som du öfvergaf, och låtit läsa messor för din moders själ, som du lemnade i skärselden. Fullkomligt bragt ur fattningen sökte Ivon att framstamma ett svar, hvaruti han dock alltmera intrasslade sig; adelsmännen började att skratta, Pardieu, mästare!, utropade Tregus; ndet synes som om denne fremling bättre kände din historia än du sjelf! Krögaren skakade på hufvudet och närmade sig adelsmännen. Tyst, mine herrar! yttrade hän helt lågt; jag anser det vara försigtigast att icke tala om skattmästaren i denne mans närvaro.n — ,Hvarför det? — En man som endast vill betala efter den nya taxan och som smädar vältänkande personer, sådana som jag; dermed kan aldrig hänga rätt tillhopa.. — Hvad? du tror kanhända . . .n Ivon plirade betydelsefullt med ögonen. Bretagne är nu för tiden öfversvämmadt af folk, som uppshappa alla menniskors ordn, mumlade han. — Hvad menar du? utropade Tregus; mskulle det vara en spion? — En spion! utropade ett tjog röster. Gästerna reste sig på alla håll. Fremlingen, som förblifvit sittande framför spiseln, med fötterna utsträckta öfver det väldiga jerngallret, vände sig om. Då han märkte allas ögon fästade på sig, uppreste han sig med ett språng. Jag? utbrast han; hvem har påstått något sådant?s Hans spejande blickar upptäckte snart krögarens oroliga ansigte. Jag slår vad att det är du, son af den onde!, — Det är han!s inföll Tregus. Den resande fattade med ett utbrott af raseri sin ridpiska, som han lagt på bordet bredvid sig; Ivon sökte skydd bakom adelsmännen,