Vi bekänna oss öppet och ärligt till freds-
vännernas parti, derföre att vi anse fredens
och arbetets grundsats såsom den enda sed-
liga. Armåen är den enda samhällsklass, som
tager utan att gifva något tillbaka, och hvad
som utöfver försvarets behof derpå användes
är en stöld från det arbetande samhället. Ett
folk såsom det svenska är historiskt berätti-
gadt att hylla denna grundsats. Illa exer-
cerade bondskaror hafva mer än en gång vär-
nat vår nationella sjelfständighet, under det
intet återstår oss af. de så kallade ärorika
transbaltiska eröfringar, som krigiska konungar
verkställt med våra härar. Visäöga, att intet
återstår deraf; vi måste rätta detta uttryck.
Denna tomma krigarära har slagit djupa såri
samhället, som äänu äro oläkta. Vi hafva
köpt vår flyktiga krigarära med smärtan att
för de fiesta folk stå tillbaka i fredlig od-
ling, och vi bibehålla ännu i oträngda mål
många krigiska vanor eller ovanor. Ett folk,
som så kämpat för sin sjelfständighet, borde
vara för stolt att i sina fredliga arbeten om-
gifva sig med ett uniformsväsende och en kri-
gisk utstyrsel, som måste förefalla barnsligt
för tänkande menniskor, eller värre än så.
Det. synes nästan som om svärdet, som vid
högtidliga tillfällen betydelselöst dinglar vid
smbetsmannens, den lärdes eller industriidka-
rens sida, ville skrämma bort allvaret, forsk-
ningsdriften, företagsamheten och de medbor-
gerliga dygderna ur hans hjerta.
Den allmänna meningen skall förmodligen
med hvarje år bestämdare uttala sig om det
förhållande som bör ega rum mellan statsan-
slagen för armågen och dem för produktiva än-
damål. Mången slumrande tanke börjar i
detta fall att väckas till uppmärksamhet och
insigt. Vi äro framför många andra folk
lyckliga deri, att det egentliga krigareståndet
ej är så lösslitet från de borgerliga intressena
som annorstädes. Vårt indelningsverk, med
alla dess olägenheter för öfrigt, och ehuru
olika dess grundläggare tänkte sig dess än-
damål, är ett dyrbart frö till en lokalmilis,
egnad att skydda det borgerliga lifvet i stäl-
let att förtrampa det. Våra officerare äro ej
iösryckta från åkerbrukets och industriens
värf, och den indelta soldaten är bondens
son, broder eller frände, och i alla händelser
hans vän och hans förtrogne. När soldaten
kallas ut i tjenstjen, vill landtmannen, som
föder honom, veta hvart han går och hvad
han företager, och detta är ej blott hans rät
utan hans skyldighet. När fäderneslandets väl
så fordrar, skjutsar bonden sin soldat till mö-
tesplatsen, trycker hans hand och välsigna!
hans förehafvande, men aldrig skall han tillåts
att den som äter hans bröd och skördar hans
åker, af äregirighetens eller våldets maktspråk
bortkallas för att tjena andra syftemål än de
allmänna höcta