ONÖDIGT BEKYMMER.
A-—1.-
Doktorn hade nu, med den älskliga Tilda
framför sig, så helt och hållet blifvit intagen
af sina nya förhoppningar, att han fann all-
ting lätt och gladt. Snart lyckades det äfven
att lugna Tilda. Att doktorn utan motvilja
skulle emottaga henne som dotter, som hon
fir Ludvig gjort till vilkoretför sitt samtycke,
insåg hon nog. Det enda som ännu föror-
sakade henne någon tvekan, var tanken på
den andra flickan, gom nu, likasom hon, skulle
täras af sorg.
Ja, vet dus, sade doktorn, sjag måste väl
bekänna, hvad Anna Greta beträffar, att jag
just inte har så fällkomlig reda på hur det
förhåller sig med hennes kärlek. Vi gubbar
hade föreställt oss att, när vi beslutit att de
skulle älska hvarandra, så måste det äfven så
gkxe. Nu har det slagit förb— bom med Lud-
vig; det sku!le väl kunna hända, att Gud varit
så nådig emot mig att hon frågar lika lite efter
honom. - Sanningen att säga har jag väl ej
just sett andra symtomer hos henne än hos
honom; jag har sett att begge varit glada i
hvarandras sällskap, och dermed väl. Nå
det der skall jag snart utforska, jag behöfver
bara rättfram fråga henne, och jag vet att jag
får ett raskt och ärligt svar. Hon är inte en
sådander sensitiva som du. Nå nå, bli inte
ledsen, sensitiva betyder inte något ondt, må
du tro. Och Lönner, han måste ta reson
han måste. Han bör väl lätt kunna finra, at
vi ej hade någon rättighet att så der på för-
hand bestimma öfver två fria menniskors fia.
tid. (Här studsade doktorn litet, -han kem
ivåg bur lätt han sjelf fu et j
gom sagdt är, han måste ta Ir
en gång begått en dumhet, så !
inte så haka sig fast vid den, att man inte
kan släppa den. Och nu — han vände sig
) Se A. Bo N:o 120 och 122.