öfversvämmadt af
folk, som uppshappa alla menniskors ordn,
mumlade han. — Hvad menar du? utropade
Tregus; mskulle det vara en spion? — En
spion! utropade ett tjog röster.
Gästerna reste sig på alla håll.
Fremlingen, som förblifvit sittande framför
spiseln, med fötterna utsträckta öfver det väl-
diga jerngallret, vände sig om.
Då han märkte allas ögon fästade på sig,
uppreste han sig med ett språng.
Jag? utbrast han; hvem har påstått nå-
got sådant?s
Hans spejande blickar upptäckte snart krö-
garens oroliga ansigte.
Jag slår vad att det är du, son af den
onde!, — Det är han!s inföll Tregus.
Den resande fattade med ett utbrott af ra-
seri sin ridpiska, som han lagt på bordet
bredvid sig; Ivon sökte skydd bakom adels-
männen,