de tre andra voro ense derom, att det var grundadt på kristliga principer samt affattadt med sakkännedom och försigtighet, och gjorde endast nägra smärre detaljanmärkniongar. Theologiska fakulteten såg med glädje religionsfrihetens princip uttalad i förslaget, men skulle helst sett om detsamma nöjt sig med ati tills vidare i allmänhet medgifva alla kristliga trospartier religionsfrihet, för att sedermera närmare kunna bestämma deras särskilda förhållanden; men ville man nu läta förslaget blifva lag, så mäste man, efter dess mening, bifoga närmare bestämmelser om, huruvida dissenters kunde af statskyrkans prester fordra förrättandot af kyrkliga handlingar. Till följe af de gjorda anmärkningarne företog kommitteea tvenne smärre förändringar, den hufyudsakligaste i sjelfva titeln pä förslaget, som nu blet: Lag rörande dem, som bekänna sig till den kristliga religionen utan att vara ledamöter af statskyrkan. Kirkedepartementet företog en liten modifikation af den S, som rörde den erforderliga äldern för att kunna Öfvergä från ett religionssamfund till ett annat, och insände derefter förslaget till H. M. Konungen, med anhällan att han behagade förse detsamma med sin höga underskrift och läta framlägga detsamma säsom kongl. proposition för Storthinget. I den derpå följande kongl. resolutionen förklarade konung Oscar, att kommitteen på ett utmärkt sätt löst sin uppgift. Det ärs, yttrade Konungen vidare, fullkomligt öfverensstämmande med andan af Norges författning, med nutidens begrepp om tolerans och med landets förhållander, att gifva religionsfrihet åt hvarje tros-samfund, liksom åt hvarje personn. Öfvertygad att förslaget förtjenade upphöjas till lag, lät konungen i Februari öfverlemna detsamma till Storthinget säsom kongl. proposition. Storthinget remitterade förslaget till dess Kirkekommitt, i hvilken många utmärkta och insigtsfulla män dä hade plats, t. ex. pastor Arup (nu biskop i Christiania), prosten Korzen, pastor Aas m. fl. Den 19 April afslutade kommitteen sitt arbete och öfver1emnade till Storthinget sitt betänkande i en vidlyftig, särdeles innehällsrik och intressant skrift, som var ernad att i frägan orientera dem af Storthingets ledamöter, som icke tillräckligt tänkt sig in i dessa ämnen. Kommitten underkastade förslaget en grundlig granskning samt förändrade eller tillade ätskilliga detaljstadganden. I sitt betänkande yttrar den bland annat: Först dä skulle vi kunna besluta oss att lägga den kongl. propositionen ad acta, om man hade bevisat det obevisliga, att det icke vore ovärdigt det fria Norge, att fortfarande betynga med tvängsfjettrar det som enligt sitt väsende är det friaste och det för menniskan dyrbaraste — religionen. Ingen norrman borde kunna annat än blygas deröfver, om hans fria fosterland allt framgent skulle komma att räknas till de stater, i hvilka herrska trosoch samvetstväng.n I Odelsthinget debatterades öfver frågan i trenne dagar (2—5 Maj). Prosten Löberg önskade, att förslaget genast mätte läggas ad acta, och Kirkesan geren Ueland uttalade sig mycket skarpt emot detsamma. Men öfriga prester i thinget, statsrevisor Daa och de flesta af thingets utmärktare personligheter, yttrade sig varmt och vältaligt för förslaget, och med 68 röster mot 6 beslöts, att det icke skulle läggas till handlingarne, utan genomgäås och pröfvas paragrafvis. Nägra speciella förändringar beslötos, så t. ex. det af Daa föreslagna tillägget, att gudstjensterna icke skulle få hätlas för slutna dörrar, och att, innan en lokal af en dissenterförsamling begagnades till gudstjenst, anmälan derom skulle ske hos vederbörande myndighet. I Lagthinget upptogo förhandlingarne ätvenledes trenne dagar, och äfven der var det en prest och en klockare (Bergh och Jensen) som gjorde opposition mot förslaget, hvars varmaste försvarare här voro prosten Vinsnes, gärdsegaren Fauchald, amtmannen .Schydts m. fl. Lagthinget vidtog en obetydlig modifikation i 9 och återsände sedermera förslaget till Odelsthinget, som gillade den gjorda modifikationen och enstämmigt beslöt att öfverlemna lagen till konungen, hvilket skedde genom en deputation. Konungen sanktionerade lagen den 16 Juli 1845. Vi hafva varit nägot utförliga vid framställningen om uppkomsten af denna lag, emedan mänga af religionsfrihetens vänner i värt land rikta sina blickar på dess bestämmelser såsom i det allranärmaste lämpliga äfven för värt land, Vi hafva önskat visa, att lagen tillkommit, icke obetänksamt och genom någon öfverrasknipg, utan efter mogen öfverläggning, efter grundlig, rängsidig och allvarlig pröfning, samt under enig samverkan af de bäda statsmakterna. Genom denna dissenterlag upphäfdes de gamla statsoch kyrkolagstadganden, som stätt qvar i landet frän en äldre ofrihetens period, genom hvilka statskyrkan fick utseende af en tvängsanstalt, ett tukthus, som med tvång och straff häller sina ledamöter tillsammans. Alla kristliga trosbekännare fingo fritt tillträde till och fri religionsöfning i landet, och detundandragande af medborgerliga rättigheter, som hittills varit en följd af öfvergäng frän den Augsburgiska trosbekännelsen, upphäfdes. Vid sednaste Storthing kompletterades denna tolerans genom att ur grundlagens 2 och ur privatlagstiftningen borttaga de intoleranta stadganden, som der funnos emot Mosaiske trosbekännare. -. Norska statskyrkan har genom denna dissenterlag med ens förlorat mycket i verldslig makt, men den har vunnit sä mycket mera i sanning och inre kraft. En tysk theolog, som 1847 besökte Norge, yttrar sig med värma öfver det lifgifvande inflytande, som alla dessa den sednaste tidens företeelser haft på den norska kyrkan, och säger att den, genom de i frihetens intresse fattade besluten, kommit ett långt stycke framom de tvenne Skandinaviska systerkyrkorna, isynnerhet den svenska, som vegeterar i andlig domning (C. Sarvey i Theologische Studien und Kritiken. Jahrg. 1849, 3 h., sid. 759.) Han talar med tillfredsställelse om det varma religiösa intresse, som han funnit inom de olika samhällsklasserna, äfven dem, der man eljest är van att träffa indifferentismen. Han anför såsom ett märkligt faktum och bewis på allmänna stämningen i Norge, att den största politiska tidningen, Morgenbladet, icke sällan låter grundliga uppsatser öfver rent kyrkliga frågor samt till och med religiösa -dikter gå före sina politiska artiklar, hvilket ingen tysk tidningsredaktör skulle väga, utan att utsätta sig för att blifva föreanäl för allmän ovilja eller ätlöje. Äfven de högre -embetsmännen, som länge intogo en viss likgiltig eller fiendtlig ställning mot kristendomen och mot religion i allmänhet, hafva nu uppgifvit denna ställning och inträdt i ett vänligt förhällande till kyrkan, till dess representanter och mera lefvande ledamöter, hvilket ätminstone till nägon del måste skrifvas på den religiösa folkrörelsens räkning., UTRIKES KORRESP ONDENS.