Eorrespondens-artikel (Från en tillfällig korrespondent.) Pisa den 28 Mars 1852. (Slut från gårdagsbl.) I Neapel lärde jag ännu ytterligare at afsky jesuitismen. Jag var der från börjar af December till medlet af Januari. Det va en tid af dolce far niente i en natur hvars outsägliga skönhet ej ens vintern kan undanskymma. Jag vill ej söka skildra det intryck det verkliga södern fastän i vinterdrägt gjor på mig, ty jag känner mig ännu efter månader vid alltför hög temperatur blott jag tänker derpå. Jag vill i stället blott tala om hvad jag gjorde der, och hvarföre jag reste derifrån, trots tillåtelsen att stanna och det lockande att hafva ett sådant vinterqvarter. I omgifningar finnas punkter sådane som Vesuv, Pompeji, Herculanum, Castellamare, Sorrento, Capri, Puzzuoli, Bajse, etc.; i staden finnes Museo Borbonico, teatrar, kajer med lazzaroner o. 8 v. Detta var nog mycket att sköta, men emellertid begriper jag ej att jag varit der så länge och ändå sett Jå litet af hvad der är att se; jag hade ingen lust att springa omkring och se på dagsverke. Uppstigandet på Vesuv och nedstigandet i kratern var för mig af stort intresse; anblicken af Pompeji är ensam värd en resa från ultima Thule. Mina bref från Rom skaffade mig genast bekantskaper och med dem följde polisspioner, ett säkert tecken att jag var i sällskap med hederligt folk. — Du känner Gladstones bref och detta gör alldeles öfverflödigt för mig att tala om politik. Det är väl att förf. är en man, hvars auktoritet är svår att misstänka; ty han berättar vidunderliga ting. Jag sätter min heder i pant för att hafva sett och ännu mera hört knappt trovärdiga saker. Redan i Rom hade jag fått anledning förmoda att föga var för mig att lära i Neapel. Nå väl, jag började fundera på huru jag skulle kunna nyttigt tillbringa ett par månader i staden. Då jag härom ville rådgöra med en af de professorer till hvilka jag var rekommenderad, då jag började fråga om universitetet, så fick jag till en början blott ett sorgligt småleende till svar. Snart fick jag dock veta huru det stod till, och det bedröfliga tillståndet är i få ord, att jesuiterna hafva allmänna undervisningen, den lägre som den högre, i sin hand. Derom har Gladstone ej talat, oaktadt det är en för systemets fullständiga genomförning ganska viktig punkt. Han har blott nämnt nägra ord om elementarundervisningens fromma och oskyldiga natur och om de politiska katekeserna. Folkundervisningen är öfverlemnad åt naturen som förr. Det återstår att nämna något om den högre undervisningen, och om det sätt man använder emot vetenskapernas farliga inflytande. Man igenfinner här samma nedriga och bedrägliga moral som genomgår alla det svarta partiets hand