(Insändt).
Några ord i anledning af ;Bleksoten och brin
vinssuperie! i Sverge af professor M. Huss.n
Efter att hafva genomläst de serieartiklar, införd
i Aftonbladet, författade af professorn M. Huss, hvilk
igenkännas under ofvan anförd? titel, bar insändare
för första gänzen känt sig manad att yttra ett ord
ett publieistiskt organ.
Skälet härtill är, hvarken att hr professor Hus
skulle i sina faktiska uppgifter ehvad dessa röra d
medicinska Jagarne, de sociala och religiösa förhäl
landena i vårt fädernesland, eller hans sanningskär
lek och politiska mod i den minsta mätto betviflas
ejheller att ban enligt insändarens tankar derutinna
har orätt; nej tvertom, insändaren delar med verklig
den Sande br professorns varma fosterlandskärlek ocI
Jaa. äsigt om det öfverhandtagande onda, son
runda:
nar vänt kära Sverge, sädant det hittills varit, til
slutlig undergäng. JA -
Dock har insända.e8 nägra ord att anföra vid si
dan af hr professorns, i det insändaren vägar miss
tänka, att riktningen af hr Professorns vetenskaplige
mödor kommit honom att förb.se eller icke nog skarp
framhälla, hvad som dock icke uessmindre torde fö
anses säsom den vigtigaste grunden till det öfverkla-
gade onda. Insändaren vägar nemligen påstå, atten
ytterligare och ännu af hr professorn icke anförd or-
sak gifves, som är mera förnedrande och till fysiskt
som moraliskt förderf mera fruktbringande än de ar-
förda. Despotismen, det ordet, vi mä ej frukta att
utsäga det, uttalar uti insändarens öfvertygelse sä-
kraste, att icke säga enda, förklaringsgrunden till.det
onda, hvaraf enligt hr professor Huss redogörelse värt
fosterland lider.
Men vid uttalande af det ordet, med tillräknande
af det myckna onda, som denna redogörelse blottat,
torde bäde den ene och den andre med en axelryck-
ning utropa: Despotism, ack i värt fria Sverge, hvem
kan pästå att här är eller varit nägon despotism, ät-
minstone sädan; som kunnat uträtta nägot sä fasa-
väckande ondt, hvars tillvaro hr professor Huss i of-
van anförda redogörelse ädagalagt. Äro icke våra
lagar vördnadsvärda bäde genom sin älder och vis-
het; är icke hvars och ens lif och egendom, så iand-
ligt som lekamligt afseende genom dem i fullkomlig
trygghet; är icke med ett ord hvar och en fri att
göra det goda och undfly det onda?
Vi svare härtill: ja visserligen ! men fråge oek till-
baka: är icke samma den jord, vi alle bebo, till sitt
anlag fri att utveckla enahanda vegetation vid Nord-
cap som i Andalusien; men att icke så sker, hvad an-
nat är orsaken än dessa orters olika klimatiska för-
hällanden? Är förhällandet, mutatis mutandis, annor-
lunda med menniskonaturen, då denna betraktas med
härsigt till den ståndpunkt, hvarpå samhällsandan sig
befinner, i hvilken nemligen individen erhäller sin
första andeliga väckelse och fortfarande impulser till
handling? Kan det således icke gifvas. och gifvas icke
verkligen för individen mänga och stora fysiska och
moraliska hinder, af honom sjelf oberoende sä till vida
som de varit till uti samhället förr, än han häruti
blef en medlem, hinder nemligen, som på mänga
handa sätt undertrycka och hämma en frisk och ädel
utveckling af individens fysiska och moraliska kraf-
ter — förutom bränvinsmissbruket och den felaktiga
bränvinslagstiftningen ?
Vära lagar äro visserligen vördnadsvärda i den mån,
de äro ett värdigt och sannt uttryck af den vishet som
ledde de slägten och tider, af och i hvilka de stifta-
des; men — besinnom det! — hvad äro lagarne, om
ett folks fria ande är förgången och det traditionella,
slafviska och blott härmande sinnet eller slentrianen
trädt i dess ställe? Intet annat än försök att väcka
de döde. Och dernäst: hvad har varit den ledande
principen, som så smäningom förqväft ett folks fria
ande, om icke despotismen, den i den yttre verlds-
makten så att säga förkroppsligade och från längst
förflutna hedendom till närvarande tid sig upprätthäl-
lande despotismen, som alltid vetat begagna sig af ett
fritt folks brist på fullt sjelfmedvetande? Hvad är och
blifver den ledande principen bland ett folk, säsom
det: svenska, hvars egen sjelfständiga och kraftiga
ande börjar vackiaP Jo, despotismen, som sätter sig
på den förres tron — som är den största, insändaren
hittills kända skulptör, i det den alltid söker att ge-
nom förstening forma ett folks sig ständigt föryng-