änglartyget Fresidenty.
—— — 0
LITTERATUR.
Anteckningar rörande Svenska kyrkan i London
aj G. W. Carlsson. Stockholm. Norstedt, 1852.
De flesta svenskar, som längre eller kortar
tid uppehållit sig i Storbritanniens hufvudstad
förvara säkert ett varmt och kärt minne af et
litet kapell i Princes Square ej långt från Lon
don Docks, omskuggadt af vackra tr d och
omgifvet af en frodig gräsmatta, inhägnad a
ett vackert svenskt jernstaket. För månger
hafva modersmåiets länge saknade ljud hä
klingat i formen af lofsång, bön och predi
kan; han har här, kanske efter lång tid, åtej
befunnit sig bland landsmän, och i tanker
känt sig återflyttad till fosterjorden.
Församlingens utseende gör intrycket dju.
pare och deltagandet innerligare. Flertalet a
Jess medlemmar utgöres ej af dem som:fun-
nit lycka och välstånd i det främmande lan-
det, utan af enkla väderbitna sjömän, af an-
språslösa arbetare, af orkeslösa och bjelplösa
gubbar, som i sin ungdom sökt lyckan der-
borta, men ej funnit henne. För alla desss
är svenska kyrkan en dyrbar tillflykt, der de
finna tröst och äfven materiell hjelp, och dess
pastor. en deltagande och välvilig vän.
Den närvarande pastorn har företagit sig
att uppteckna den lilla församlingens och det
anspråkslösa kapellets öden, och frukten ai
dessa undersökningar är föreliggande blad.
Vi kunna försäkra läsaren att de ej sakna sitt
intresse, fastän de i allmänhet ej röra sig om-
kring stora händelser. Dock saknas icke hel-
ier uppgifter af större och vidsträcktare. in-
tresse uti de. biografiska notiserna om svenska
ministrar i London, om kyrkans pastorer från
början och om de utmärkta personer, som
tillhört svenska församlingen i London. En
rikhaltig samling af bilagor innehåller för öfrigt
åtskilliga upplysande och intressanta officiella
bref och dokumenter.
Svenska församlingen i London har äfven
ett annat intresse, som under närvarande dis-
kussion om kyrkolagstiftning, religionsfrihet
och kyrkans disciplinära makt ej saknar sin
vigt. Denna församling har nemligen orga-
niserat sig sjelf, utan yttre impulser, endast
till följe af det hos dess medlemmar innebo-
ende religiösa behofvet. Sedan 1688 års re-
volution åt England gifvit samvetsfrihet, för-
enade sig danskar, norrmän och efter hand äfven
svenskar till en provisorisk församling. Först
sednare, 1710, öfverenskommo alla i London
boende svenskar att bilda en kyrka och för-
samling och att kontribuera till dess inrätt-
ning och framtida vidmakthållande, naturligt-
vis under förhoppning om svenska styrelsens
beskydd och medverkan. Man hyrde sig för
16 om året en kyrka i östligaste delen af
London, man valde en prest (mag. Hegardt,
som i sitt embete invigdes och installerades
af den berömde orientalisten d:r Ezardus, pa-
stor vid tyska kyrkan i London), och den nya
församlingen var färdig utan hjelp af biskop
och konsistorium.
Det blef en sednare omsorg för den unga
församlingen att ställa sig under biskopiigt
skydd, och man vände sig i detta afseende
till Jesper Svedberg i Skara, som både hade
stort anseende för lärdom och fromhet, och
hade åtagit sig uppsigten öfver de svenska
församlingarne i Nordamerika. Efter hans död
var församlingen åter en läng tid sjelfständig,
utan att detta störde den goda ordningen un-
der kyrkorådets styrelse. Först genom kyrko-
ordningen af 1778 blef församlingen ställd
under domkapitlet i Upsala, ehuru, såsom
författaren upplyser, knappt en enda officiell
kommunikation ännu egt rum mellan det li:la
sjelfstyrda samhället och dess högvördiga re-
gering i Upsala.
Det var den utmärkte och berömde Sere-
nius, sedermera biskop i Strengnäs, hvilken
under sin pastors-tid lyckades att samla bi-
drag till och sjelf leda uppförandet af det lilla
svenska tempel, som invigdes Michaeidagen
1728, och om hvars enkla men inbjudande
utseende en lithografierad vignett ger en kor-
rekt föreställning.
magen
(Insändt.)
Med stor förvåning har insändaren i Sven-
eka Tidningen Dagligt Allehanda för förliden
onsdag läst att krigets dämon rusar fram och
hejdas icke i sitt lopp, om han också mötes
af Aftonbladet, i dess hvita drägt och till för-
soningens tecken med palmblad i handen.
Ända in i denna stund har insändaren och
många andra med honom trott att det allt
sedan salig Tiden dog just är Svenska Tid-
ningen sjelf, som håller palmblad i handen.
EE RARE
(Insändt).
För att undvika all misstydning af mitt ätgörande
vid sammanträdet af Stockholms reformsällskap, för
jag med anledning af Aftonbladets referat i ämnet
anhälla om plats för följande: Jag förklarade nemli-