KÄLLAN VID PEN-MORSE,
AF
CHARLES DICKENS.
; (Forts. fr. gärdagsbl.)
sJag kan icke — ingen kan begära att jag
skulle gifta mig med en krympling. Det är
er egen skuld att jag säger det mi; mitt ber
slut var fedan fattadt, men jag ville hafva
väntat litet längre innan jag! sade er det.
sGodt!w sade hon och vände sig öm för att
gå. Men hennes harm söndersprängde för-
dämningen och bortsköljde Klokheten och för-
sigtigheten. Hon gick, men -stannade åter;
hennes läppar rörde sig, men intet ord hör-
des; med en krampaktig rörelse utsträckte
hon armarne möt himlen, liksom att nedkalla
blixten öfver det gamla grå huset, på hvilket
hon sedan visade, och utbrast dervid:
Enkansg barn har ingen vän. Men så visst
som Frälsaren uppväckte en enkas son från
döden och återgaf honom lif, så visst skall
Gud och bäns englar vaka öfver Nest och
hämnas hennes lidna, grymma oförrätt!
Hon vände sig -bort i det hon gråtande vred
sina händer: l
Edvard gick in; han kände ej mera någon
lust att beskåda sina doftande höstackar, utan
gatte sig vid spiseln och stirrade mörkt på
den falnade glödhögen. Då han suttit der
en halftimma eller någotlängre, knackade nå-
gon på dörren. , Han svarade ej, ty han ville
ej se någon. Åter en ny, starkare knack-
ning. Han teg ännu. Då öppnade den be-
sökande dörren, och till hans förvåning, nä-
stan förskräckelse, inträdde Eleonore Gwym.
,Jag visste att du var inne; jag visste att
du ej kunde gå ut i nattens heliga tystnad,
liksom ingenting hade händt. O1! förbannade
jag dig? Säg, gjorde jag det? Då beder