letta prål, all denna sinnliga haniorelse, skalljno
j bedraga den uppmärksamme åskådaren, en
som blott alltför väl vet, mot hvilka fiender fre
lessa bajonetter äro riktade. De stående biä-lni
arne hafva af absolutismen blifvit förvand.ade
ill bödlar och gensdarmer, nu sedan de ej
mera kunna begagnas såsom verktyg ?.cd mätta
vissa dynastiers rof-, hämnd- eller öelystnad.
Skulle ett verkligt krig ännu en glang utbrista
Europa, så blir det ett krig, ej mellan dy-
nastier, utan mellan racer; då komma andra
krafter, annan kärlek och annat hat på skåde-
platsen. Såsom sakerna nu stå, synas de
stora stående armåerna hafva förlorat känslan
af nationalitet. Kossacker, uhlaner, chasseurs
de Vincennes, alla kunna med stort fog räcka
hvarandra handen: — de känna blott en fien-
de, — samhällsutvecklingen, de strida blott för
ett mål, en religion, — absolutismen.
Dagens utländska poster bringa oss småak-
tigt noggranna underrättelser om tvenne stora
militärrevyer, som på en dag, den 10 Maj,
höllos af kejsar Frans Josef af Österrike med
40,000 man och af den franska prins-presi-
denten på Marsfältet i Paris med 60,000. Den
förra intresserar icke läsaren. Österrikes en-
våldsherrskare har ej annat att göra än att
dressera sina militäriska och byråkratiska slaf-
var. Festen på Marsfältet har något mera
intresse för oss, emedan den allmänna upp-
märksamheten länge varit spänd och nyfiken-
heten uppeldad, zrtt se om denna dag skulle
skänka Frankrike en kejsare. Äfven detta
hade väl varit temligen likgiltigt, sedan kej-
sardömet i sjelfva verket redan finnes till se-
dan flera månader. Men den allmänna skan-
dalen hade dock fått en kär och efterlängtad
sysselsättning numera, då- ingenting händer.
Denna tillfredsställelse -har uteblifvit. Den 10
Maj har för de skådelystna parisarne icke
medfört något annat än en snart förglömd
ögonfägnad; Frankrike är samma republik
och Louis Napoleon samma pprins-president
som förut. Vi beklaga all bedragen väntan.
Det intresserar oss ej här att undersöka,
hvarföre ej kejsardömet blef utropadt den 10
Maj, sedan det såsom sazdt redan länge fun-
nits i verkligheten. Måhända har usurpatorn
ännu - ej vågat räkna på en fullt genomförd
dressyr. Måhända hade armåen ännu ej till-
räckligt lärt sig förgäta att den har ett fäder-
nesland. Vi vwilja ej afgöra det. Måhändal.
vill också våldskräktaren ännu en tid sparalti
njutningen att tömma irelystnadens bägare i
botten, liksom vissa rofdjur en lång stund
piga mätta sina ögon med anblicken af det
yte, hvari de spänt sina klor, innan de upp-
sluka det. Hvilkendera af dessa omständig-
heter som bestämt. Louis Napoleon att ännu
en tid tillsluta sina öron för sin trogna senats
böner att hölja sig i kejsaremanteln, kan här
vara oss fullkomligt likgiltigt.
Berättelsen om den 10 Maj har för oss en
helt annan betydelse. Det militära skådespel,
som Louis Napoleon lät uppföra på Marsfäl-
tet, kan å hans sida gälla såsom en skön
själs bekännelse,, Han har högtidligt för-
säkrat att han vill fred. På morgonen af den
betydelsefulla dagen låter han sina kreatur
inom pressen yttra:
Denna dag innebär icke . något hot. Den
betecknar hvarken förkänningen af någon fien-
des anfall eller är den signalen till ett utländskt
krig. Det är tvärtom för det civiliserade Eu-
ropa ett fredens förebud, en garanti för lug-
net. Ludvig Napoleon har ej samma mission
som den utomordentliga man, hvars planer
han fullföljer; hvars verkställare-arfvinge han
är; hans mission är att blifva en fridens ge-
nius för Frankrike och Europap.
Och detta betygar Constitutionnel, några
timmar förr än Louis Napoleon inför armeen
yttrar, att folkens historia är till största de-
len armeernas historia; af deras framgångar
eller nederlag beror fosterlandets och civilisa-
tionens ödex, .
Detta är tillräckligt betecknande för Ludvig
Napoleons politiska system, äfven om hans
föregående handlingar ej nog betecknat det.
Med folken menar han blott de lydiga tank-
lösa slafvarne, med civilisationen sina egna
dekreter.. Armeen är för honom liktydig. med
borgerlig ordning; tre gånger hav under de
sista femtio åren den franska armeen omstör-
tat den konstitutionella ordningen, och det är
mot denna pånyttfödelse, denma ordning, hvil-
ken för honom. är liktydig med anarkien,
som presidenten för åtta dagar sedan satte
de kejserliga örnarna i armåens händer.
Hvarje land, som likt Sverige en eller flera
ånger stått på branten af undergång ochl
aft heta strider att-kämpa för sitt sjelfbe-
stånd, kan jäfvå sanningen af Napoleons ord,
att folkens historia är armeernas. När ett
land står på gränsen af sin undergång kan
det endast räddas af medborgerligt sinne, ej
af de grannaste Och bäst dresserade .paradre-
gimenter. :
De sista hundra årens historia visar äfven
hos oss att det är med armeen som man bry-
ter eder och gör statshvälfningar, antingen det
är fråga om att tillbakataga besvurna rättig-
heter -eller förjaga dynastier.
De stående härarna äro maktens bundsför-
vandter. Det långa kasernlifvet lössliter dem
från alla medborgerliga intressen; den syss-
lolösa inbillningen frossar på feberdrömmar
om krigisk ära. Industrien har gjort freden
till en sanning och kriget till en -chimär, en
utopi, och det är likväl med drömmen om
denna utopi som makten berusar sina bunds-
förvandter, de stora stående armeerna,
De-fria nationerna hafva länge insett detta,
och sjelfva den tory-ministår, som nu sitter
vid makten i Storbritannien, har ej vågat fö-
reslå en förhöjning i den stående armåen, för
hvars undvikande. ett så knekthatande folk
som det engelska gått ända derhän att under-
kasta sig det påkostande tvånget af en natio-
nalbeväpning. Frankrike har gjort på annat
sätt; ända ifrån restaurationen har det på mi-
litärlyx- bortslösat hela beloppet af sin grund-
skatt. Frankrike har, oaktadt en fyratioårig
fred, ufider restaqrationen på armden och flot-
tan årligen depenserat tvåbundradefemtio mil-
Laner. Frukten har varit två våldsamma re-
ee AR PR BIG
AA ss - TV
mm mö Fn ht FÖ
ög EPP. WE OR