UTRIKES KORRESP ONDENS. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 31 Maj. I min sednaste korrespondens lemnade jag en öfversigt öfver de sednaste händelserna i Preussen. Nu vill jag tala några ord om Tysklands allmänna angelägenheter. Jag kommer således att tala om kejsar Nicolai resa, hvilken tyvärr är den punkt, omkring hvilken våra intressen och vår uppmärksamhet koncentrerat sig på de sednaste fjorton dagarne. Den tyska pressen har under ett par veckor varit mer än vanligt bedröflig att betrakta. Den har begärligt, såsom från den rika mannens bord nedfallande smulor, upplockat czarens handlingar, åtbörder, ja äfven hans obetydligaste ord; Man skulle kunna säga att det hela varit försjunket i betraktelse af denna mäktiga personlighet. Jag talar nu, det förstås, om den ministeriella och halfofficiella pressen. De tidningar som hysa aktning för sig sjelfva hafva icke deltagit i denna kappÄöpning på den servila entusiasmens bana. Man har uttömt sig i gissningar och förmodanden om anledningen till kejsarens resa. I Paris har man tatatom en suverän-kongress, om: en Pillnitzerkonvention: hvad vet jag? Ganska säkra upplysningar, som jag inhemtat, tillåta mig säga, att något dylikt icke vaxit i fråga. Utan tvifvel har man likväl vid dessa sammankomster talat om politiska saker. Frankrikes, ja hela Europas ställning kan naturligtvis icke undgå att för mycket sysselsätta våra krönta hjernor, för att icke ett krigs möjlighet skulle hafva tagits i ganska allvarligt betraktande. Men för kejsaren har det väsentliga syftemålet varit att komma till Berlin, att konstatera sitt inflytande att ånyo liksom belägga Preussen med qvarstad. Om detta fattiga sönderslitna Tyskland har någon gemensam känsla, så är det obestridligen hat mot Ryssland. År 1848 yrkade landet med böftigt rop på förbund med Frankrike (hvilket man nu likväl afskyr) och krig mot Ryssland. Våra parlamentariska strider, kejsarekronans erbjudande af Frankfurterförsamlingen, ehuru det tyvärr afslogs, unionen som var ett löpande efter skuggan sedan verkligheten var uttömd, Slesvigska kriget — allt innehöll frön till missförstånd mellan Preussen och Ryssland. Den gamla alliansen qvarstod visserligen ännu, men Ventente cordiale fattades. Olmitzerkonventionen förändrade allt. Genom denna konvention återgick Preussen i den heliga alliansens sköte. Detta föranledde konungens af Preussen resa till Warschau sistlidne höst. De sista molnen försvunno slutligen med undertecknandet af Londonsprotokollet angående Slesvig, hvarför ersättning tyckes hafva blifvit gifven genom ett annat