(Insändt). Några ord i anledning af ;Bleksoten och brin vinssuperie! i Sverge af professor M. Huss.n Efter att hafva genomläst de serieartiklar, införd i Aftonbladet, författade af professorn M. Huss, hvilk igenkännas under ofvan anförd? titel, bar insändare för första gänzen känt sig manad att yttra ett ord ett publieistiskt organ. Skälet härtill är, hvarken att hr professor Hus skulle i sina faktiska uppgifter ehvad dessa röra d medicinska Jagarne, de sociala och religiösa förhäl landena i vårt fädernesland, eller hans sanningskär lek och politiska mod i den minsta mätto betviflas ejheller att ban enligt insändarens tankar derutinna har orätt; nej tvertom, insändaren delar med verklig den Sande br professorns varma fosterlandskärlek ocI Jaa. äsigt om det öfverhandtagande onda, son runda: nar vänt kära Sverge, sädant det hittills varit, til slutlig undergäng. JA Dock har insända.e8 nägra ord att anföra vid si dan af hr professorns, i det insändaren vägar miss tänka, att riktningen af hr Professorns vetenskaplige mödor kommit honom att förb.se eller icke nog skarp framhälla, hvad som dock icke uessmindre torde fö anses säsom den vigtigaste grunden till det öfverklagade onda. Insändaren vägar nemligen påstå, atten ytterligare och ännu af hr professorn icke anförd orsak gifves, som är mera förnedrande och till fysiskt som moraliskt förderf mera fruktbringande än de arförda. Despotismen, det ordet, vi mä ej frukta att utsäga det, uttalar uti insändarens öfvertygelse säkraste, att icke säga enda, förklaringsgrunden till.det onda, hvaraf enligt hr professor Huss redogörelse värt fosterland lider. Men vid uttalande af det ordet, med tillräknande af det myckna onda, som denna redogörelse blottat, torde bäde den ene och den andre med en axelryckning utropa: Despotism, ack i värt fria Sverge, hvem kan pästå att här är eller varit nägon despotism, ätminstone sädan; som kunnat uträtta nägot sä fasaväckande ondt, hvars tillvaro hr professor Huss i ofvan anförda redogörelse ädagalagt. Äro icke våra lagar vördnadsvärda bäde genom sin älder och vishet; är icke hvars och ens lif och egendom, så iandligt som lekamligt afseende genom dem i fullkomlig trygghet; är icke med ett ord hvar och en fri att göra det goda och undfly det onda? Vi svare härtill: ja visserligen ! men fråge oek tillbaka: är icke samma den jord, vi alle bebo, till sitt anlag fri att utveckla enahanda vegetation vid Nordcap som i Andalusien; men att icke så sker, hvad annat är orsaken än dessa orters olika klimatiska förhällanden? Är förhällandet, mutatis mutandis, annorlunda med menniskonaturen, då denna betraktas med härsigt till den ståndpunkt, hvarpå samhällsandan sig befinner, i hvilken nemligen individen erhäller sin första andeliga väckelse och fortfarande impulser till handling? Kan det således icke gifvas. och gifvas icke verkligen för individen mänga och stora fysiska och moraliska hinder, af honom sjelf oberoende sä till vida som de varit till uti samhället förr, än han häruti blef en medlem, hinder nemligen, som på mänga handa sätt undertrycka och hämma en frisk och ädel utveckling af individens fysiska och moraliska krafter — förutom bränvinsmissbruket och den felaktiga bränvinslagstiftningen ? Vära lagar äro visserligen vördnadsvärda i den mån, de äro ett värdigt och sannt uttryck af den vishet som ledde de slägten och tider, af och i hvilka de stiftades; men — besinnom det! — hvad äro lagarne, om ett folks fria ande är förgången och det traditionella, slafviska och blott härmande sinnet eller slentrianen trädt i dess ställe? Intet annat än försök att väcka de döde. Och dernäst: hvad har varit den ledande principen, som så smäningom förqväft ett folks fria ande, om icke despotismen, den i den yttre verldsmakten så att säga förkroppsligade och från längst förflutna hedendom till närvarande tid sig upprätthällande despotismen, som alltid vetat begagna sig af ett fritt folks brist på fullt sjelfmedvetande? Hvad är och blifver den ledande principen bland ett folk, säsom det: svenska, hvars egen sjelfständiga och kraftiga ande börjar vackiaP Jo, despotismen, som sätter sig på den förres tron — som är den största, insändaren hittills kända skulptör, i det den alltid söker att genom förstening forma ett folks sig ständigt föryng